Gör nationaldagen till en fest:

...rid (svenskfödd) Islandshäst!!!

Är det fest så är det - så självklart blev det ett ridpass med Hamingja idag! Fast SMHI är uppenbarligen inte på festhumör idag... den senaste tidens sommarvärme har helt tagit paus och nu får vi stå ut med bara 8-9 plusgrader och dessutom kylande vindar...

Men i sadeln på Hamingja finns ett superknep för att hantera kyla: det är bara att rida trav en stund så är man snart varm så det räcker och blir över! Och så länge hon bjuder på en lösgjord trav med trevlig bärighet känns det inte som att det kan vara skadligt på något sätt att kombinera skritten med trav i väntan på att massör-Thomas kan kolla upp henne. Det är förresten inte bara Thomas vi snart hoppas på att få en "date" med, utan även hovslagaren. Eller tror ni att det är förhastat att ta bort snösulorna redan nu?!  ;-)

Även idag red jag upp bakom vägbommen och valde den vänstra skogsvägen. Efter en inledande skritt, då hon var riktigt avslappnad och fin, travade resten av vägen upp till vändplanen. Där passade jag på att skritta på volt och flytta undan för innerskänkeln så att hon fick korsa bakbenen - något som visat sig vara supereffektiv stretching för hennes bakdel. Och eftersom hon bara blev mer och mer avslappnad av detta kändes det ju också som "riskfritt" även om jag inte vet vad det är för problem som orsakar rörelsestörningarna i tölten. 

Under hela vintern har jag försökt träna mig på att hålla blicken lyft när jag rider. Jag tror alla ryttare känner igen hur oerhört lätt det är att "fastna" med blicken fixerad vid hästens mankam eller öron... Men då får man oftast en sämre position i sadeln. Och ett ännu större problem med detta - som Johanna Elgholm gjorde mig uppmärksam på när vi red clinic för henne - är att så länge man låter ögonen fixera på något nära så kommer synintrycken att dominera totalt över alla andra sinnesintryck.   Vilken i ridningen innebär att det är mycket svårare att känna hur hästen rör sig (och hur man själv sitter.) 

Med blicken istället vilande i fjärran, någonstans långt framför sig, kopplas synens totala dominans bort och man får en chans att känna hästens rörelser på ett helt annat sätt. Detta lärde Johanna alltså mig - i teorin - vid den clinic hon höll på Bodentravet för ett antal år sedan. Och efter att ha lagt stort fokus på detta under vinterns ridning har jag nu börjat märka resultatet: att jag i alla fall i skritt känner Hamingjas rörelser mycket tydligare. När jag känner ifall bogarna eller bakdelen skjuts ut åt något håll känner jag vad som händer och kan därför lättare rama in henne mellan hand och skänkel. 

Och det hjälper mig också att rida med mindre hjälper när vi arbetar på volten och flyttar ut bakdelen - eftersom jag kan använda mina hjälper med större precision! Det är roligt när man märker att träningen ger effekt! Och tänk om jag en vacker dag klarar detta i tölt också??!! Medan vi red tillbaka hem igen hade jag stor glädje över denna nya insikt under de sekvenser jag red i samlad skritt. Eftersom det är ansträngande att verkligen bära upp sig med bakdelen vill hon gärna "skicka iväg" bakdelen lite åt något håll - eller någon av bogarna... Och då är det ju en STOR fördel att känna vad det är som behöver kompenseras för att rama in henne bättre! Väl inramad slappnade hon av och längde överlinjen trevligt i samlingen - varför jag bedömde att inte heller denna träning skapade något obehag. Så tillbaka i stallet var jag väldigt nöjd med dagens ridpass som kändes innehållsrikt trots att vi bara red en halvtimma och dessutom mest skritt.