Fredagstölt och smärtrehab

Så här ser livskvalitet ut!!!

När jag kom till stallet i eftermiddag skulle det snart börja skymma. Min plan var att värma upp med två galopper uppför kyrkbacken och sedan träna tölt på ridbanan. Utifrån det perspektivet verkade det möjligen som "overkill" att ta både reflexväst och pannlampa på när jag red iväg... men jag ville gardera mig ifall jag av någon anledning skulle ändra mig och vilja rida längs bilvägen istället. "Både hängslen och livrem" m a o! 

Hamingja var pigg och hade ett härligt driv i steget när vi skrittade bort till kyrkan och nerför backen mot bäcken. Jag ville börja med höger galopp och var ovanligt noggrann när jag förberedde Hamingja genom att samla henne i skritten. Ändå missade vi första galoppfattningen... men den andra blev jättebra och Hamingja höll en härlig bärighet i galoppen ända till dess hennes matte råkade dunsa till lite i sadeln - då blev hon spänd och tappade förstås galoppen. 

Vänster galopp blev sedan ännu bättre och när matte såg till att hålla en lätt sits hela tiden - utan dunsar i sadeln - höll Hamingja både bärighet och gångart ända till dess jag visslade och då var vi nästan framme vid kyrkan. Trots reflexväst och pannlampa höll jag mig till ursprungsplanen och satsade på ridbanan efter denna härliga start.

På ridbanan fortsatte uppvärmningen med "Kyras ABC" där man gör en förhållning på yttertygeln och flyttar bakdelen undan för innerskänkeln. Först höll jag mig på en liten fyrkant men när Hamingja kändes "med på noterna" övergick jag till att växla mellan att flytta omväxlande för höger resp vänster skänkel. Därefter gick vi ut längs spåret och samlade skritten m h a sluta resp öppna.

När jag på måndag förra veckan red på ridbanan - för första gången på mer än ett år - fokuserade jag på att varva friare skritt med viss grad av samling till dess Hamingjas reaktion inte längre var att vilja kasta sig iväg i tölt så snart jag bad om lite samling. Mot slutet av det ridpasset erinrade jag mig hur jag under en Atlikurs där jag fick rida massor av övergångar från skritt till "bara nästan-tölt" och tillbaka ner i skritt igen. Jag mindes den härliga känslan när jag tillslut kunde låta henne smyyyyyga över i tölt i ett riktigt långsamt tempo och helt lätt i handen och det sedan räckte med små förhållningar med sätet för att bibehålla denna tölt! 

Detta var verkligen en målbild för träningen framöver - och idag var det dags att försöka ta nästa steg! När jag nu började leta efter "bara nästan-tölten" tänkte jag att det var lite som när man en gång i tiden skulle ta körkort och behövde lära sig att hitta "dragläget" med koppling och gas! Trots att det var mycket att tänka på kom jag ändå ihåg att låta mina muskler i säte och skänklar slappna av - i alla fall ibland - som belöning när Hamingja gjorde rätt. Allt mitt försök till fokus på detta när jag ridit skritt resp tölt i skogen/på bilvägen de senaste månaderna har nog gjort lite nytta!

Mot slutet av ridpasset fick jag faktiskt uppleva några korta sekvenser med lite av den där känslan från Atlikursen - när Hamingja vilade på stegen i långsam tölt istället för att lägga sig på i handen och "springa ifrån" samlingen! När hon som belöning fick sträcka ut framåt-nedåt i nedvarvningstölt bibehöll hon en härlig aktivitet i ryggmusklerna trots de långa tyglarna. 

Atlis grundupplägg för träning av häst är att som uppvärmning rida tölt i lång, låg form. Både för att hästen ska sträcka ut överlinjen och för att den ska bygga de muskler den behöver för att bära upp sig i tölt. Men i Hamingjas fall har han konstaterat att hon behöver ha en viss grad av samling redan när man börjar tölta för att hon inte ska vara så passtaktig, så på lektionerna för honom får jag värma upp i trav på volt istället och sedan samlad skritt följt av tölt. 

Själv använder jag gärna galopp i backe som uppvärmning - särskilt nu när jag ännu inte hunnit få tillbaka den kondition som krävs för att hantera Hamingjas STORA trav. (Men redan innan min operation brukade jag ofta använda galopper i "kyrkbacken" som uppvärmning inför träning av tölt på ridbanan.) Har jag lyckats aktivera Hamingjas bakdel ordentligt under töltträningen brukar sedan i alla fall vår "nedvarvningstölt" på successivt allt längre tyglar vara helt i Atlis smak. Och för att kompensera för den uteblivna "uppvärmningstölten" brukar jag vid sådana tillfällen låta henne "nedvarvningstölta" extra länge - så också idag!

Så ROLIGT att orka med ett sådant här pass på ridbanan - då jag t o m höll tyglarna i BÅDA händerna! Det var 55 minuter sammanlagt inkl uppvärmningen i kyckbacken. Efteråt har jag förstås varit HELT slut - men det var det verkligen värt!!! I morgon lördag blir det vilodag för Hamingja, för då ska jag kvällsfodra och det blir för tufft om jag ridit innan. Men på söndag hoppas jag vara tillbaka i sadeln!

Idag fick jag förresten lite mer info om smärtrehabiliteringen på Garnis Rehabcenter i Boden som jag ska  påbörja, 8 veckors rehab med start v 10. (Sedan i höstas deltar jag ju i en digital smärtskola som en förberedelse för detta.) På ett övergripande plan handlar båda stegen om samma sak: i o m att det inte finns fungerande smärtlindring provar man olika strategier för att hantera smärtan med målsättningen att kunna vara fysiskt aktiv trots den. Att prova sig fram till vilken balans mellan fysiskt ansträngning och återhämtning just min kropp behöver för att smärtan på sikt ska begränsas så mycket som det är möjligt. 

Otålig som jag är hade jag hoppats på att få börja på Garnis i Boden redan v 3, då årets första rehabgrupp skulle starta. Så blev det alltså inte, men jag har insett att jag i o m det hinner få sju "extra" veckor med den digitala smärtskolan och den rehab-plan jag gjort tillsammans med fysioterapeuten på Smärtrehab på Sunderby sjukhus. 

Bland råden jag fått av honom är att hela tiden utvärdera: "Vad kan jag göra idag?" Och då prioritera det som är roligt, det som ger energi samt träning som över tid begränsar smärtan så mycket som möjligt. Att hitta en balans mellan fysisk belastning och återhämtning som möjliggör en regelbundenhet i träningen. Att prova mig fram till vad som är lagom just för mig - och att hålla mig till det även när jag har bättre dagar. Istället för som jag brukar: bli så jätteglad när jag mår bättre någon dag och då passa på att göra så mycket som bara möjligt, för att sedan "krascha" och vara jättedålig i många dagar. Jag behöver lägga MYCKET högre prio på "lagom" fysisk aktivitet och det som ger återhämtning än vad jag gjort hittills i livet. Självklart är inget av detta någon "quick fix" så de extra veckorna i väntan på att få komma till Garnis är verkligen ingen nackdel - snarare tvärt om!