Feykir turledarhäst!

När jag konditionstränade mig själv i Kyrkbyn idag fick Feykir konditionsträna med Eva. Hon skulle leda en tur så Feykir fick agera turledarhäst. Det hade varit ute drygt 1,5 timme i det fina vädret och han hade skött sig exemplariskt. Eller i alla fall nästan, på slutet när hon släppte stigbyglarna så trodde han visst att det betydde att de skulle springa fort...

Jättebra att få hjälp att hålla igång honom! I morgon ska jag rida igen - hoppas det är lika fint väder då!

Sylvia och Linda är på Island för att provrida hästar. I går pratade jag med Tomas som berättade att det startat trögt för dem... de första tre dagarna hade de inte hittat en enda intressant häst... Men sedan hade det gått bättre! Och nu säger ryktet att Sylvia köpt en skäckhingst! Hon som brukar säga att hon inte gillar skäckar... Fast det är ju så det brukar bli av någon anledning.

Om någon säger "Jag vill INTE ha ett sto, INTE en brun häst och den MÅSTE vara stor!" Så brukar det sluta med att personen ändå fastnar för ett litet, brunt sto! På samma sätt blev det för mig när jag köpte Reykur också. Jag hade sagt: "Vad som helst, utom en skimmel!" För jag hade haft helvit skimmel som foderhäst i några år och visste vilket elände det var att försöka få hästen att se vit ut... Men när jag träffade Reykur sa det ju bara KLICK - så var jag helt såld! Ja, än så länge är det alltså bara ett rykte med Sylvias skäck - men jag skulle inte bli förvånad om det stämmer!

Konditionsträning utan häst

För att inte chocka kroppen för mycket avstod jag från ridning idag. Istället blev det en rask promenad på en knapp timme runt i Kyrkbyn. Det är ju lite större här än på Vilamendhoo Island där man gick runt hela ön på 15 min! Lite kallare var det ju också... men solen lyste - precis som där! Eftersom jag hade min favoritfotograf med mig har jag förståss en fin bild från dagen!

Vi gick ner till friluftsmuséet Hägnan där vi såg rök från bagarstugans skorsten. Det verkade lovande! När vi kom närmare såg vi också en skylt i fönstret om brödförsäljning. Självklart gick vi in och köpte två påsar nybakt mjukkaka! Visserligen undviker jag kolhydrater numera - så egentligen äter jag inte vanligt bröd... men det här var ju verkligen inte VANLIGT bröd utan definitivt sådant man måste göra undantag för!

På hemvägen ökade jag tempot lite, för att få upp pulsen lite extra. Det sträcker en hel del i lårmusklerna när jag går idag också - men jag har inte alls samma träningsvärk som efter ridningen i tisdags så det går väl ändå lite, lite åt rätt håll! Det gäller i alla fall att ligga i med träningen för snart börjar ridskolan och då måste jag ju orka rida en hel lektion!

Matte utan kondis...

Johan gillar det speciella perspektivet i den här bilden - och den är ju faktiskt lite kul!

Har fortfarande träningsvärk efter ridningen i tisdags! Två månaders riduppehåll är inte att leka med... men idag var det dags igen! Red på ridbanan den här gången. Började med att skritta runt en låång stund utan stigbyglar, för att de korta musklerna på lårens insidor skulle stretchas ut lite.

Sedan travade vi lång och låg på böjda spår till dess Feykir var så avslappnad att han behöll den låga formen även om jag bytte riktning. Trots att jag inte orkade driva så mycket med sätet utan precis som i tisdags ägnade mig åt "diskret lättridning" tyckte jag att han jobbade riktigt bra bakifrån och kom upp med ryggen. Man brukar ju prata om "hästminne" och uppenbarligen minns han endel från all vår travträning i höstas! En liiiten högergalopp blev det också - jag kunde bara inte låta bli!!! Hääääärligt!!!

Sedan ägnade vi oss en stund åt skritt på volt och flytta undan bakdelen för innerskänkeln. Jag fokuserade på min egen koordination: förhållning på yttertygeln, eftergift och sedan flytta för skänkeln... och tränade på korta upp intervallen mellan hjälperna, men att fortfarande hålla dem renodlade så att jag verkligen hade mjuknat i handen innan jag flyttade för skänkeln. Jobbade med detta i båda varven, med succesivt ökad samling. Kändes faktiskt riktigt bra med tanke på att jag inte ridit på så länge!

Avslutade med mer trav "lång och låg" på böjda spår innan jag skrittade av och gick med min svettiga häst till stallet. Det var bara -2 grader, antagligen var det förklaringen till att han var rejält svettig, för så särskilt ansträngande kan inte själva ridpasset ha varit för honom. Då var det värre för mig! Det är ju inte bara att jag haft riduppehåll så länge - jag har ju inte gjort något annat heller under den tiden så jag har ju INGEN kondition! :- 0 Var helt snurrig i huvudet efter dessa 40 min på ridbanan, trots att det verkligen inte var något tufft ridpass! Eva har erbjudit sig att rida Feykir i morgon när hon ska leda en tur och jag tror att jag ska tacka ja till det erbjudandet. Då får Feykir ett bra konditionspass och jag får vila upp mig lite för att sedan rida igen på söndag.

"...hästarna dansar fram..."

"Nu har jag upplevt de första ridturerna på grusvägar med packad snö och det är det absolut bästa jag vet. Hästarna dansar fram och plötsligt känns det som att man kan rida. Jag borde bo i Norrland och få tro det lite oftare."

Ia Lindholm (ur senaste numret av Islandshästen)

Lycka är att rida sin häst!!!

Efter ett TVÅ MÅNADER långt riduppehåll har jag idag ÄNTLIGEN ridit Feykir igen!!! Vet inte när jag sist hade ett sådant långt riduppehåll - det är i alla fall mer än 15 år sedan! En konsekvens av att ha häst är att man alltid längtar hem - i fall man tillåter sig att göra det. Inför den här utlandsresan hade jag ju dock tvingats till en "Feykiravgiftning" eftersom jag inte kunnat rida efter operationen - så det var ovanligt smärtfritt att vara borta från honom. Näst sista kvällen på Maldiverna började jag inse att det snart var dags att lämna detta paradis - och det kändes nästan plågsamt. MEN så började jag tänka på Feykir och vips kände jag istället hur mycket jag längtade hem! Mycket praktiskt!

Vi kom hem i går eftermiddag och tidsomställningen gjorde att jag först vaknade vid 03-tiden i morse, men tillslut lyckades jag somna om i alla fall. Fast kl 06 gick det inte att sova längre, så jag steg upp och åkte till stallet. Feykir verkade lika nöjd som jag över att "jullovet" är över - så snart jag kom in i hagen lämnade han höbalen, kom fram till mig och stack i princip in huvudet i grimman.

Eftersom jag inte ridit på så länge och jag inte alls vet hur väl allt läkt ihop i buken hade jag tänkt att första ridpasset skulle bli på ridbanan, så var det ju enkelt att avbryta ifall jag skulle få ont. Men när jag körde den lilla vägen genom skogen mot Mariebäck, med körbana av packad snö, såg jag ju att det var PERFEKT underlag för att tölta på - så snabbt ändrade jag min plan. Här skulle töltas längs vägen! Gick med Feykir första biten, som en liten uppvärmning för mig och sedan jobbade vi lite med sidförande, som uppvärmning för honom, innan det var dags för tölt. SÅ HÄRLIGT!!!

När jag inte kunnat rida den här perioden har jag i alla fall försökt memorera känslan jag ska ha när jag töltar - sitta ordentligt på rumpan och hålla om honom med skänklarna. Och väl på hans rygg kände jag så väl att ju mer rätt jag satt på honom desto bättre takt hade han. Så bra det hade varit om jag kunde sitta rätt hela tiden! Men, men... det är ju bättre att sitta rätt ibland än att aldrig göra det i alla fall!

Red bort till korsningen vid sjön och vände sedan hemåt igen - ville inte rida för långt idag och chocka kroppen totalt. Fortsatte tölta på hemvägen och gissar att jag satt och log mest hela tiden! Oj, vad jag har saknat ridningen! Avslutade med att låta honom trava i lång, låg form under "diskret" lättridning. Ville inte utsätta magmusklerna för något "driva i varje steg" riktigt ännu. Men "diskret" lättridning var då inget problem i alla fall! Satt sedan av och gick sista biten hem.

Vi var rejält svettiga efter ridturen, både Feykir och jag. I mitt fall var det ju inte så konstigt... har väl ingen vidare kondis ännu... Dessutom hade jag klätt mig alldeles för varmt! Det var bara -6 grader, men dels är jag ju van vid +35 och ville inte riskera att frysa. Dessutom mindes jag inte riktigt hur mycket kläder jag brukat ha på mig när jag ridit vid denna temperatur. Under sjukskrivningen, när jag bara åkt ut och klappat på Feykir, har jag blivit kall jättesnabbt, eftersom jag inte rört på mig så mycket. Men att rida är ju en helt annan sak! I Feykirs fall berodde nog svettningen också på att han "var för varmt klädd". Han är visserligen jaktklippt, men på resten av kroppen har han hur mycket päls som helst! Mer avpassat för -30 än för -6!

Det var en MYCKET nöjd Anna som åkte hemåt igen. Innan dess hade hon faktiskt kommit ihåg att stretcha i stallet - och det kändes som att det behövdes!

Maldiverna - paradiset på jorden!

Har just tillbringat två veckor på en plats så vacker att man fick nypa sig i armen hela tiden. "Är detta verkligen på riktigt??!!" Johan och jag firade att vi varit tillsammans i 20 år - och detta var verkligen rätt plats att fira på!

Snorklingen var verkligen något extra! "Vår" ö - Vilamendhoo island - har enligt flera bedömare ett "house reef" som är bland de tio bästa för snorkling i hela Maldiverna!

Hela ön är bara ca 750 meter lång och 250-300 meter bred som mest och består av en enda resort med bungalows längs strandkanten runt om och restaruang i mitten. Som på alla resort-öar i Maldiverna får ingen byggnad sticka upp över palmtopparna, så utifrån havet ser det ut som en djungelö. Till höger ser ni "Sunset Bar" - på öns västra spets, med sköna trädgårdsstolar i palmernas skugga på stranden. Här satt vi större delen av dagarna medan vår suveräne kypare Annamul sprang i skytteltrafik med soda water och juice.

Nej, inte hela dagarna förståss, vi snorklade ju massor också! Såg så otroligt mycket spännande fiskar!!! Bl a mkt giftiga Lionfish, flera olika muränor o s v. Just de här vet jag tyvärr inte vad de heter - men det var magiskt att plötsligt vara mitt i ett enormt stim av de nästan självlysande blå fiskarna! (De är ca 25-30 cm långa.) Revhajar och stingrockor såg man t o m från sin stol i Sunset Bar - för de "patrullerade" ända inne vid stranden.

Har kallat Maldiverna för "paradiset på jorden", fast det är kanske inte riktigt sant... det fanns ju inte en enda islandshäst! (Och vad jag såg inga andra hästar heller...) Så det är egentligen ganska synd om dem som måste bo där! ;- )

Det allra bästa med vistelsen på Maldiverna var i alla fall den otroliga effekt som värmen har på min värk. Under två veckor har jag i princip fått känna mig som "en vanlig människa" - MYCKET trevligt som omväxling! Hoppas nu att effekten håller i sig LÄNGE!!!

Mer om vår tid i detta paradis kan ni läsa på: http://www.resedagboken.se/ om ni som resenär anger "Johananna". Har bara hunnit lägga in lite bilder där - men inom kort kommer det fler!

Ett "cyberäpple*" till Feykir

... från Maldiverna.

Fina blommor!

... fick jag efter operationen! Här ser ni den fantastiska amaryllisen från mina föräldrar och syskon och i bakgrunden orkidén från Johans föräldrar.

Amaryllisen har blommat med fyra stora klockor hittills. En femte hann inte slå ut innan vi åkte till Maldiverna, så den får bara "tomten" som bor i vårt hus medan vi är utomlands njuta av. Men tomtar kan ju också behöva lite blomsterprakt!

Hästens syn

Läste en intressant artikel om hästen sinnen. Där stod om hur hästen för sin överlevnad tvingats utveckla en mycket stark förmåga att uppfatta visuella signaler. De kan avge, uppfatta och tolka minimala tecken som för människan kan vara fullkomligt omärkliga. Därför visar de också stort gensvar på andras kroppshållning och kroppsspråk.





Det kan räcka med att en häst håller huvud och svans högt, samt uppvisar en stram rygglinje, för att detta direkt ska registreras av övriga hästar i flocken. Signalen är tydlig för dem: här finns det anledning att se upp!





Motsatsen är en avslappnad häst som "håller låg profil". Den har sänkt huvud och sänkt svans - vilket sprider ett lugnande budskap. Med kroppshållningen talar den om för de andra att det inte finns något att oroa sig för.

"Ta det lugnt grabbar, farsan Feykir har läget under kontroll!"

Jag har noterat att Feykir oftast har en väldigt speciell kroppshållning när han går i sin flock. Han går nästan alltid med sänkt huvud och "tittar under lugg" på mig när jag kommer till hagen. Till skillnad mot Reykur som alltid sträckte upp huvudet högt. Jag har nog tyckt att det gett ett lite slött intryck... Nu förstår jag att Feykirs kroppshållning kanske är en del i hans sätt att ta hand om sin flock - genom att han som flockledare är trygg och signalerar detta med sin kropp så kan flocken vara lugn.

TRÄNSET - "med stort T"!!!

Min största skräck i livet har alltid varit att någon gång behöva opereras. Min planerade titthålsoperation hade jag dock just så pass lyckats hantera mentalt. Men när jag låg där för att bli sövd - och jag långsamt började ta in läkarens ord om att det troligen inte skulle räcka med titthål utan krävas stor operation - kände jag hur paniken började komma. "Vad ska jag göra för att inte börja skrika högt?!" tänkte jag. Och kom snabbt fram till att jag borde tänka på Feykir, tänka på stallet. "Jag var ju i stallet igår, jag red ju Feykir igår..." Då fick jag en bild i huvudet av hur Sylvia innan ridlektionen stod och torkade av ett nytt träns som hon köpt i samband med Globen Horse Show. "Jag ska få köpa ett träns, tänkte jag. Ett DYRT träns! OM jag mot förmodan överlever detta ska jag köpa ett DYRT träns!" och sedan sov jag...









Efteråt har jag ju kunnat konstatera att man faktiskt KAN bli opererad OCH överleva! ;-) Med andra ord blev det dags att leta "DYRT träns"! Under sjukskrivningen har jag sedan ägnat en hel det tid åt att surfa på nätet - och då till min stora förvåning upptäckt att det faktiskt finns träns för 6.000 kr! Man kan få betala 1.000 kr bara för ett pannband! :-O Det hade jag ingen aaaaning om när jag bestämde att jag skulle få köpa ett DYRT träns!









I mitt fall skulle önsketränset se ut så här: svart, rundsytt med bred, vitfodrad engelsk nosgrimma. ABSOLUT inget fäste för aachenrem på nosgrimman. Och i högkvalitativt engelskt läder skulle det vara. Idogt letande på nätet visade att det gick att få tag på ett sådant - om jag köpte ett kandar och "plockade bort allt onödigt" så att det bara var ett enkelt huvudlag och nosgrimman kvar. (Samt en tygel.) Och om jag var beredd att betala minst 2.000 kr... Nu när jag kunnat konstatera att operationen inte var på långa vägar så hemsk som jag trott blev jag ju lite snål, så 2.000 kr kändes som alldeles för mycket pengar...

Alltså snålade jag först och köpte istället ett betydligt billigare kandar, som inte alls var rundsytt men i alla fall hade vitfodrad nosgrimma. Men efteråt var jag inte riktigt nöjd... det där hade jag ju faktiskt kunnat köpa ändå - nu var ju tanken att jag skulle unna mig något verkligt speciellt efter det jag gått igenom. Och dessutom var det här kandaret i minsta laget för Feykir...







MEN så fick jag möjlighet att köpa precis ett sådant kandar som jag helst ville ha - fast begagnat - för halva priset! Det var bara använt ett fåtal gånger och så det var i princip i nyskick! 1.000 kronor kändes fortfarande DYRT - så det uppfyllde ju alla mina kriterier! ;- ) När jag lycklig kom hem med min investering säger underbaraste Johan: "Oj, vilket fantastiskt läder! Nu har du äntligen ett träns som matchar din fina sadel!" Alltså sagt av en som varken är intresserad av hästar eller hästutrustning. Men han såg ju hur glad jag var!









Idag hade jag så möjlighet att prova tränset på Feykir - och han var ju förståss precis hur snygg som helst i det! Tyvärr hade jag ingen riktig kamera med mig, men jag gjorde några tappra försök med mobilen...









Försök till närbild på nosgrimman. MÖÖÖÖÖÖÖRKT sa mobilkameran... Men med lite god vilja (och det har ni väl?!) kan man ju faktiskt ana det rundsydda sidstycket också. Tyglarna är dock mina gamla vanliga.









Jag fotade 22 bilder - och tro det eller ej men dessa två är faktiskt de bästa! Eller minst dåliga... Johan skulle väl inte ens drömma om att lägga ut bilder av så här låg kvalitet för allmän beskådan... men han har ju HELT annan fotoutrustning också! Jag hade i alla fall jobbat TIMMAR med stylingen innan jag tog bilderna. Se särskilt de omsorgsfullt utplacerade höstråna i manen - allt för att ge en naturlig känsla! ;- )





Det som "blev över" när jag tagit dessa delar från kandaret är ju faktiskt ett helt huvudlag med pannband och käkrem, samt en lädertygel. Skulle jag få tag på en "udda" rundsydd nosgrimma skulle jag alltså på en gång ha ett träns till! På så sätt tycker jag ändå att jag fick riktigt mycket för mina pengar!


Jag LOOOOOVAR också att ni ska få se MYCKET finare bilder på min fina häst i sitt nya, fina träns - bara jag får med mig Johan ut till stallet! Men det kommer att dröja lite... I morgon åker vi nämligen till Maldiverna för sol och värme! Den här gången är jag dessutom ovanligt väl förberedd eftersom jag tvingats till en slags "Feykir-avgiftning" redan innan. Så två veckor utan honom kommer nog att vara mindre plågsamma än normalt. Men det blir nog inte så mycket aktivitet här i bloggen förrän vi kommer hem...

Miljoner till spattforskning!

Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet har tilldelats sex miljoner kronor från Stiftelsen svensk hästforskning. Största delen av "kakan" går till Kerstin Hansson, som forskar kring bilddiagnostik. Hon har beviljats 2,4 miljoner kronor för att under tre år studera metoder som tidigt kan upptäcka förändringar i hasleden hos islandshästar.

Källa: Jordbrukets affärstidning

Mysig "bonding" i hagen!

Idag hade vi verkligen hur mysigt som helst, Feykir och jag! Eftersom han inte trivs med att vara ensam häst inne i stallet hämtade jag bara en plastborste och gick sedan ut i hagen. När jag kom in genom grinden och ropade kom han genast fram till mig.

Jag började borsta honom och han stod verkligen blick stilla och bara njöt! Efter en stund upptäckte jag att han i princip stannat mitt i steget! Ena bakbenet var fortfarande lite bakåtsträckt, så att han bara hade satt ner tån i backen. Men han fortsatte att stå så, fullständigt orörlig - som om han var rädd att jag skulle sluta borsta ifall han rörde sig en milimeter! Först efter 15 minuter (!!!) flyttade han fram hoven - för att kunna vila med det andra bakbenet.

Jag borstade och borstade - flera varv. Allra bäst var det visst under magen, då blev mulen låååång! Och hela tiden stod Feykir som en staty, utan minsta antydan till att vilja gå tillbaka till höbalen. (Bara det var ju en anledning till att borsta riktigt länge!) När jag tillslut avslutat med att en lång stund borstat höger öra - tydligen ÄNNU skönare än att bli borstad under magen - klappade jag om honom ordentligt och sa "hejdå". En blick på klockan visade att vi "bondat" i drygt 40 minuter! Men tack vare att det bara var -9 grader och helt vindstilla hade det inte alls känts kallt.

I morgon och på torsdag från Feykir ledigt från mig (men kanske kommer Eva någon av dagarna och rider?!) men på fredag blir det nytt hagmys. På lördag åker vi till Maldiverna och när vi kommer hem hoppas jag att jag vågar börja rida igen!

Japansk töltare!

Nej, det är faktiskt inte Feykir! Det är en häst av den japanska rasen dosanko. I Japan bor 125 miljoner människor, på en yta som motsvarar 80 % av Sveriges. Mer än hälften av denna yta består dessutom av berg och bergskedjor - så det finns inte plats för särskilt mycket hästar. Därför är hästar och hästverksamhet något väldigt ovanligt i Japan - de flesta japaner har faktiskt aldrig sett en häst i verkligheten! (I Sverige har 10 % av befolkningen någon sorts kontakt med hästar och 5 % rider regelbundet.)

De flesta av de hästar som ändå finns i Japan är galopphästar. Den största och nordligaste av Japans öar heter Hokkaido, med ett klimat och landskap som liknar det nordeuropeiska. Här ligger Sapporo, där man både anordnat vinter-OS och VM i skidåkning. Hokkaido har blivit något av ett hästcentrum i Japan, med stora stall för galopphästar, ridklubbar och ridleder. Här finns en av Japans sammanlagt åtta inhemska hästraser; dosankon. Det är en lugn men ibland envis häst med fyra gångarter - den fjärde är tölt. Hästarna blir 130-140 cm i mankhöjd och hålls fortfarande på det traditionella sätt som innebär att de går lösa i bergen året runt. Denna hästhållning har gjort att de starkaste och mest uthålliga har överlevt.

Man tror att dosankon härstammar från Mongoliet - där finns det också hästar som kan tölta. Idag används dosanko som turridnings- och terapihäst. Dessutom korsas de med fullblod för att få fram hästar lämpliga för ridskolor. Av tradition har ridskolorna i Japan annars mest använt pensionerade fullblodsgaloppörer, men då dessa är svåra att hantera för många elever fungerar korsning med dosanko bättre.

Idag finns ca 2000 dosanko på Hokkaido - så jämfört med islandhästarna är de ju en VÄLDIGT liten ras sett till antalet individer! Jag läste någon gång att det varje år föds ca 2000 för bara i Skagafjordur på norra Island!

20 år!!!

Idag firar Johan och jag att vi varit tillsammans i 20 år!!! Men dagens firande är bara början - på lördag åker vi till Maldiverna för att fira ordentligt!!! Jo, jag är faktiskt avundsjuk på mig själv! Det är väl så att är man reseberoende så hittar man alltid en anledning att boka en resa till... ;- )

En liten kul detalj är att en kollega på jobbet berättade att de firar 14 år tillsammans just idag! Det är starka kärleksvibbar den 5:e januari med andra ord!

När vi kommer hem igen från Maldiverna kanske magmusklerna läkt ihop så bra efter operationen att jag vågar börja rida igen??!! Lugn, jag kommer att kunna snorkla under resan - det läker som tur var utifrån och in!

Första arbetsdagen på fyra veckor!

(Ytterligare en bild från nyårsdagen.)

Idag var det dags att åka till jobbet igen - efter mitt fyra veckor långa "tonåringsjullov" med långa sovmorgnar, ljudböcker, vila och tidningsläsning... Det var verkligen roligt att vara tillbaka på jobbet igen - och mina trevliga kollegor verkade dessutom minst lika glada över att se mig!

Har fått två rapporter från Mariebäck under dagen. Först hade Sylvia ringt på min mobil och när jag ringde tillbaka svarade hon: "Det har inte hänt något - Feykir mår bra!" Anledningen till samtalet var att hon kollat min blogg och nu undrade om hon fick använda några av de fina bilderna från nyårsdagen på sin hemsida. Det fick hon ju förståss! Hon kunde också rapportera att ridskolan börjar den 16:e februari - då har jag ju fortfarande gott om tid till att komma i ridform igen!

När jag sedan kom hem från jobbet ringde Eva och berättade att hon ridit Feykir idag igen! Hon har en tidigare arbetskamrat på besök och de hade åkt till stallet tillsammans med Emelie. Kollegan har ridit en gång i sitt liv - och brukar visst fortfarande prata om hur magiskt det var! Då hade hon fått låna Gabriel av Yvonne och red ut med Eva och Reykur. Det var en riktigt kall vinterdag med solsken - och rimfrost i träden som gnistrade som kristall! Svårslaget med andra ord! Idag hade hon dock lite ont i ryggen så hon följde bara med till fots när Eva och Emelie red ut på Feykir och Gaiva.

De red längs vägen mot Avan och försökte rida in på vår "travstig" i skogen, men underlaget var för dåligt så de fick hålla sig på vägen. När de vänt hemåt fick Emelie för första gången galoppera - och det gick visst jättebra! Men Gaiva är verkligen en riktigt klok och erfaren dam som tar hand om sin ryttare! Efter detta fick Evas kollega hålla i Gaiva, för säkerhets skull, medan Eva och Feykir red några extra galoppvändor så att han skulle få springa av sig ordentligt. (Jag har letat, men hittar inte någon bild på Gaiva tyvärr... Men om ni tänker er två svarta hästar så förstår ni hur snyggt det såg ut med henne och Feykir!)

Eva hade inte bara jobbat med Feykirs kondition... Efter nyårsaftonens häftiga storm ligger det mycket nedfallna träd och grenar längs dikeskanterna. Läääääääskigt!!! tyckte Feykir och försökte smita över till andra sidan av vägen när de skulle passera. Men det gick inte Eva med på, så han fick verkligen skärpa till sig.

I stort sett fick Feykir i alla fall godkänt även för denna deras andra ridtur tillsammans. Däremot har Eva lite synpunkter på min sadel... Eller rättare sagt på stiglädren. Sadeln är måttsydd till mig och Feykir så stiglädren är ju också anpassade till mina ben. Det finns bara ett hål till att förlänga med - och Eva är lååååång! Dessutom har sadeln rejält stora knävulster - så hennes ben har inte någonstans att ta vägen... "Det är så man lär sig att VERKLIGEN sänka hälarna!" skojade Eva och jag såg för min inre syn hur hon tryckte ner dem så att de tillslut kom framför tårna!!! Vi borde kanske kolla om Sylvia har några längre stigläder som hon han låna när hon rider Feykir - eller om hon helt enkelt lånar en annan sadel?!

I brist på Gaiva-bild tar jag med några söta tungor istället! Först Eydir...

...och sedan Feykir!

Feykir samlar poäng!

Idag lyckades Feykir samla en hel del "poäng" hos matte! Först när jag kom ut i hagen och visslade lämnade han genast höbalen för att komma till mig! Det uppskattades förståss!

Han fick följa med in i stallet så att jag kunde borsta lite, känna igenom honom så att han inte hade några sår o s v. Fast i stallet var han ensam häst och det gillar han INTE! Då blir han genast lite stressad och spänd, lyssnar hela tiden efter ljud från hästarna utanför o s v... Inte upplagt för mys direkt... Lite synd, tyckte jag, som definitivt hade ett uppdämt behov av att umgås med min häst... men efter en stund tyckte jag det var lika bra att han fick gå ut till de andra igen så att han blev nöjd.

Och nöjd blev han verkligen så snart han var ute i hagen igen! När jag tagit av honom grimman hade han inte alls någon brådska vare sig till flocken eller höbalarna - utan han stod kvar innanför grinden och ville gosa med mig hur länge som helst! Snabbt hade han alltså hämtat igen det han tappat genom att inte vilja vara inne i stallet med matte! Det vore kanske mysigare för oss båda om jag inte ens tar in honom nästa gång, utan bara tar med mig en borste ut i hagen?! Fast när det är -17 grader som idag tycker i alla fall jag att det är rätt trevligt att gå in i stallet...

Blir det Jerringpriset också?!

Utmärkelserna haglar över Rolf-Göran Bengtsson, efter det sensationella OS-silvret: först fick han "Skånebragden" som delas ut av Sydsvenskan. Och nu har han även fått Skånska Dagbladets pris "Guldpantern".

Så här skriver Sydsvenskans krönikör med anledning av att Roffe nominerats till Bragdguldet:

"Mental iskyla och teknisk skicklighet. Två egenskaper som blev avgörande det år när Rolf-Göran Bengtsson nådde sin hittills allra största framgång.

Skickligheten har länge varit hans signum. Bengtsson är en av världens bästa ryttare, framförallt för hans förmåga att framgångsrikt kunna rida alla typer av hästar. Men i år var det den mentala kylan som till sist blev avgörande. Först visade den sig i upplägget och planeringen över hela året. Rolf-Göran Bengtsson valde att inte ställa upp med Ninja La Silla i världscuptävlingarna under året. Säkert tappade han en del på världsrankingen där, men i gengäld kunde han fokusera all träning med Ninja på att toppa hästens form till OS utan att slita på honom.

Laghoppningen blev en besvikelse sedan Helena Lundbäck och Lotta Schultz ridit alldeles för dåligt, men i den individuella hoppningen kunde ingenting stoppa Rolf-Göran Bengtsson. Nästan. Vädret gjorde sitt bästa för att sätta krokben för honom. Precis när det var dags för Bengtsson att rida in bröts tävlingen. Det talades om att en tyfon skulle dra in över Hong Kong just den här dagen och när Rolf-Göran Bengtsson kom in på banan för att rida första gången var han genast tvungen att lämna den. Regnet som föll över Hong Kong var så kraftigt att det förstörde ett av hindren.

Förmågan att i den situationen rida ut igen, ladda om både sig själv och hästen och sedan genomföra en perfekt hoppning, lugn och säker och utan rivningar, visade på många sätt Rolf-Göran Bengtssons storlek. Många andra hade fallit i det läget och just den förmågan blev avgörande för hur medaljerna till slut fördelades. Det var först vid det sista hindret av den vansinnigt spännande omhoppningen, när det bara var han och tysken kanadensaren Eric Lamaze kvar, som Rolf-Göran Bengtsson rev.

Det finns alltså två moment som skulle kunna klassificeras som bragder i Rolf-Göran Bengtssons OS. Den välavvägda satsningen för det första och för det andra förmågan att prestera som allra bäst vid rätt tillfälle, trots att förutsättningarna var långt ifrån de optimala. Mental iskyla, som sagt. I två olika varianter. "

I Jerringprisomröstningen återstår nu 10 kandidater, varav Rolf-Göran Bengtsson är en. För att rösta på honom ringer du: Rolf-Göran Bengtsson: 099-232 04. Han är kandidat nr 4 och samtalet kostar 3.95.

Fler fina bilder från nyårsdagen!

Jag tycker det är så härliga färger i den här bilden - skulle den nästan inte kunna bli affisch?! Det är Jóki och Geisli (Sillen) som kliar varandra så här mysigt.




Självklart måste jag ju ha med en bild på Feykir också - med sin "nyårsfrisyr"!

Framtiden!

Så här i början av året passar det ju att blicka framåt - och vad passar då bättre än en bild på ett dräktigt sto?! Det är Sylvias fölsto: Hamradis, född 1987, som är så här härligt rund om magen! Hamradis är en liten häst, men hon får väldigt stora avkommor. Hennes första föl, som heter just Framtid, var redan som treåring en bra bit över 140! Hos Sylvia har Hamradis fått fyra föl: ett efter Askur från Håkansgården, ett efter Berserkur frá Strykkisholmi, ett efter Mökkur frá Varmalekk och nu senast ett efter Gandur frá Skjalg. Alla dessa är riktigt, riktigt stora för sin ålder.



Jag har tidigare läst om en hingst på island som var väldigt liten, men som ändå gav fullstora avkommor. (I Sverige hade en sådan hingst aldrig blivit godkänd för avel, men på Island testar de - och slaktar avkommorna om de inte blir bra.) Eftersom hans avkommor alltid blev fullstora antog man att han svultit någon vinter när han varit i en viktig tillväxtfas. Kanske var det samma sak för Hamradis?




Fölet Hamradis väntar nu är efter Axjon (e Askur från Håkansgården) som ägs av Nina och Andreas Fernandez Rosenke. Så här såg han ut på Midurs hösttävling. Axjon är sedan några månader på träning hos Johan Häggberg för ny avelsvisning i vår - det blir spännande att se hur det går för honom då!

Här är Hamradis föl född -08, efter Gandur frá Skjalg.

Grattis på födelsedagen!!!

Idag fick vi fira - den ena jubilaren efter den andra! Vi började med syster Kristina, som fyller 28 år idag! GRATTIS!!!

Med denna bricka (och några presenter) uppvaktade vi henne med frukost på säng. Vill bara påpeka att man längst bak till höger kan ana den tiramisu-bit som jag lyckats skära till så att den såg ut som en tårtbit!

Efter frukost åkte vi vidare till näste jubilar: Feykir 9 år! (Ja, alla de andra hästarna fyllde ju också år idag - så Mariebäck var proppat med jubilarer!)

Feykir fick ingen tiramisu, men däremot ett mkt uppskattat födelsedagsäpple. Fast han hade nog samma åsikt som Linda och Thomas hund Rut när hon får något gott: "Gott! Men lite...."

Dagen till ära hade Feykir "vindott"-pannlugg! Den var alldeles vit av rimfrost och dessutom krusig!


Kristina hade avgett ett nyårslöfte som innebar att hon skulle vara mer kulturell under 2009. Vi beslöt att göra slag i saken direkt, så eftermiddagen ägnade vi åt ett besök på Norrbottens muséum. Ingen av oss hade varit där förut - så nu har hon uppfyllt sitt nyårslöfte! ;- )

Gott Nytt År!!!

Nyårsafton ägnade Kristina, Johan och jag åt att äta köttfondue - i bästa retrostil. Mycket gott och riktigt trevlig sysselsättning!

Kvällen till ära hade jag min silvriga 20-talsklänning - inspirerad av Mat-Tina i Let´s Dance!

Tolvslaget tillbringade vi inne i Luleå för att för första gången se det traditionsenliga fyrverkeriet i Norra hamn. (Våra tidigare sju årsskiften i Luleå har vi alltid tillbringat uppe på höjden vid kyrkan i Kyrkbyn - där man ser många olika fyrverkerier.) De extrema stormvindarna från tidigare idag hade som tur var mojnat innan kvällen - men det drog ändå rätt kallt från havet. Man kunde dock värma sig med glögg som på kommunens uppdrag serverades av ett gäng EFS:are. Johan hade förståss kamerautrustningen med för att föreviga nyårsfyrverkeriet!

Om 28 minuter är det 28 år sedan Kristina föddes. Men vi har kommit överens om att fira henne i morgon bitti. (Ibland har vi firat henne på natten istället eftersom alla brukar vara så trötta på nyårsdagen.)