Hamingjamys!

 

När jag åkte till Mariebäck efter jobbet idag hade jag förhoppningar om att det tunna lager snö som kommit skulle innebära ett skonsammare ridunderlag. Men när jag klev ur bilen kom precis Sylvia hem och hon berättade att hon låter sina hästar vila helt nu i väntan på mer snö, eftersom det är så oerhört hårt att det stjälper mer än hjälper att rida dem. Typiskt...! Jag bestämde mig för att ändå ta in Hamingja i stallet för att pyssla med henne en stund och när jag gick med henne över gården blev det väldigt uppenbart att Sylvia hade rätt, för det klapprade lika högt från hovarna som när man går över riktigt hårdfrusen barmark. 

Som tur är tycker Hamingja om att mysa och bli ompysslad! Lára AVSKYDDE ju när man tog i henne, eftersom hon var så kittlig, så enda sättet att umgås med henne var att rida. Men är det bara tillräckligt lugnt i stallet så att Hamingja kan slappna av tycker hon det är supermysigt att stå med huvudet i min famn medan jag stryker henne över mulen, eller med huvudet på min axel när jag kliar henne i öronen. Så vi fick en stunds mysig samvaro innan hon fick gå tillbaka till sin flock igen. 

All ljusterapi behövs verkligen!!!

Bästa lyckoterapin!!!

Trött, trött, trött är jag hela tiden... Åh, vad jag hoppas att jag tillslut kommer att få remiss till en endokrinolog för att utreda min låga ämnesomsättning ordentligt... (har haft dåliga värden sedan 2003 men hittills har man inte velat inleda behandling och någon endokrinolog har jag inte fått träffa ännu...) Och då var det ju EXTRA värdefullt att få komma ut i solskenet idag för en rejäl dos ljusterapi spetsad med lika mycket hästterapi!!!

Atli brukar kalla övningen öppna för "att man rider på volt fast rakt fram" och den senaste tiden har jag (igen) upptäckt hur bra det är att "tänka volt med kroppen" när jag vill ge signal om en öppna - då blir övergången så mjuk att det närmast känns som om Hamingja läser mina tankar! (Lättast hittar jag den känslan genom att först inleda på volt innan jag med vikthjälperna "tar med mig" Hamingja ut i en öppna.) Och mjukheten förstärks dessutom när jag kommer ihåg att efter varje signal från mig som ger önskad reaktion först belöna genom att under ett kort ögonblick försöka vara neutral i sadeln innan jag ger ny signal. Det finns alltid så mycket att lära i ridningen - särskilt när man uppenbarligen behöver lära sig samma saker igen och igen...! 

Idag hörde jag inga jakthundar och såg inte heller någon enda jägare, så iförd gul reflexväst bestämde jag mig för att rida "Nya Torrbergsrundan". Det är REJÄLT fruset i marken nu och den negativa sidan av det är ju att det blir ett väldigt hårt underlag... men längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen låg bitvis lite snö längs mittsträngen och/eller ute på kanterna så där passade vi på att värma upp i tölt där jag också "tänkte öppna" och höll en lätt sits men vid behov gjorde förhållningar med sätet. 

När vi red över kalhygget hade vi istället STOR glädje av att det är så hårdfruset att isen på alla de blöta partierna gott och väl höll för en häst. Inte ens vägsträckan på hyggets bortre sida där det var så blött hela förra vintern att vi fick försöka ta oss fram i snåriga och steniga skogen på sidan av vägen var något problem nu utan i hjulspåren låg tjock is som höll! 

Men det är verkligen stor skillnad mot förra vintern, då blev det aldrig blev någon tjäle i marken eftersom snön kom så tidigt och bildade ett tjockt, isolerande lager innan det hunnit frysa till. Medan det i år i o f s inte varit kallt men ändå hunnit frysa till riktigt hårt eftersom vi knappt haft någon snö. Så det blir ju jättebra längre fram i vinter att veta att man kan rida i djup snö utan att riskera att hästen trampar igenom någonstans!

Längs Torrbergsvägen avverkas det nu mer skog - och det blir genast lite svårare med orienteringen trots att jag ridit där så mycket under åren. Men skoterleden mot Ale är ju väl utmärkt så den hittade även Hamingjas matte (Hamingja själv hade nog hittat rätt ändå!) När vi hittade några sträckor med lite mjukare underlag passade vi på att träna samling i tölt, med varierande resultat. Mot slutet insåg jag att det är TEMPOT:t som ska vara min prio 1. Om jag inte först kontrollerar tempot så funkar inget annat heller. 

M a o det jag fick träna på så mycket på senaste Atlikursen: att smyyyyga över i tölt och redan efter ett par steg börja med förhållningar så att tölten håller sig i microtempo - och redan efter en kort sträcka sakta av igen för ny övergång till microtempo o s v. Som sagt: ingen brist på saker att träna på i ridningen när man uppenbarligen behöver "upptäcka" samma sak om och om igen...! 

Lördagsgymnastik och neutralitet!

Av "lördagsgymnastik" kan man också bli svettig!

Så HÄRLIGT väder vi haft idag!!! Och eftersom det varit minusgrader igen den senaste tiden tänkte jag passa på att rida någon av Torrbergsrundorna. Men direkt när jag klev ur bilen i Mariebäck hörde jag hundskall som från drivande hundar och ljudet kom just i riktning från Torrbergsvägen... Typiskt att de måste jaga just där idag...!!! 

När Hamingja var sadlad och klar - och jag utrustad med reflexväst för säkerhets skull - kom hundskallen fortfarande från samma håll... Jag bestämde mig i alla fall för att rida upp längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen och när jag kom till vändplanen avgöra om jag vågade rida in i skogen åt något håll beroende på varifrån hundskallen hördes då.

I samband med Atlikursen blev jag påmind om hur effektivt jag faktiskt kan inverka på Hamingja bara genom att använda vikthjälperna och det passade jag också på att nyttja idag när jag först började på en högervolt utanför stallet för att sedan genom att "ta med henne åt vänster" med vikten göra en mycket mjuk övergån till att rida högeröppna ut från gården. 

Dessutom mindes jag också Atlis betoning av de viktiga "belöningspauserna" som KAN vara väldigt korta men SKA vara väldigt många - genom att för ett ögonblick bli helt neutral i sadeln och därmed tydligt signalera till Hamingja när hon gör rätt. 

Under vägen upp till vändplanen red vi uppvärmningstölt där jag hela tiden höll en lätt sits, gjorde många pet med pisken på höger bak, bromsade upp genom förhållningar "med hela kroppen" när Hamingja ville dra iväg i tempo, kramade lätt i högertygeln alt ett snabbt "vänster-höger" för att hon skulle slappna av i nacken och sedan ett ögonblicks "neutralitet" i sadeln som belöning innan jag inverkade på henne igen. Och successivt började hon kännas allt mer avslappnad och takten blev allt bättre!

Framme vid vändplanen kunde jag konstatera att hundskallen fortfarande hördes i riktning mot Torrbergsvägen och de hade inte kommit närmare, så det borde vara säkert att låta Hamingja följa sin favoritstig in i skogen åt motsatt håll för att ägna oss åt en stunds terrängskritt innan vi skulle rida tillbaka hem. 

Det är verkligen väldigt tydligt hur roligt Hamingja tycker detta är - hon har ett härligt driv i steget när hon "ångar" fram i terrängen med spetsade öron!!! Så istället för att vända tillbaka där vi brukar bestämde jag mig för att testa om det gick att rida en längre sträcka parallellt med skogsvägen så att vi kom ut på skogsvägen längre ner, närmare gården. De senaste dygnens minusgrader skulle förhoppningsvis göra att det även gick att passera områden som normalt brukar vara väldigt blöta. 

Efter ett tag kom vi till ett dike som var ganska djupt och med endel vatten i och när Hamingja tvekade hoppade jag av och klev över själv först - och då följde hon efter. Och med en stubbe som uppsittningspall var jag snart tillbaka i sadeln igen. Denna procedur kom sedan att upprepas fyra gånger till, när vi stötte på nya diken. Skritt i terrängen är ju jättebra "gymnastik" för hästen - och jag konstaterade att tack vare dessa dikespasseringar blev det ju lite extra "gymnastik" även för mig!

Hittills hade vi följt lite olika små stigar som antagligen trampats upp av älgar, men sedan vi tagit oss över det femte diket kom vi fram till en liten (och ganska igenväxt) skogsväg som verkade leda i riktning ut mot "vägen bakom bommen". Jag tyckte att vi borde vara nära hem vid det här laget men när jag tog fram mobilens kartapp blev jag ganska förvånad... Det visade sig nämligen att vi genom att fortsätta i samma riktning bara en liten bit till skulle komma ut uppe på vändplanen igen! :-O 

I o m detta kunde vi sedan avrunda med att träna på samling i tölt medan jag försökte komma ihåg alla instruktionerna jag fick av Atli under kursen. Allra svårast tyckte jag det var att verkligen lyckas hålla om med skänklarna... Och Hamingja verkade tycka att det var svårast att bibehålla ett lågt tempo... Men ibland fick vi till kortare sekvenser där hon töltade långsamt och avslappnat och jag kunde återställa tempo och samling genom små förhållningar med sätet. Då försökte jag bli neutral i sadeln ett ögonblick som belöning till Hamingja - och successivt tyckte jag att vi också kunde hålla i dessa sekvenser lite, lite längre stunder. 

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att Hamingja faktiskt var ganska svettig, trots att vi ägnat så stor del av tiden åt att "bara" skritta. Men tack vare att vi gjort detta i kuperad terräng hade ju Hamingja fått rejäl styrketräning av hela kroppen "på köpet"! När jag sedan körde hemåt passerade jag mer än 10 beväpnade jägare längs vägen till Avan (en sträcka på 3 km) - bra att jag inte ridit åt det hållet!!!

"Lillördag" med favorithästen!

Mitt "lillördagsgodis"!!!

Efter jobbet "dopade" jag mig med en Cola Zero för att få en koffeinboost och åkte sedan till stallet för lite kvalitetstid med Hamingja! Det blev ett ridpass på banan med töltuppvärmning i lätt sits där jag vände kors och tvärs för ytterhjälperna. 

Sedan jobbade vi med samlingen i tölt medan jag försökte komma ihåg alla instruktionerna jag fick av Atli senast. Där ingick ju bl a att peta på henne med pisken OFTA så att det fortsätter att avdramatiseras. Det är inte så ofta hon VRÄKER sig iväg som hon alltid gjorde tidigare, utan för det mesta blir reaktionerna betydligt mer hanterbara. Men vid ett tillfälle idag tände hon till lite extra och slog bakut REJÄLT! "SLUTA PETA PÅ MIG!!!" Men jag kan inte låta bli att gilla hennes temperament - för när man får det med sig är det fantastiskt!!! 

Det blev inget långt ridpass för jag fick sådan kramp i ryggmusklerna så jag red in på en volt för att hon skulle få börja sträcka ut och varva ner i tölt. Men "varva ner" var vi inte riktigt överens om... Uppenbarligen hade jag lyckats få igång henne ordentligt, så nu blev det racertölt en god stund innan en miljon förhållningar med sätet tillslut resulterade i att hon började lugna ner sig och frusta. 

Lite trav hann vi också med - men då protesterade mina ryggmuskler så våldsamt att jag väldigt snart blev tvungen att sakta ner till skritt. Först då kände jag mjölksyran jag dessutom hade i benen - så det var uppenbarligen inte bara Hamingja som fått jobba ordentligt...! 

Fröken Kanonkula är i spökåldern...!!!

Idag har jag fått både häst- och ljusterapi i kubik!!!

Efter att ha morgonfodrat hästarna satsade jag på en riktig klassiker: "gamla" Torrbergsrundan medsols. Det senaste året har jag nog bara ridit den en handfull gånger, utan för det mesta valt "den nya" i kombination med skoterleden mot Ale. Men förr om åren har jag ridit den väldigt mycket, även mörka höst- och vinterkvällar med pannlampa. Sedan några år är en stor del av stigen vi rider tillbaka hem genom skogen omvandlad till kalhygge vilket gör det betydligt svårare att hitta vägen... så nu ville jag passa på att rida i dagsljus och friska upp minnet för att ha den som alternativ på kvällarna även denna vinter!

Min häst visade sig för dagen vara "Fröken Kanonkula i spökåldern"... Med bara två ridpass tidigare i veckan hade hon hunnit samla på sig överskottsenergi som närmast fick det att ryka ur öronen på henne - och skogen visade sig vara full inte bara av farliga monster utan dessutom FÅGLAR!!! :-O :-O :-O Det krävs definitivt en häst av Hamingjas kaliber, med blixtsnabba reflexer för att hinna parera alla attacker och ta sig levande ut på andra sidan...!!! Och hur ska man hinna ha något som helst fokus på matte när man måste koncentrera sig på att överleva??!!

All överskottsenergi gjorde att hon inte hade tid med att göra halvhalter och liknande tjafs, så det behövdes MÅNGA halter i tölten när tempot hela tiden drog iväg. Och vill matte göra halt måste det ju betyda att hon OCKSÅ ser monster, varför lilla fröken direkt förvandlades till en vilt spejande giraff med järnspetthals... 

De första 500 gångerna väntade jag till dess hon åter slappnat av och längt halsen innan vi gjorde ny övergång till tölt... Men sedan drog jag mig till minnes Atlis ord om att "hästens bästa belöning är att få vara ifred!" I fortsättningen försökte jag därför att först vara helt neutral i sadeln en liten stund innan förberedelsen för nästa övergång till tölt - och efter några sådana "passiva belöningar" började det gå liiite snabbare för henne att slappna av och bli kommunicerbar igen. 

Vi hann också med en vänstergalopp som precis som gårdagens hade trevlig längd på halsen inledningsvis. Och när hon sedan kortade upp nacken kunde jag ett par gånger faktiskt med drivning få henne att "step out of the hand" på samma sätt som jag fick göra i tölten i helgen - och därigenom "rida tillbaka" längden på halsen! Annars har det ju alltid varit ett problem att jag inte kunnat inverka på henne i vänster galopp utan att hon blivit spänd och därmed tappat galoppen... Det tar sig så sakteliga!!! 

Lördag med FANTASTISKT ridunderlag - och sol!!!

 

Tid och ork har bara räckt till ridning en gång hittills i veckan - så när jag körde till stallet idag kändes det som att jag inte kunde komma fram fort nog! Jätteskönt också att vi haft minusgrader ett tag nu och några cm snö gjorde dessutom ridunderlaget perfekt!

Jag hade bestämt mig för att testa "nya Torrbergsrundan" för att se om även de blötare partierna frusit till nu - vilket de sedan visade sig ha gjort även där det var blött hela förra vintern. Det måste vara tack vare att det i höst hunnit vara kallt ett tag innan snön kommit! 

I samband med Atlikursen påmindes jag om hur smidigt och avslappnat jag kan få Hamingja att "gå undan för skänkeln" bara genom att flytta vikten. Något jag också nyttjade idag! När vi ridit upp till vänster bakom vägbommen fick vi till en riktigt, riktigt bra fattning av vänster galopp ur en halt (efter samling i högersluta) och Hamingja galopperade direkt med låååång hals och trevlig bärighet! 

Jag fick dock inte njuta av den galoppen en särskilt lång sträcka, innan hon uppenbarligen "fick vittring" på något i skogen som fick henne att spänna sig och tappa galoppen... Detta kom sedan att upprepa sig ett antal gånger: d v s bra fattningar, galopp med lång hals och bärighet, men sedan spänning som fick henne att tappa galoppen igen... Det var bara att försöka se saken från den positiva sidan: dessa upprepade "giraffvarningar" innebar att vi fick rida många "första galoppsprång" vilket ju är vad som stärker och utvecklar galoppen allra mest!

Framme vid stora kalhygget visade det sig sedan att marken verkligen var så pass frusen som jag hoppats! Hamingja trampade aldrig igenom, inte ens i den lilla backen på hyggets bortre kant där det fortsatte att vara blött genom hela förra vintern. (Men då kom snön tidigare innan det hunnit frysa på ordentligt under.) "Terrängskritt" som den här över stora hygget, är något Hamingja tycker mycket om. Och det är också garanterat en viktig anledning till att hon musklat upp sig så bra i bakdel och rygg under det senaste året, vilket Ingebjörn kommenterat vid de två senaste behandlingarna!

Framme vid Torrbergsvägen var det dags för omsadling och sedan bestämde jag mig för att följa vägen till vänster. Där ägnade vi oss sedan åt töltuppvärmning sär jag försökte hålla en lätt sits medan jag åter nyttjade vikthjälperna för att sidföra fram och tillbaka över vägen. Vi fortsatte så ända fram till vändplanen, där jag passade på att vända för ytterhjälperna kors och tvärs. 

Tillbakavägen inledde vi med två högergalopper varav den första fattningen gjordes från halt och den andra från tölt. Sedan hann vi även träna lite på samlingen i tölt innan vi red samma väg över stora hygget tillbaka hem. Efter ännu en lång "terrängskritt" satsade Hamingja ordentligt i "Solvallatrav" innan hon fick sträcka ut och (försöka) varva ner i tölt. SÅ HÄRLIGT ATT RIDA!!! Och prognosen inför morgondagen säger att både sol och temperatur ska hålla i sig - och då bör ju det suveräna ridunderlaget bestå även i morgon! (Till veckan "hotas" det med plusgrader och ett par dagar med regn... hoppas det hinner ändra sig!)

Torsdag - när snön gnistrar på marken!

 

...blir det ju SÅ mycket ljusare i novembermörkret!!!

Jag har behövt ovanligt många vilodagar efter ridkursen, men idag var jag TILLSLUT tillbaka i sadeln för en första repetition av övningar från i helgen. Därför blev det ett pass på ridbanan, där jag fortsatte att använda lätt sits i tölten under uppvärmningen. Och sedan övergångar från samlad skritt till tölt medan pisken fick "kittla" på bakdelen i övergången. 

Sedan jag även kommit ihåg att ställa inåt i vänstervarvet samt "renoverat" halvhalterna genom ett par halter "med hela kroppen" så fungerade det successivt allt bättre. Men allra viktigast var nog att jag kom ihåg att ge många belöningspauser då jag försökte hålla mig neutral i sadeln. Förhoppningsvis blev det ett ridpass då Hamingja fick känna sig duktig! När hon sedan börja sträcka ut och varva ner på volt frustade hon i princip oavbrutet en lååååååång stund. Och tillbaka i stallet kunde jag konstatera att hon var rejält svettig trots att vi bara ridit ca 30 minuter, så jag hade nog lyckats aktivera hennes bakdel ganska bra!