Älgjakten ställer till det lite...

 

Idag började älgjakten i skogarna runt Mariebäck, så nu börjar den här perioden då man inte vet var man ska våga rida... Det enda helt säkra - förutom ridbanan - är väl att hålla sig på bilvägen,  men den är så hård att jag inte vågar mig på någon annan gångart än skritt där f n... så vad skulle jag då hitta på idag...?!? 

I våras använde jag ofta backen från bäcken upp till kyrkan för uppvärmande och lösgörande galoppintervaller i början av våra ridpass. Under sommaren har "kyrkbacken" ingått i några av beteshagarna men nu är dessa nedtagna igen så att det åter är fritt fram för ridning. Och när jag kom på det kändes det som en klockren inledning på dagens träning!

För säkerhets skull skrittade jag först från kyrkan ner till bäcken för att med egna ögon se att det inte var avstängt med eltråd någonstans.  Det behövdes ju inte allt för livlig fantasi för att tänka sig ett scenario av typen "Då svängde/tvärstannade Hamingja men inte Anna...!" ifall Hamingja i full racergalopp plötsligt skulle befinna sig öga mot öga med en eltråd...! :-O 

Men vi kunde båda två konstatera att "kusten var klar" och avverkade sedan fyra vändor uppför backen, två i vardera galoppen. Och dessa galoppsekvenser genomförde vi faktiskt under oväntat "ordnade former" trots att Hamingja har vilat mer än en vecka p g a skröpplig matte. 

När jag sedan sadlat om var ju frågan var vi skulle ta vägen härnäst...?! Valet föll på skogsvägen till vänster bakom vägbommen för töltträning. Först samlad skritt i högersluta, där pisken fick dutta till på höger bak titt som tätt medan jag tog stöd med halsringen för vänsterhanden och försökte komma ihåg att "lätta i stigbyglarna". Samt massor av förhållningar med sätet för att hålla samling och bärighet samtidigt som pisken också fick fortsätta att "dutta" på höger bak. 

Det är ju inte alls lika traumatiskt för Hamingja med pisken numera - ett litet pet BEHÖVER inte betyda att det är nu hon ska dö...! För minska traumat ytterligare fungerar det bäst att börja "peta" med den redan i skritten och sedan fortsätta hela vägen genom övergången upp i tölt - då fungerar pisken precis som den ska, d v s som en förlängning av skänkeln. (Låter jag henne däremot tölta "i fred" en liten stund innan jag petar till med den kan det dock fortfarande innebära en nära döden-upplevelse...!)

När vi hunnit ungefär halvvägs upp till vändplanen fick jag se en (möjlig jägar-)bil parkerad längre fram så det kändes säkrast att vända tillbaka hemåt igen. Då bytte jag till vänstersluta och pisken i vänster hand - och det gick faktiskt oväntat bra att hålla nere tempot genom förhållningar med sätet trots att vi ju faktiskt var på hemväg! Även här tycker jag att vi hittade en trevlig känsla i tölten! Och jag bestämde mig för att anse att dagens töltträning handlade om kvalitet istället för kvantitet och nöja mig så när vi skrittade sista biten tillbaka hem. 

Lyckades också imponera på mig själv genom att faktiskt komma ihåg att stretcha vänsterbogen enligt Ingebjörns instruktioner. Ibland är glimtar jag till! Glimta till är nog också vad Hamingja tyckte att jag gjorde när hon TILLSLUT fick några äpplen som belöning för dagens arbete!!!