Blod och svett - men inga tårar!

Hade jag varit häst hade jag INTE klarat utrustningskontrollen idag...!

När man tävlar islandshäst görs utöver veterinärbesiktningen av alla hästar innan start även slumpvisa utrustningskontroller när man lämnar banan efter uttagningarna samt för samtliga ekipage efter resp final innan resultaten tillkännages. En mycket viktig del i dessa är att hästarnas munnar kontrolleras noggrant och ifall hästen uppvisar sår, tryckmärken eller andra tecken på obehag i munnen så blir man i de allra lindrigaste fallen varnad men annars diskad. Och som ni kan se hade jag INTE klarat en sådan kontroll efter dagens ridpass...! (Och jag har dessutom ett sår även på insidan av underläppen som inte syns på bilden.)

Det var när Hamingja och jag på hemvägen genade genom ett snårigt skogsparti ner mot bilvägen som jag, bländad av solen, inte såg en spetsig gren som pekade mot mitt ansikte utan red rakt in i den så att den stack mig i munnen... Verkligen EXTREM otur! (En sådan här gång är det inte så dumt med glasögon - för även om den hade tagit högre upp så hade jag förhoppningsvis klarat ögonen tack vare dem.)

Idag var första gången sedan hästarna flyttade hem från Höbäcken som jag red längs bilvägen, som dock fortfarande är STENHÅRD efter den torra sommaren. Så för att skona Hamingjas ben skrittade vi bara så länge vi höll oss på vägen. Vi red i riktning mot Avan och efter en avstickare ut i terrängen mellan bilvägen och bäcken red jag in på den vänstra sandvägen och målet för dagens ridpass: en backe att klättra i. 

Vi har ju fått klättring i skritt som ordination för att stärka musklerna kring hennes högra bakknä och jag har försökt att lägga in lite klättring under nästan varje ridpass. Men igår blev det inget av den varan så därför var det prio 1 för oss idag. Klätterbacken för dagen är mycket kortare men istället brantare än dem vi ridit i hittills. Denna backe har en kort första del följd av en liten platå innan den fortsätter uppåt igen och då bara blir brantare och brantare. Jag har tidigare brukat använda den för galoppträning och har då successivt förlängt sträckan vi galopperat uppför den andra, riktigt branta delen när hästarna blivit starkare. För att sedan sitta av och gå nerför den brantaste delen både för att spara på hästarnas framben och för att det är alldeles för brant för att jag skulle våga försöka rida ner. 

Nu nöjde jag mig med att låta Hamingja klättra uppför den första delen och sedan följde vi platån tillbaka mot Mariebäck fram till skogsvägen som vi red tillbaka ner till utgångsläget för att klättra upp igen. Skogsvägen är inte alls lika brant så på det sättet sparade vi både på Hamingjas framben och gav ev mjölksyra från klättringen tid att lämna musklerna innan nästa klättring. 

Efter tredje klättringen följde vi sedan skogsvägen tillbaka mot Mariebäck och hann med lite "uppvärmningstölt" och lite "terrängtrav" innan vi var framme vid kalhygget ovanför grannarnas hus och där genade genom snårskogen ner till bilvägen. Jag har ridit där MÅNGA gånger och det brukar alltid kännas lite "trixigt" att bana sig väg genom snåren... men det här var första gången det orsakade blodvite! Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att förutom mina sår i munnen så fanns det gott om barr och löv både på mig och Hamingja, så det var alldeles uppenbart att vi varit ute i terrängen!