Ibland måste det bli sämre för att kunna bli bättre!

Från en annan Atlikurs - men samma FINA häst!!!

Enligt Atlis instruktion var det boots på inför dagens första lektion. Det märktes att Hamingja tagit intryck av gårdagens ridpass för istället för att stressa var hon lugn och avslappnad redan i början av uppvärmningen. Tyckte jag alltså... Atli kommenterade att det måstet till mer energi: "Nu segar hon på och är passtaktig! Hon måste gå fram och vara tillräckligt böjd och lösgjord för att vara ren i takten!"  Efter uppvärmningen skulle jag så ta tag i min töltsits. ”Sträck på dig, dra bak axlarna, vinkla bäckenet och fram med bröstkorgen. Du ska känna dig lika stolt och vacker som du vill att din häst ska se ut!” 

Med denna utgångspunkt samt kortare tyglar och Hamingja i en högre form skulle jag rida samlad skritt för att sedan göra övergången till tölt genom att bara skjuta fram höfterna. "Även om hon nu blir spänd i tölten och går emot bettet är det helt OK. Hon protesterar för att det är jobbigt att göra något nytt, men om du behåller sitsen och fortsätter driva fram mot bettet så kommer hon tillslut att slappna av och länga halsen igen! Det är du som ska forma hästen - inte tvärt om!!!"

Jag fick verkligen kämpa emot mina reflexer som sa att jag skulle luta mig lite mer framåt igen och ge efter på tyglarna, för att få min mjuka, lösgjorda häst tillbaka...  "Det behöver kännas sämre innan det kan kännas bättre!" förklarade Atli, som också påpekade att det faktiskt redan var lite bättre även om jag inte kände det själv.

Efter att ha kämpat med/mot mig själv på detta sätt i båda varven fick jag sitta av för att sadla om. Inte för att sadeln glidit fram denna gång utan för att Atli tyckte att vi skulle se vad som hände om vi flyttade min tyngdpunkt ännu lite längre bak. Och när jag sedan satt upp igen kände t o m jag att det var STOR skillnad på rörelserna, även om hon fortfarande kändes spänd.

"Fortsätt PRECIS så här, sa Atli. Hon kommer att protestera lite för hon tycker att det här är jobbigt.
Men det är ingen fara om hon kommer att vara lite spänd ett tag, du har gjort ett så bra jobb med att lära henne jobba i grundform i gångarterna och sett till att alla ”knappat” finns på plats. Så formen och lösgjordheten kommer tillbaka så snart hon accepterar den här nya formen! Se bara till att alltid rida bra uppvärmning resp bra nedvarvning där hon verkligen får sträcka ut överlinjen så bibehåller du en bra grund!"

När det var dags för eftermiddagens ridpass fick vi jobba vidare på samma sätt. Då påpekade Atli också att jag skulle låta henne "rulla på" i ett lite högre tempo i tölten utan att tappa inramningen. Han konstaterade också att det alltid är svårt att lära om. Man behöver fokusera så mycket på det nya att man "glömmer bort" sådant som man trodde att man kunde... Det kände jag VÄLDIGT tydligt under förmiddagens lektion, jag hade liksom inte tid med något annat än att försöka sitta så att det kändes som om jag nästan låg bakåt på hästryggen. (Vilket i själva verket antagligen inte var mer än att jag satt i lodrät sits...!)

Men mot slutet av det andra ridpasset kunde jag faktiskt "både rida och tänka" - d v s jag kom ihåg hur jag i vänster varv brukar rida sluta och i höger varv öppna för att rama in henne i tölten. När jag började lägga in sluta i höger varv kom också tendenser till att Hamingja började slappna av i nacken. Och när jag sedan fick byta till vänster varv där jag kunde rida med innerskänkeln mot yttertygeln (en lätt vibrerande högerhand) i öppna så "ramlade" allt på plats! Hamingja bjöd på flera kortare sekvenser då hon slappnade av och längde halsen, men fortfarande med bogarna "uppe"!

Det var verkligen en härlig känsla - och skönt att få en så tydlig bekräftelse på att det verkligen kunde bli bättre av något som först upplevdes mycket sämre! Nu gäller det "bara" för mig att träna vidare på att "sitta och rida samtidigt"! När vi sedan gick in på volt för att Hamingja skulle få börja sträcka ut och varva ner var det också en ny känsla. "Nu när hon verkligen jobbat bra över ryggen sträcker hon också ut mycket bättre, hon inte bara sänker huvudet utan hela kroppen är med, samtidigt som hon är jättebra i takten"! konstaterade Atli. Och det kändes verkligen annorlunda, på ett bra sätt!

"Nu får du betalt för allt arbete du gjort med att träna henne från marken - annars hade hon inte varit stark nog att bära upp sig så här! Fortsätt att jobba med henne på samma sätt som idag. Kom nu bara i håg att alltid låta henne tölta i grundform före och efter, så är det ingen fara om hon där emellan är lite spänd under en period!" avrundade Atli. Och jag kände mig REJÄLT Hamingja-hög när jag lämnade ridbanan!!!