Brrrr

Hamingja på Umeå Icelandic horsemeeting 2019

Idag har våren tagit paus, termometern visade bara +5 och vindarna var ISANDE när jag åkte till stallet i morse... men regnet hade i alla fall upphört! Och jag längtade så mycket efter Hamingja att jag inte vågade vänta till eftermiddagen, då det enligt prognoserna skulle bli sol och betydligt varmare, för tänk om smärtan och tröttheten då hunnit förvärras så att jag inte orkade åka till stallet... Det fick bli vinterjacka och täckkjol utanpå ridbyxorna - och i o m att mitt Uhip-set dessutom är regntätt så skulle jag ju klara mig även om regnet skulle komma tillbaka!

De senaste gångerna jag ridit har det varit så varmt att Hamingja varit bekvämt loj så det gått hur bra som helst att "åka skritt" på hellånga tyglar. Men idag var det uppenbarligen "svalt och skönt" så nu hade jag en HELT annan häst - där första hastiga undanmanövern kom redan innan vi ridit iväg från gården. Även i fortsättningen såg Hamingja till att matte höll sig på alerten genom att då och då rädda livet på oss båda genom snabba hopp åt sidan undan mördarfåglar och andra livsfarliga väsen som skogen verkade krylla av idag. 

Även idag lät jag henne bestämma vilken väg vi skulle ta och precis som senast var det uppenbarligen nyhetens behag som vägde tyngst när hon med bestämda steg vek av in på den högra skogsvägen bakom vägbommen. När vi närmade oss slutet på den vägen kunde jag dock inte låta bli att blanda mig i vägvalet och gjorde nytt försök upp till vänster med förhoppningen att nära älg-upplevelsen senast var glömd. Därifrån kunde vi sedan fortsätta med en mysig "skogspromenad" första delen av stigen mot Torrbergsvägen. 

När vi kommit till det första blötare skogspartiet vände vi hemåt igen och då piggnade Hamingja till ytterligare så jag fick hålla kontakt på tyglarna och göra många halvhalter för att hon skulle hålla sig till skritt under hemvägen. Jag blir forfarande ganska yr när jag ridit en stund, även om det bara handlar om att "åka i skritt" och då blir ju balansen försämrad, vilket inte känns som en optimal kombination med en häst som tar alla chanser att rädda livet på sig själv och matte... så sista biten hem hoppade jag av och gick. Då var jag redan på marken och lilla fröken kunde hoppa bäst hon ville!

Mat i hink visade sig sedan även idag vara ett uppskattat koncept, TROTS selenpulvret så jag håller bara tummarna att det fortsätter så! Och att jag SNART orkar rida igen!!!