Hamingja attackerad - TVÅ gånger!!! :-O

Hamingja överlevde - mot alla odds...!!! :-O

Ridning med Eva må låta odramatiskt, men idag var det verkligen nära ögat när Hamingja plötsligt stod öga mot öga med en STOR, blå sopsäck som hängde från en käpp som lutade ut över skoterspåret vi red på... För ett otränat öga - som mitt - såg det bara ut att vara en varning för renar... men Hamingja förstod snabbt att här var goda råd dyra så efter att ha övertalats att ta några MYCKET motvilliga steg närmare tvärvände hon och sprang! :-O 

Jag, som verkligen är hur blåögd som helst, var inte alls beredd på en sådan reaktion så det tog en liten stund innan jag hittade "stoppknappen". Och sedan var det väldigt tur att vi kunde gömma oss bakom en  en dödsföraktande flygledare som morskt fick före oss förbi monstret. Då repade Hamingja faktiskt så mycket mod att när det visade sig att hon för att hålla sig inom området där spåret var tillräckligt hårt för att bära för en häst behövde gå så nära att plastsäcken strök längs hennes sida. 

Detta drama utspelade sig längs sandvägen på väg till grillplatsen vid sjön, där jag sedan ägnade mig åt 30 minuter mindfulness medan Hamingja och Eva red bilvägen bort till Avan. När de kom tillbaka och det var min tur att ta tyglarna igen tyckte jag att vi lagt blå plastsäck-traumat bakom oss och till att börja med skrittade Hamingja med friska steg längs skoterspåret på väg hemåt. Men sedan dök ODJURET oväntat upp bakom en krök och då blev det tvärstopp och åter en häst som var spänd som en fiolsträng och upprört "blåste fara" om och om igen... 

Räddningen blev även denna gång att Eva gick före - och mot alla odds överlevde faktiskt Hamingja även denna andra plastsäcksattack. Men när jag sedan försökte lansera idén om lugn och avslappnad skritt tillbaka hem fick jag inget gehör utan hon fortsatte att vara spänd och stressad hela vägen... När vi ridit över bäcken och uppför backen och m a o var nästan hemma, fick vi dessutom möte med en traktor som drog en fullastad timmervagn. Då litade jag inte på att Hamingja skulle klara detta "som grädde på moset" utan gjorde tecken åt föraren att stanna, hoppade av och gick före henne förbi det stora ekipaget.  Kanske var jag försiktig i överkant, för det verkade faktiskt ganska odramatiskt för henne att passera. Men kanske var det just för att jag gick före och agerade levande sköld. För jag vet ju sedan tidigare att vid tillfällen då hon blivit riktigt skrämd brukar flyktreflexerna fortsätta att vara på "red alert" till dess hon fått komma hem till flocken i hagen där hon kan varva ner. Och när hon kom in i hagen och rullat sig grundligt kom tillslut det där frustandet som jag hade hoppats få höra under hemvägen - men bättre sent än aldrig!