Lördagsgodis!

En favoritbild som Johan fotade i samband med en Atlikurs!

På bilden har Hamingja Láras fina lädergrimma i ett helt underbart mjukt läder! Den är i ponnystorlek så det är bara på sommaren Hamingja kan ha den, men ännu har jag inte hittat en i cobstorlek i lika fint läder så den får vara vår lyxiga sommargrimma! M a o är det hög tid att plocka fram den igen och hänga undan "vintergrimman" - även det en lädergrimma som jag köpte till Reykur på ett sadelmakeri i Portugal, jag tror det var 2001. 

Sylvia har ridkurs i helgen så det var mycket folk i stallet idag - kul! Och ÄNNU roligare blir det ju när jag tillslut kan orka rida kurs också!!! Men dit känns det fortfarande långt, när  smärtorna inte vill ge med sig och "åka häst" i skritt 30 minuter räcker för att göra mig yr... Men det här var i alla fall andra gången denna vecka som jag orkat åka till stallet så det är ju positivt!!! 

Idag var det VARMT igen med 22 grader i skuggan och strålande sol (Hamingja var t o m lite fuktig i pälsen när jag hämtade henne i hagen!) och tack vare det var hon lugnare att rida än senast - så idag träffade vi faktiskt bara på mördarfåglar vid två tillfällen. Hon fick välja vägen även idag och valet föll på den högra skogsvägen bakom vägbommen. Därifrån red vi sedan en vända ut i skogen där vi kryssade runt i blåbärsriset så att hon fick lyfta lite extra på hovarna. På hemvägen började hon jaga upp sig lite mer, men det var ändå lättare att hålla henne i skritt än senast när det var "svalt och skönt" (+5 och isande vindar). 

Vi var ute 35 minuter och min puls gick aldrig över 124, så Fysioterapeuten hade varit nöjd! "Lägg konditionsträningspromenaderna på is t v och fokusera på avslappning, vila och återhämtning - för annars kommer smärtorna inte att ge med sig." sa hon ju senast. Och jag har sedan dess lyckats allt bättre med att undvika de värsta pulsrusningarna.  Att träningspromenaderna på 20-30 minuter som gav maxpuls på 140-172 enligt både kardiologen och fysioterapeuten visserligen inte var farligt men underbyggde den extremt höga stressnivå jag fortfarande har i kroppen efter de traumatiska händelserna vid mitt akuta insjuknande och inläggningen på hjärtintensiven, samt att jag var så oerhört dålig under alla de veckor jag väntade på operationen. Och dessutom krävde pulsrusningarna oerhört lång tid för återhämtning, en tid då jag behövde vara VÄLDIGT inaktiv. 

Men när jag nu en tid sparat kroppen från detta så har totalt antal steg per vecka faktiskt blivit betydligt högre än när jag aktivt försökte konditionsträna - det skulle jag själv aldrig ha gissat...! Men det har ju t o m visat sig att det var mycket lågintensiv träning som lade grunden till Nils van der Poels otroliga framgångar, så att det även kan ha bra effekt för en "vanlig dödlig" är kanske inte så konstigt?!! Men jag vill ju att det ska visa sig i mindre smärta också - NU!!! "Gode Gud ge mig tålamod, men gör det fort!!!"