ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!

...tyckte Hamingja & Co (som vanligt) när jag kom till Mariebäck för att fodra hästarna i morse. "ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!!" tänkte jag själv när jag - fodring till trots - kände att jag skulle orka rida, vilket var första gången sedan Atlikursen. Och "ÄÄÄÄÄNTLIGEN!" tyckte visst även Hamingja när jag gick ut i hagen för att hämta in henne, för trots att det fanns lite hö kvar att "städa undan"kom hon direkt fram till mig!

Till min glädje var Janne precis klar med att skotta ridbanan efter SNÖSMOCKAN vi fick i fredag (mer än 3 dm riktigt blöt snö). En Hamingja som samlat överskottsenergi i tre veckor skulle det definitivt ha inneburit en REJÄL utmaning att hantera längs bilvägen... Hon skulle behöva sysselsättas ordentligt för att slappna av och hålla fokus på mig - och då ville jag väldigt gärna ta hjälp av ridbanan. 

Att hon var taggad visade sig direkt när jag suttit upp och hon i princip rusade in på ridbanan med giraffhalsen "i vädret"... Men med hjälp av Atlis "basövning": flytta undan för skänkeln i skritt på volt kunde hon efter en stund ändå slappna börja slappna av och t o m frusta! Den största utmaningen för dagen var nog ändå att lösgöra hennes matte, eftersom jag blir så spänd i kroppen när jag har ont. Under Atlikursen blev det ju VÄLDIGT tydligt hur mycket detta påverkar Hamingja...

För att undvika att fastna i en dragkamp om tyglarna använde jag mig av verktyget jag fick under sista Atlikursen i höstas: att "rida hästen ut ur handen" med mycket drivning mot en fortfarande fjädrande hand och sedan snabbt belöna med avslappning och passivitet så snart hon aktiverade bakdelen tillräckligt för att länga halsen och lätta fram. En övning som definitivt var lika bra för både järnspettsmatte och hennes häst!!!

Fortsatte med samma sak fast i tölt i lågt tempo och ÄNNU större fokus på att verkligen slappna av och belöna med passivitet när Hamingja aktiverade bakdelen och lättade fram. I vänster varv gick det faktiskt riktigt bra att hitta och bibehålla en bra känsla! När jag övergick till höger varv blev det som väntat en större utmaning för oss båda att inte "fastna" i högertygeln... men när jag kom ihåg att ta ordentlig hjälp av höger knä var det liiite mindre svårt. 

Återgick sedan i vänster varv för att vi båda skulle ha bästa möjliga känsla när vi avslutade för dagen. Men nästa gång borde jag varva högervarvet med att flera gånger gå tillbaka och "hämta" känslan från vänster varv igen för att påminna mig själv både om känslan jag söker och tekniken för att återskapa den. Var i alla fall supernöjd med att jag kunde hjälpa Hamingja att slappna av och fokusera trots all överskottsenergi och inte minst att jag faktiskt orkade rida igen - ÄNTLIGEN!!!