Bästa lördagskvällsnöjet!!!

Töltträning under senaste Atlikursen

Hamingja har haft fyra vilodagar i rad nu - så när hon fick syn på mig utanför hagen idag var hon VÄLDIGT ivrig att komma och möta mig vid grinden! Finhästen!!! 

Jag var på nytt besök till Smärtkliniken i tisdags och när jag fått ett 15-tal injektioner med lokalbedövning och läkaren frågade hur det kändes chockade jag både mig själv och Johan med att be  om fler. Först tre till i ena axeln och sedan lika många till i den andra... Och sedan dess har jag varit så trött, trött, TRÖTT... så efter en dag på jobbet har jag inte orkat rida utan åkt direkt hem för att vila. Igår sov jag t o m två timmar på eftermiddagen. Sedan tio timmar i natt - och en dryg timme i eftermiddags... 

Normalt har jag en väldigt ineffektiv sömn med för lite djupsömn, så jag behöver sova 11-14 timmar för att ha "skapat ihop" tillräckligt för att känna mig utsövd. I veckan upplever jag att jag kunnat sova mer sammanhängande än normalt, tack vare smärtlindringen från sprutorna. Men ändå har jag varit så trött och behövt sova massor. Fast under de perioder jag gått på akupunktur har jag också sovit enormt mycket och min sjukgymnast förklarade det med att när mina muskler äntligen fått hjälp att slappna av så blir man helt enkelt jättetrött - som om det "släpps fram" en massa uppdämd trötthet. Och det blir väl samma effekt nu med bedövningssprutorna tänker jag mig.

Men i kväll orkade jag i alla fall rida - till både mig egen och Hamingjas stora glädje! Fast vi hade lite svårt att ta oss från gården... Först för att lilla fölet Hulda sprang runt och skuttade i hagen där hon går med mamma Hremsa - och Hamingja hade VÄLDIGT svårt att släppa henne med blicken. (Alla hästar verkar bli helt till sig när de ser ett föl!) Och som om inte detta var nog så hördes sedan Sylvia ropa på hundarna och Hamingja blev tvungen att lyssna JÄTTENOGA för att säkerställa att det där ropet inte avsåg henne också...

Tillslut var vi i alla fall nere på bilvägen och kunde ägna oss åt vår töltträning. (Efter en rejäl omgång "korsa bakbenen" åt båda hållen.) Jag hade väldiga problem att få ordning på töltsitsen i kväll och tänkte att de fyra vilodagarna uppenbarligen gjort mig riktigt ringrostig... men lite senare kom jag på att det delvis berodde på att jag lät Hamingja hålla ett för högt tempo. När jag tog ner tempot var det som om jag "hade tid" att sitta mer ordentligt! I början kändes hon lite spänd men när jag ställt om höger-vänster ett par gånger slappnade hon av i nacken och då kom längden på överlinjen samtidigt som hon började frusta så belåtet!

Jag red mot Alviksträsk och hade egentligen tänkt forsätta en bit förbi "världens ände" men framme i korsningen fick jag se några svanar simma i sjön bara en bit bort... Samtidigt hade Hamingja fått syn på några mycket hotfulla vägarbetsskyltar som stod uppställda på var sida om vägen lite längre fram och uppenbarligen fick alla hennes varningsklockor att ringa och plötligt kändes det som att jag satt på en bomb som när som helst skulle kunna detonera... 

Hade det bara varit vägskyltarna skulle jag ha fortsatt förbi dem för att visa henne att det inte var farligt. Men när hon var så här uppjagad redan innan hon upptäckt svanarna skulle jag garanterat få mig en REJÄL åktur (om jag lyckades hålla mig kvar på hästryggen) ifall mördarfåglarna plötsligt skulle få för sig att flyga upp. Därför vände jag hemåt igen och m h a långa sekvenser skänkelvikningar åt båda hållen fick jag Hamingja att slappna av igen och sträcka ut sin överlinje.

Sedan red vi intervaller i tölt med fokus på sitsen och på samling. Smärtläkaren jag går hos har ju ordinerat mig massor av mikropauser - 1 minut varje timme samtidigt som han förklarat att det är just den första minuten som har STOR betydelse för blodcirkulationen och därmed syresättningen av musklerna. Ytterligare en minut gör däremot ingen större skillnad utan det viktiga är att man får den där första minuten så många gånger som möjligt under en dag. Och jag antar att hästarnas muskler fungerar på samma sätt - så att många korta skrittpauser är ett effektivare sätt att motverka mjölksyra än färre men längre pauser.

Som avslutning på töltträningen gav jag henne lite längre tyglar samtidigt som jag åter ställde om lite höger-vänster och då kändes hon mjuk som smör i hela kroppen för att sedan, när jag gav henne hellånga tyglar, sträcka ut hela lååååånga överlinjen och frusta, frusta, frusta! Avslutningsvis spände jag bågen REJÄLT genom att be om trav trots att vi var på hemväg - och precis som senast var övergången hur klockren som helst! Hon är verkligen en stjärna!!! 

Fr o m idag har Carro flyttat hem sina hästar till gården de köpt. Kippy har också fått följa med som sällskap till Freyr. Så plötsligt kändes det lite tomt i hagarna... och i sadelkammaren var det nästan så att det ekade... så jag erbjöd mig genast att "offra mig" och köpa lite mer utrustning för att fylla ut lite av tomrummet...! ;-)