I kväll fick Eva och jag rida ut tillsammans! Det händer av naturliga skäl inte så ofta när man normalt rider samma häst - och nu har hon ju dessutom befunnit sig i Al Ain, Förenade Arabemiraten sedan i februari... Men just nu är hon alltså hemma för en kortare semester och när Fia dessutom var bussig att låna ut sin Ljúfa till Eva idag kunde vi alltså få en gemensam ridtur! P g a temperaturer på 26 grader under eftermiddagen sparade vi ridningen till dess vi avnjutit middag i form av surströmming i Evas stuga.
Det var fortfarande väldigt varmt när vi kom till Mariebäck, men inte riktigt 26 grader i alla fall. Eva och Ljúfa har inte haft tillfälle att stifta närmare bekantskap med varandra tidigare. Men jag talade om för Ljúfa att hon hade ett ovanligt bra utgångsläge eftersom Eva främst har kameler att jämföra med numera!
Vi tog till höger nere på bilvägen och när vi värmde upp hästarna i skritt, trav och tölt kunde jag konstatera att Lára inte alls kändes så mjuk och avslappnad som hon annars brukar nu för tiden... Istället var hon spänd och ville mest springa med sänkt rygg och "huvudet i vädret" - som om flyktreflexen var vad som dominerade över allt annat... Visserligen var det ett tag sedan vi hade sällskap av någon senast, men det var väl ändå ingen anledning till att reagera på detta sätt?!
När vi kom fram till sjön och tog höger för att galoppera uppför backen in till byn fick Lára dock vatten på sin vaksamhetskvarn... Hon hade knappt hunnit gasa på förrän hon plötsligt "drog i nödbromsen" och gjorde en "slidestop" som lämnade meterlånga spår i gruset... En MKT överraskad matte lyckades med nöd och näppe sitta kvar i sadeln... Reaktionen visade sig bero på att man slagit ängarna på var sida om backen och det nu låg vita rundbalar utplacerade lite här och där - och det brukar det ju INTE göra!!!
Det kändes alldeles tydligt på Lára att det pågick en intensiv kamp inom henne... å ena sidan tyckte hon uppenbarligen att den rundbal som låg alldeles vid vägkanten en bit upp i backen såg allt annat än pålitlig ut... men å andra sidan närmade sig Ljúfa i galopp och skulle ju faktiskt kunna springa förbi oss om Lára inte agerade snabbt...
Valet föll (förståss) på att fortsätta galoppera uppför backen för att hålla Ljúfa bakom sig - men det var i en allt annat än avslappnad galopp vi närmade oss den vita rundbalen. Lára hade hela tiden hållit sig så långt ut på vägkanten som möjligt och när vi skulle passera förbi gjorde hon ytterligare en förflyttning sidledes bort från balen, som uppenbarligen låg och förberedde en attack. På sidan av vägen växte gräset högt och det gick inte att se var dikeskanten började - så det var nog bara ren tur att vi inte gjorde en kullerbytta ner i diket innan jag tillslut lyckades förmå henne att förflytta sig tillbaka upp på vägen igen. Men galopperade gjorde hon hela tiden - och Ljúfa höll hon bakom sig - vilket ju var huvudsaken om ni frågar Lára!
Inne i byn red vi sedan in på en mysig skogsväg, där underlaget var väldigt mjukt och fint. I vanliga fall brukar det vara blött och FÖR mjukt, men nu hade det torkat upp riktigt bra i värmen! På hemvägen, provade vi sedan lite ökad tölt - det gäller ju att passa på när man har sällskap av en annan häst som kan få upp tempot ordentligt!
Efter urladdningen i tölt tänkte jag att Lára skulle få sträcka ut sig och varva ner i lugn trav, men damen hade andra planer. Trav var hon helt med på - men det var definitivt Solvallasatsning som gällde... Men trots det höga tempot frustade hon om och om igen hur belåtet som helst! Vem annan än speed-Lára kan slappna av i sådant högt tempo?!!
Det var fortfarande väldigt varmt när vi kom till Mariebäck, men inte riktigt 26 grader i alla fall. Eva och Ljúfa har inte haft tillfälle att stifta närmare bekantskap med varandra tidigare. Men jag talade om för Ljúfa att hon hade ett ovanligt bra utgångsläge eftersom Eva främst har kameler att jämföra med numera!
Vi tog till höger nere på bilvägen och när vi värmde upp hästarna i skritt, trav och tölt kunde jag konstatera att Lára inte alls kändes så mjuk och avslappnad som hon annars brukar nu för tiden... Istället var hon spänd och ville mest springa med sänkt rygg och "huvudet i vädret" - som om flyktreflexen var vad som dominerade över allt annat... Visserligen var det ett tag sedan vi hade sällskap av någon senast, men det var väl ändå ingen anledning till att reagera på detta sätt?!
När vi kom fram till sjön och tog höger för att galoppera uppför backen in till byn fick Lára dock vatten på sin vaksamhetskvarn... Hon hade knappt hunnit gasa på förrän hon plötsligt "drog i nödbromsen" och gjorde en "slidestop" som lämnade meterlånga spår i gruset... En MKT överraskad matte lyckades med nöd och näppe sitta kvar i sadeln... Reaktionen visade sig bero på att man slagit ängarna på var sida om backen och det nu låg vita rundbalar utplacerade lite här och där - och det brukar det ju INTE göra!!!
Det kändes alldeles tydligt på Lára att det pågick en intensiv kamp inom henne... å ena sidan tyckte hon uppenbarligen att den rundbal som låg alldeles vid vägkanten en bit upp i backen såg allt annat än pålitlig ut... men å andra sidan närmade sig Ljúfa i galopp och skulle ju faktiskt kunna springa förbi oss om Lára inte agerade snabbt...
Valet föll (förståss) på att fortsätta galoppera uppför backen för att hålla Ljúfa bakom sig - men det var i en allt annat än avslappnad galopp vi närmade oss den vita rundbalen. Lára hade hela tiden hållit sig så långt ut på vägkanten som möjligt och när vi skulle passera förbi gjorde hon ytterligare en förflyttning sidledes bort från balen, som uppenbarligen låg och förberedde en attack. På sidan av vägen växte gräset högt och det gick inte att se var dikeskanten började - så det var nog bara ren tur att vi inte gjorde en kullerbytta ner i diket innan jag tillslut lyckades förmå henne att förflytta sig tillbaka upp på vägen igen. Men galopperade gjorde hon hela tiden - och Ljúfa höll hon bakom sig - vilket ju var huvudsaken om ni frågar Lára!
Inne i byn red vi sedan in på en mysig skogsväg, där underlaget var väldigt mjukt och fint. I vanliga fall brukar det vara blött och FÖR mjukt, men nu hade det torkat upp riktigt bra i värmen! På hemvägen, provade vi sedan lite ökad tölt - det gäller ju att passa på när man har sällskap av en annan häst som kan få upp tempot ordentligt!
Efter urladdningen i tölt tänkte jag att Lára skulle få sträcka ut sig och varva ner i lugn trav, men damen hade andra planer. Trav var hon helt med på - men det var definitivt Solvallasatsning som gällde... Men trots det höga tempot frustade hon om och om igen hur belåtet som helst! Vem annan än speed-Lára kan slappna av i sådant högt tempo?!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar