SOLEN!!!

HÄRLIG ljusterapi idag - PRECIS vad vi behöver efter en november som hittills bara haft ungefär hälften så många (=få) soltimmar som en vanlig novembermånad brukar ha. Hemma i Kyrkbyn hade vi +6 grader men i Mariebäck, som ligger längre från havet, var det som vanligt så här års lite kallare så vägarna var åter frusna och hårda.

Hamingja och jag nyttjade det härliga vädret till att rida genom skogen bort till Torrbergsvägen och passade på att trava längs stigen genom skogen för den var fortfarande mjuk. Längs Torrbergsvägen var underlaget bitvis uppluckrat av skogsmaskiner och därmed mjukt. Och där det var hårdfruset fanns det dessutom ofta en fortfarande mjuk gräskant som var tillräckligt bred att rida på så där följde vi vägen till vänster och red uppvärmningstölt. Vi passerade sandvägen med vägbommen, där vi ofta brukat galoppera och fortsatte längre in efter Torrbergsvägen till vår "nya" galoppväg som också går in till höger.

Denna väg har ett fastare underlag än sandvägen men mer sviktande än Torrbergsvägen så vi passade på att rida ett par galoppintervaller. Först en högergalopp med riktigt trevlig bärighet! Sedan var vi lite oense i valet av galopp i nästa intervall - jag föreslog vänster men Hamingja tyckte att vi kunde fortsätta med höger... men på andra försöket bjöd hon på en härligt bärig vänstergalopp också! Galopp är ju lösgörande i sig och när hon dessutom behövde variera längden på galoppsprången för att parera några lite steniga partier så blir den lösgörande effekten extra effektiv!

Men den allra bästa ridkänslan kom när vi sedan vände tillbaka hemåt igen! Efter en riktigt trevlig samlad skritt fick hon över i en tölt som verkligen innebar "Atli-känsla"!!! Tack vare "draghjälpen" av att vi nu var på hemväg kunde jag dessutom behålla den häftiga känslan ovanligt länge! Ibland sköt hon ut högerbogen och blev lite kort i nacken - något jag på ridbanan kan åtgärda genom att vända runt åt vänster m h a ytterhjälperna... Men jag upptäckte att jag kunde få motsvarande effekt m h a sidförande tygeltag åt vänster och hittade tillbaka till WOW-känslan igen trots att den stora ansträngningen (och det milda vädret) fått Hamingja börja flåsa REJÄLT!

Hon fick sedan skritta på långa tyglar hela vägen tillbaka genom skogen för att hämta andan och verkade mycket nöjd med det trots att pisken återkommande fick nudda hennes bakdel, omväxlande på höger och vänster sida. Vilket alltså även innebar ständiga byten av spöhand - något som hon alltid betraktat som OERHÖRT traumatiskt... Det går så sakteliga framåt för oss ändå!