Dagen efter...

Igår var det dags för den tredje sessionen av traumaterapi. Innan första terapitillfället var terapeuten mycket tydlig med att jag måste vara beredd på att det skulle bli jobbigt. "Efteråt kommer det att kännas som att du sprungit ett maraton...!" sa hon. Det har det också gjort efter de två första tillfällena - och igår var det ÄNNU tuffare... som att springa maraton OCH bli överkörd av ett tåg... Bl a började jag frysa så att jag skakade, så hon fick ta fram en filt att linda in mig i! Men innan jag gick därifrån kändes det även en tydlig förbättring - bl a kändes det som att min smärtande högeraxel plötsligt befann sig 1 dm lägre än vad den gjort under det senaste året. Det är på många plan så tydligt hur verksamt detta är!!!

Terapeuten har också förklarat att hjärnan jobbar vidare "på egen hand" mellan terapitillfällena, så det är ingen nackdel att det varit två veckor eller t o m lite mer mellan tillfällena hon haft tid att ta emot mig. Även detta har jag märkt av på olika sätt. I morse t ex vaknade jag redan vid 06 av att hjärnan var superspeedad och jag hade en väldigt stressad känsla i hela kroppen... När detta inte ville ge med sig sa jag till Johan att jag behövde få komma ut i skogen med Hamingja! 

Då fick hon chansen att visa mig de nya vägarna hon och Eva utforskade här om dagen. Jag tyckte det var så konstigt att jag under alla år inte sett att det går in ytterligare en väg i den korsnngen... men det verkar vara spåren efter en skogsmaskin, så de har nog inte funnits där så länge! Spåren är ojämna och det ligger mycket ris över dem, så är det en slät töltväg man letar är detta inte rätt val. Men för mig och Hamingja är det ju perfekt med en möjlighet till terrängskritt även när man vill rida åt det här hållet! 

Vi fortsatte sedan längs den högra skogsvägen, över stora vändplanen och en bit in i skogen innan vi vände tillbaka hemåt. Allt medan jag verkligen försökte "vara i nuet" och njuta av naturen tillsammans med min häst. Successivt kände jag också hur stressnivåerna började sjunka. Vilken lättnad! När jag sedan körde hem från stallet blev jag istället JÄTTETRÖTT, så väl hemma blev jag tvungen att lägga mig och vila lite. När jag sedan vaknade igen visar det sig att jag sovit i TVÅ timmar (!!!) Det var uppenbarligen vad kroppen och hjärnan behövde - för nu hade jag en härligt skön känsla både i kropp och "knopp"!

På kvällen följde Johan mig tillbaka till stallet för att kvällsfodra hästarna. Mysigt att få träffa Hamingja två gånger på samma dag!!!