EN ÄLG!!!

ÄNTLIGEN tillbaka i tryggheten!!!

Idag fortsatte Hamingja och jag att utforska Hultetvägen och de småvägar som utgår ifrån den. Jag hade bestämt mig för att använda ridningen längs den grusade vägen till att rida mycket sidförande, med innerskänkel mot yttertygel - men kunde ju inte föreställa mig hur oerhört mycket det skulle bli av den varan idag...!

Det visade sig att vi redan hade upptäckt de längsta sidovägarna, de som fanns kvar att upptäcka idag var alla ganska korta. Men de fungerade ändå bra till att rida intervaller med samlad tölt. När vi så var nästan längst ner på Hultetvägen hade jag tänkt sitta av för att sadla om innan vi skulle vända hemåt igen. Men plötsligt brakade det till i skogen framför oss - EN ÄLG!!! Hamingja blev verkligen JÄTTERÄDD - hela hon förvandlades till en stel, skakande sprängladdning... Vilken TUR att jag inte hunnit sitta av - för då skulle jag nog aldrig ha lyckats ta mig upp i sadeln igen...

Älgen blev förstås lika rädd den och försvann snabbt in bland träden, medan Hamingja stod kvar och vibrerade. Jag kände verkligen hur hennes hjärta bultade hårt medan hon lyssnade och spanade in bland träden. Och vem vet - kanske var det fler älgar där inne?! Faktiskt blev hon så rädd att hon "sket på sig" - TVÅ högar dessutom! 

Jag försökte sjunga och prata för att hon skulle höra att jag inte var rädd, men lilla fröken var knappt kontaktbar ö h t och jag väntade bara på att hon skulle kasta sig runt och fly hemåt. Flera gånger blåste hon också ut luft riktigt hårt, gång på gång, som hästar gör när de ska slåss. Tillslut insåg jag att jag inte skulle kunna få henne lugn där på plats utan skulle behöva lotsa denna sprängladdning hemåt på något sätt utan att hennes oerhört starka flyktreflexer helt skulle ta över. 

För att ge henne något annat att tänka på började jag därför rida skänkelvikning undan för höger skänkel längs ena dikeskanten. (Innerskänkel mot yttertygel alltså.) I början gjorde jag halt då och då - men upptäckte att hon bara blev mer uppjagad av det. "MATTE SÄGER STANNA - DÅ SER HON ÄLGEN!!!" var uppenbarligen hennes tolkning av detta. Så vi fortsatte med sidförande och fortsatte och fortsatte... i princip hela den 2 km långa sträckan tillbaka ut till Seletvägen...! 

När vi hunnit drygt halvvägs vågade jag mig på att börja byta håll några gånger. Då hade det börjat kännas ganska ordentligt i mina ryggmuskler på höger sida att - och jag räknar med att både Hamingja och jag kommer att ha endel träningsvärk i morgon av denna ensidiga ridning... :-O

Strax innan det var dags att "ge oss ut i trafiken" satt jag av och gick med henne tillbaka till betet. Men det var faktiskt först när vi kom in på gården i Höbäcken och Hamingja såg Litlamin stå lugnt och vänta vid grinden som Hami kunde dra en STOR suck av lättnad och blev kontaktbar igen. PUH! Nu får vi ta en vilodag i morgon i alla fall så får vi se sedan...!