Härligt Hamingja-häng!!!

Kolla vem jag fick "hänga" med efter jobbet en dag innan påsk!!!

ÄNTLIGEN orkade jag BÅDE jobba och rida - och det FANTASTISKA vädret gjorde ju inte saken sämre förståss!!! Valde ridbanan för "fröken Överskottsenergi" och därmed lyckades vi nästan undvika dragkamp om bettet trots att minst en av oss var närmast överladdad...!

Min superambitiösa häst sprang nästan in på ridbanan så för att få henne att "tagga ner" lite gav jag hellånga tyglar och försökte själv bara sitta stilla och slappna av medan hon "rev av" ett par varv "ökat tempo skritt längs spåret". När hon börjat lugna ner sig lite ville jag inte direkt börja ta tyglarna för då skulle hon ju direkt "tagga upp" igen... istället testade jag något kul: att byta riktning enbart genom att titta åt det håll jag ville. DET FUNKADE!!! Förutom att byta riktning red vi både volt tillbaka och jättefina hörnpasseringar på detta sätt!!!

Efter skritt på volt med att flytta in och ut bakdelen (höger knä var extra "tydligt" för att hålla högerbogen på plats. Men VIKTIGT: när hon reagerar på signalen måste jag vara snabb att "lämna henne ifred"! Och det gäller förstås även när jag ber henne flytta ut bakdelen. Just min egen avslappning måste verkligen vara mitt huvudfokus nu, när jag t o m är ännu mer spänd i kroppen än jag brukar vara... 

Nästa steg blev att börja samla skritten längs spåret genom förhållningar med sätet och avslappning. Allra bäst effekt fick jag efter att jag gjort halt först! Vi tenderar visserligen att ha fokusproblem när vi gör halt (utan att nämna några namn kan jag avslöja att en av oss - med fyra hovar - tolkar varje förslag om halt som en signal om att någon annan av oss vill göra henne uppmärksam på något farligt i omgivningarna...) Och av vanlig, sund självbevarelsedrift förvandlas därför en av oss - med fyra hovar - till en korsning av giraff och radarvarning...! :-O 

Men genom att då hålla om med skänklarna i kombination med små kramningar på tyglarna hittade vi tillbaka till den långa halsen. Och när jag sedan övergick till att rida långsam skritt - främst m h a säte och knän/skänklar i kombination med en ganska hög och lätt vibrerande hand - började det händasaker!!! Det verkade som att Hamingja mindes vårt förra ridpass för när jag belönade samlad skritt med avslappning fortsatte hon ändå att bära upp sig jättefint i samlad skritt HELT utan något i handen!!!

Från detta läge började jag smyga över i tölt några steg för att sedan sakta av innan hon börjat få bråttom, gjorde ny töltövergång - slappna av som belöning - och sedan sakta av igen. Och tillslut kunde jag faktiskt rida aningen längre sekvenser långsam tölt och även flera gånger återställa bärigheten genom att "sitta bakåt" och lägga till mer drivning mot en fjädrande hand när hon blivit hög i formen. (VIKTIGT att jag kommer ihåg den mjukt fjädrande handen och inte ge henne något att "hänga på"!!!)

När jag i tölten försöker belöna samling med eftergift har jag så OERHÖRT lätt att falla framåt och sänka handen - och därmed "skicka ner" henne på bogarna igen... Så på samma sätt som jag i många situationer behöver "tänka knä" för att inte glappa med skänkeln behöver jag tänka att jag lutar mig bakåt och "bara" slappna av i kroppen. För då är chansen betydligt större att jag kan hindra mig själv från att falla framåt. 

Tack vare denna insikt fick jag uppleva flera trevliga sekvenser med tölt i vänster varv! I höger varv var det sedan betydligt svårare, både att skapa och bibehålla bärighet. Men jag kom efter en stund ihåg ett annat Atli-knep: att "sätta tillbaka henne på bakdelen igen" genom att vända snävt med ytterhjälperna, nästan som en töltpiruett. För att sedan belöna genom att slappna av och rida rakt fram när bärigheten var tillbaka. 

SÅ ROLIGT DET HÄR VAR!!! Och när det ju blivit så oerhört lite ridning för mig under den senaste tiden kändes det ju extra värdefullt att få känna att vi ändå kunde hitta till en så pass trevlig känsla både i samlade skritten och tölten!!! 

Atli brukar säga att vi blivit riktigt bra på samlad skritt och att övergången till samlad tölt ofta blir bra den också. Men sedan lyckas jag inte bibehålla samlingen särskilt länge utan tempot drar snabbt iväg och vi hamnar lätt i en dragkamp om tyglarna... Jag inser att mitt sätt att försöka hantera detta problem har varit att samla ÄNNU mer i skritt, för att på något sätt ha större marginaler... Men det har bara gjort oss spända båda två... "Du ska inte ladda upp mer energi i henne än du sedan kan hantera!" har Atli brukat säga. Och förhoppningsvis innebär dagens insikt att en liten polett faktiskt börjat trilla ner för mig tillslut!  

Trots att jag blev så härligt inspirerad av detta ridpass har det dröjt mer än en vecka innan jag orkat skriva mer utförligt än bara några stödord. Och sedan har jag bara orkat ett pass till innan kommande helgens Atlikurs. Men just därför känns det ju EXTRA viktigt att det här blogginlägget tillslut blev skrivet så att jag förhoppningsvis minns något av detta framöver! (Något annat jag ska försöka minnas är Ingebjörns tips om hur jag ska stretcha Hamingja för att förhoppningsvis åtgärda obehaget hon visar när jag drar åt sadelgjorden.) Och nu hoppas jag ju att det kan bli ridning för mig snart igen!!!