Bodentravet - ett parallellt universum!

I kväll tömde i vi Mariebäck skulle man kunna säga, när Anneli, Malin, Sylvia, Olivia och jag åkte till ovalen på Bodentravet för att träna och Sanna, Carola och John dessutom följde med. Jag hade förklarat för Hamingja om hennes viktiga roll som moraliskt stöd åt Fina och Eldvaka som var på travet för första gången. Och Hamingja tog verkligen sin roll på allvar - till att börja med i alla fall. För hon stod stilla och avslappnat när jag gjorde i ordning henne, inte alls som vid förra besöket då hon for runt hela tiden och gnäggade stressat. 

När jag suttit upp utanför stallet och lät henne skritta på volt som vi brukar, var hon så avslappnad att hon frustade redan under första varvet! Vi skrittade bort till banan och jobbade lite mer på volt i skritt innan jag visade henne banan i uppvärmningstölt några varv åt vardera hållet. Underlaget på banan var riktigt bra - de hade uppenbarligen packat underlaget på något sätt och med undantag för ena kurvan var det fast och fint! 

Däremot saknades staketet... Vi har delvis haft ett fast staket, men detta hade följt med när de plogade banan efter att den använts vid skotertävlingar tidigare i vår... så det blev ganska vingligt bitvis - t ex när Hamingja och jag galopperade. (Men galoppfattningen blev bra - fast vi gjorde den från skritt och inte från stillastående!) Men hon kändes riktigt avslappnad och fokuserad - än så länge...!

För när jag ridit ett fyrgångsprogram och lät Hamingja pusta lite i skritt dök plötsligt Olivia på Litlamin och Sylvia på Elsa upp längre bort på travbanan. Och när Litlamin upptäckte Hamingja blev hon ÖVERLYCKLIG! Uppenbarligen hade hon tyckt sig förflyttad långt ut i det okända och som hon trodde lämnad helt vind för våg... men så upptäcker hon att HENNES Hamingja också fanns där!!! Litla började gnägga och gnägga och gnägga - och då blev ju även Hamingja alldeles till sig och även hon gnäggade och gnäggade och gnäggade! 

Litlamin kunde inte komma fort nog till sin trygghet i livet, så det gick det bara fortare och fortare för dem - tur att Olivia brås på sin mamma och därmed är en både modig och duktig ryttare! (Men vilket MAFFIGT steg Litlamin hade!!!) När de sedan var framme vid oss stod Hami och Litla en lååång stund alldeles stilla och nosade på varandra som för att försäkra sig om att det hela inte var en dröm eller en hägring! (Synd att jag inte har en bild på dem - men det var ju inte så lätt att fota uppifrån hästryggen...!) Och sedan fortsatte de att "prata" med varandra medan vi red - så det var ju inte särskilt stort fokus på människan på ryggen...! 

Även de andra hästarna drogs med i återseendets glädje - det var väldigt mycket gnägganden från alla håll! Vi konstaterade att vi ju nästan hade hela stoflocken med oss. De flesta av dem var ovana vid miljön så de tyckte nog att de kastats rakt ut i det okända... och så visar det sig istället vara ett parallellt universum där faktiskt (nästan) alla kompisarna ändå fanns! Klart att man inte har tid att fokusera på vad ryttaren försöker säga då! "Vi behöver åka hit fler gånger innan tävlingen!" konstaterade Sylvia - och alla ryttare höll med!