Red Feykir 45 minuter på ridbanan och tränade tölt, utan boots. Jobbade enligt Atlis intruktioner - på volt med låg form och utsträckt överlinje - ungefär halva tiden. Sedan red vi längs spåret och varvade samlad tölt och tempoväxlingar. Det är mycket lättare att samla honom i höger varv - men det är väl för att han har lättare att trampa under sig där.
Nästa gång vi tävlar ska jag anmäla mig i höger varv i töltklassen. Då får jag rida korta tempot i höger varv, där han är lättare att samla. Dessutom får jag rida tempoväxlingarna i vänster varv, då jag har möjlighet att "böja igenom" vänstersidan på kortsidorna. Hittills i år har jag gjort tvärt om - men detta upplägg tror jag blir MYCKET bättre!
När jag ridit var det dags för hästarna att för första gången i år få gå ut i sommarhagarna. Sylvia har byggt en lång gång uppifrån stallet ner till vallackflockens sommarhagen nere vid vägen. Hon och Anna föste dem i gången medan Johan och jag åkte med bilen ner till sommarhagen för att ta emot hästarna med kamerorna i högsta hugg! .JPG)
Många av hästarna hade ju gått i sommarhage där nere tidigare år, så de satte förståss fart när de insåg vad som var på gång. Och de andra hakade på. I full karriär kom de farande genom gången och in i hagen. Vi hoppades på många glädjesprång att fotografera, men de sprang bara längst ner i hagen och var sedan fullt upptagna med att äta. Bitvis gick gräset upp till magen på dem. "De tror väl att de dött och kommit till himlen!" gissade jag. Efter en stund började vi smacka på dem för att förhoppningsvis få dem att börja springa runt och busa. Efter en stund började några springa tillbaka genom hagen och en efter en hakade de andra på. Döm om vår förvåning när de springer rakt genom hagen, ut genom grinden och försvinner iväg upp genom gången igen! Det var ingen som stängt grinden, för vi kunde inte tänka oss att de skulle lämna allt detta gräs frivilligt. Men uppenbarligen tänkte de inte så långt! Sylvia och Anna M sprang tillbaka upp till stallet och föste ner dem igen. Så fick Johan och jag ett nytt tillfälle att fotografera flocken när de kom nerspringande till hagen. Men precis som förra gången stannade de väldigt snabbt för att äta och struntade uppenbarligen i fotografernas önskemål och glädjesprång. När vi sedan åkte hemåt visste vi då en sak med säkerhet: det gick ingen nöd på hästarna!
.JPG)
Många av hästarna hade ju gått i sommarhage där nere tidigare år, så de satte förståss fart när de insåg vad som var på gång. Och de andra hakade på. I full karriär kom de farande genom gången och in i hagen. Vi hoppades på många glädjesprång att fotografera, men de sprang bara längst ner i hagen och var sedan fullt upptagna med att äta. Bitvis gick gräset upp till magen på dem. "De tror väl att de dött och kommit till himlen!" gissade jag. Efter en stund började vi smacka på dem för att förhoppningsvis få dem att börja springa runt och busa. Efter en stund började några springa tillbaka genom hagen och en efter en hakade de andra på. Döm om vår förvåning när de springer rakt genom hagen, ut genom grinden och försvinner iväg upp genom gången igen! Det var ingen som stängt grinden, för vi kunde inte tänka oss att de skulle lämna allt detta gräs frivilligt. Men uppenbarligen tänkte de inte så långt! Sylvia och Anna M sprang tillbaka upp till stallet och föste ner dem igen. Så fick Johan och jag ett nytt tillfälle att fotografera flocken när de kom nerspringande till hagen. Men precis som förra gången stannade de väldigt snabbt för att äta och struntade uppenbarligen i fotografernas önskemål och glädjesprång. När vi sedan åkte hemåt visste vi då en sak med säkerhet: det gick ingen nöd på hästarna!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar