Trötta ryggmuskler - för både ryttare och häst?!

Jag vaknade på morgonen med REJÄLT trötta och ömmande ryggmuskler... mkt avslöjande! För det kunde ju inte bli mer uppenbart än så hur ovan jag är att "sitta ordentligt" på hästryggen...! :-O Kanske kände Hamingja samma sak när matte plötsligt börjat belasta hennes bakdel lite mer (och framdelen lite mindre)?! Men nu var det ju en ny kursdag så "på’t igen bara!" Inför dagens första lektion instruerade Atli mig att först värma upp som vanligt och sedan flytta bak sadeln inför arbetet med samlingen. "Vi såg ju igår att det gör skillnad när vikten flyttas lite längre bak!"

Hamingja var ganska "på" redan från start och när jag sedan bad om samling taggade hon upp ytterligare så jag fick först jobba en hel del med kommunikationen. Tänk att det kan kännas så oerhört SVÅRT att bara stanna och stå stilla...!!! Men det är ju som Atli brukar säga: "Lyssna på hästen - den talar om vad den behöver!" Och nu var det ju alldeles uppenbart att hon behövde tagga ner och slappna av tillräckligt för att ge sig tid att lyssna till mina signaler. Men när vi kommit på "speaking terms" och värmt upp var det dags att sadla om och sedan ta tag i "själva arbetet".

Och jag kunde snabbt konstatera att med träningsvärk i trötta ryggmuskler var det ÄNNU svårare att hitta en lodrät sits än vad det var igår... Efter en stund fick jag göra halt och Atli bad mig luta mig bakåt. När jag tyckte att jag gjorde det sa han: "Nu sitter du nästan rakt...!" Han uppmanade mig att flera gånger verkligen överdriva lutningen bakåt - för att det skulle vara lättare att sedan hitta vad som är "lagom".

Jag fick fortsätta att tölta i vänstervarvet och försökte verkligen behålla sitsen som Atli visat men det var SVÅRT! "Du lutar dig aldrig bakåt, men ibland sitter du i alla fall rakt..!" sa han. Men redan denna lilla förbättring innebar uppenbarligen att min ridning blev effektivare - och därmed jobbigare för Hamingja - så hon gjorde i sin tur verkligen sitt bästa för att få mig att luta mer framåt igen. Hon ville förståss få dyka ner på bogarna igen och "mysa på". Och när hon inte lyckades riktigt lika bra med att placera matte där hon vill ha henne blev hon allt mer uppjagad. Fram till dess hade jag bara tränat samlingen i vänster varv. "Rid en sekvens i höger varv också, men sedan behöver hon få börja varva ner och lugna ner sig igen!" sa Atli.

I höger varv tycker hon att det är jobbigt med hörnpasseringarna så istället för att böja sig vill hon bita tag i högertygeln, skjuta ut högerbogen och springa ifrån arbetet. Och eftersom jag dessutom har en tendens att bli stum i högerhanden i det läget hjälper jag henne t o m om än oavsiktligt... Men sedan jag insåg detta samband har jag börjat försöka ta oss runt problemet genom att inte försöka böja henne genom att ta i högertygeln utan bibehålla en fjädrande högerhand när jag "tar med" bogarna ut åt vänster m h a sidförande tygeltag med båda tyglarna. Och ge blixtsnabb eftergift på högertygeln så att hon aldrig ska hinna börja gå emot den.

Nu försökte jag dessutom lägga vikten ännu mer bakåt i hörnpasseringarna (vilket förhoppningsvis i alla fall betydde att jag inte hade vikten för mycket framåt). Och när vi så tagit oss drygt ett varv runt ridbanan i höger varv utan att Hamingja blivit allt för upprörd fick hon sträcka ut och lugna ner sig igen i både tölt och trav på volt.

Med Lotta och Garpur färgmatchar vi snyggt på ridbanan!

"Värm upp som vanligt och börja sedan träna din häst!" var Atlis instruktion när det var dags för dagens andra och kursens sista lektion för vår del. (En variant på hans mer vanliga: "Rid och låtsas som att det är i morgon när jag inte är här - så ser vi hur det går och ifall jag behöver komma med fler tips.) Och då var det ju bara att sätta igång! Efter sedvanlig uppvärmning och paus för att flytta bak sadeln tog jag tag i "själva arbetet".

Redan när jag började förbereda för tölten med samlad skritt märkte jag att Hamingja inte blev lika uppjagad som på förmiddagen så vi kunde betydligt snabbare hitta en samlad skritt med trevlig längd på halsen - varifrån jag sedan gav töltsignal genom att skjuta fram höfterna. Vi red ett antal sekvenser i vardera varvet på detta sätt och mitt huvudfokus var förståss på att sitta så att det kändes som att jag lutade mig bakåt för då satt jag förhoppningsvis ganska rakt i alla fall.

När jag dessutom lyckades kombinera detta med att lägga in några steg sluta i höger varv resp öppna i vänster varv (eller ta med bogarna åt vänster m h a sidförande tygeltag i hörnpasseringarna) så fick jag uppleva sekvenser då Hamingja började länga halsen igen utan att falla på bogarna. HÄRLIGT!!!

Efter att vi sedan vi ägnat oss åt en grundlig nedvarvning i tölt och trav på volt sa Atli: Fortsätt bara att träna på detta så kommer hon allt bättre att acceptera det som hon nu tycker är jobbigt för att det är ovant. Men om hon börjar tagga upp sig och bli mer och mer uppjagad igen får du backa tillbaka och rida mer tölt i grundformen för att avdramatisera det hela innan du fortsätter träningen på att hon ska komma upp mer med bogarna. Nu har vi alltså MASSOR att träna vidare på - så ROLIGT!!!