Eva gillar verkligen Sillen (som på många sätt skulle kunna beskrivas som en fuxfärgad Reykur) och det är ömsesidigt! Till skillnad från Reykur tycker Sillen dock väldigt mycket om att bli ompysslad - och som ridskolehäst blir man väl inte bortskämd med så mycket sådant... förrän Eva kommer!!!
Vi red upp bakom bommen, ovanför stallet och tog höger. Tidigare har vi ridit där genom skogen och tillslut kommit fram till en jättefin grusväg. Från den vägen har vi faktiskt en av våra allra trevligaste ridupplevelser från en tidig vinterdag för två år sedan. Det hade kommit en dm snö och vi red hästar med bara (slitna) sommarskor så vi trodde att vi bara skulle kunna skritta... Men på den vägen gjorde det fluffiga lagret snö, med grus för fäste under, att vi kunde galoppera och galoppera och galoppera så att snön yrde i solskenet!
Förr fanns det två vägar att rida genom skogen dit bort. Dels en gammal skogsväg som bitvis bara är en igenväxt stig numera och dels rakt genom skogen över en myr. Förra vintern var det så mycket träd som föll över den gamla skogsvägen så man tog sig helt enkelt inte fram längre... och vägen över myren kunde man bara rida sedan det frusit på, men innan det blivit för mycket snö. Nu hade vi bestämt oss för att ändå kolla om man inte kunde ta sig fram på den gamla skogsvägen på något sätt... och upptäckte till vår glädje att den var uppröjd så det gick hur bra som helst!
Vi skrittade hela vägen genom skogen - och jag tror Feykir var tacksam för en sådan uppvärmning efter gårdagens "marathon"! (Eva hade ju bytt häst till idag - men jag "nötte" på samma...) Framme vid grusvägen bestämde vi oss för att rida till höger och helt enkelt ta reda på var vägen slutar. (I vintras gjorde vi samma sak, fast åt andra hållet.) Jag hade sett på en karta att vi skulle komma ut på en asfaltväg som ledde in till Avan, men på den kartan gick det inte alls att få någon uppfattning om avstånd... Vi varvade tölt och skritt - och kom fram till asfaltvägen snabbare än väntat. Fast en blick på klockan visade att vi redan ridit 45 minuter, men då hade vi ju skrittat jättelänge i början! Vi följde asfaltvägen mot Avan och den visade sig vara riktigt trevlig att rida längs, för det fanns en ganska bred, plan remsa med oväxlande gräs och sand utanför asfalten. Vi kunde t o m galoppera uppför en liten backe! Vi hade ingen aning om hur långt det skulle vara till "Mariebäcksvägen" - men snart skymtade vi skylten en bit längre fram.
Nu när vi var på välkänd mark igen gjorde vi en avstickare in i skogen där vi red en runda också. Eva hade nämligen fått syn på vad hon trodde var en stor hund... men när jag tittade efter såg jag två älgar!!! Feykir har tidigare skenat med mig när han sett älg, så jag var minst sagt tveksam till att rida in i skogen... Men Eva och Sillen var kaxiga och gav sig ut i blåbärsriset mot älgarna så tillslut följde vi efter också. Fast då hade jag ropat högt några gånger så att skogens konung skulle förstå att det var läge att hålla sig undan. Vi skrittade en runda i skogen och Feykir verkade aldrig få vittring på älgarna. Kanske lite synd egentligen, för när Sillen var med kanske det hade blivit lite mindre dramatiskt den här gången...?!
Tillbaka i stallet kunde vi konstatera att vi "bara" ridit 1 timme och 45 minuter idag. Och jag skulle gissa att över 1 timme var skritt över stock och sten - d v s världens bästa muskelträning för hästarna! Så här borde man nog rida regelbundet egentligen! Fast det förutsätter ju att man har ett trevligt sällskap att prata med, för annars blir det ju väääldigt tråkigt att bara skritta och skritta och skritta så länge...
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar