Efterlängtad reunion för BFF!!!

Fick den här bilden av Carola - visst ser den lite drömsk ut?!! Det var nog precis som Litlamin (t h) upplevde det också, när hon för en stund fick sällskap av sin BFF Hamingja i sin konvalescenthage! Det har varit så hjärtskärande att först se Litlamins glädje när Hamingja och jag kommit tillbaka från ridturerna och sedan hennes förtvivlan när kompisen inte kommer till hennes hage...Tyvärr har de diametralt olika matbehov i dagsläget, så de kan inte gå tillsammans hela tiden, men vi tänkte testa att låta dem vara tillsammans några timmar ibland i alla fall. Bara Litlamin inte blir helt hysterisk när Hamingja behöver flytta över till stoflocken igen - vi håller tummarna!!! 

Innan denna reunion hade jag hunnit rida Hamingja en sväng. Vi inledde precis som igår med skritt längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. Där är det ju egentligen alldeles för slät mark för att vara optimalt så länge jag (nästan) bara orkar rida i skritt. Men detta kompenserades sedan med råge! 

Framme vid vändplanen började vi på Hamingjas favoritstig, men när vi passerat den blöta sänkan och kommit upp "på höjden" började vi istället följa kanten på det hygge som ligger i skogsvägens förlängning. Där är det till att börja med väldigt ojämn terräng, med mycket stenar, så Hamingja fick verkligen jobba för att ta sig fram! Efter en liten nerförsbacke blir terrängen lite jämnare, men det är ju fortfarande terräng så hon måste ändå lyfta en hel del på hovarna!

Efter 25 minuter tyckte jag det var lagom att vända tillbaka hemåt. Men om man vill rida en långtur kan man fortsätta följa kanten på hygget, där det finns en "antydan till stig" så kommer man efter ett tag till en skogsväg som leder till Torrbergsvägen och därifrån finns det ju flera alternativa vägar tillbaka till Mariebäck!

Men vi vände alltså hemåt innan dess och när vi var tillbaka vid vändplanen hoppade jag av för att sadla om. Får erkänna att jag varit lite slarvig med det nu när jag (nästan) bara skrittat. Men såg igår att hon hade början till skav (pälsen bortnött) på en fläck bakom vardera frambenet. När sadeln glider framåt (p g a hennes runda mage) så bildas det hudveck bakom frambenen och där är det så lätt att det blir skav. Det är för att minska den risken jag använder ett fårskinnsskydd på sadelgjorden, men det kan förstås bli skav ändå om man har otur. När jag gjorde detta kunde jag konstatera att Hamingja faktiskt var ganska svettig, så uppenbarligen hade hon fått jobba på bra i terrängen!

På väg hemåt red jag sedan korta töltintervaller längs skogsvägen (nu var det ju en fördel att den är plan!!!) och försökte komma underfund med vilken "nivå" mina signaler ska ha för att uppnå önskad effekt: tölt i relativt långsamt tempo med längd på halsen och aktiva bakben. Jag har ju oerhört mycket "på köpet" i o m att jag satsar på att tölta hemåt - då behöver jag inte fundera något på drivning utan kan fokusera på inramning och förhållningar. Med AVSLAPPNING inte att förglömma!!! Mina muskler vill ju helst av allt spänna sig (fysioterapeuten har förklarat att det är en del i fibromyalgin att det blir så - de har jättelätt för att spänna sig och det är jättesvårt att sedan få dem att slappna av igen.) Så en av mina viktigaste uppgifter när jag rider tölt är att förmå mig att slappna av och "följa med" för att ge Hamingja den belöning som behövs för att hon ska förstå vad jag vill att hon ska göra!

I slutet av ridturen började jag känna mig ganska yr... även jag hade uppenbarligen fått anstränga mig en hel del! (Såg sedan att pulsen varit uppe i 146 och det går ju inte att klassificera som lågintensiv träning...) Sedan blev det en extra strapats också, då några ur stoflocken befann sig på fel sida av stängslet, vid vägen ner till bäcken och bastun. När Olivia och jag öppnade upp tråden gick de glatt tillbaka in i hagen och sedan hade vi turen att nästan direkt hitta det ställe där de hade gått ut. Den övre av eltrådarna var av, men vi gjorde en temporär lösning som förhoppningsvis ska hålla alla damerna inne till dess stängslet kunnat lagas permanent. 

När vi kom tillbaka till stallet hade Litlamins matte Carola kommit och efter att ha diskuterat ett tag bestämde vi oss för att testa om vi kan låta Hamingja stå inne hos Litlamin några timmar, så stackars Litla kan få lite social samvaro med sin bästa vän. (Hamingja är faktiskt DEN ENDA HÄSTEN I VÄRLDEN om man frågar Litlamin.) Nu håller vi tummarna för att Litla inte blir allt för stressad när Hamingja i kväll behöver gå tillbaka till stoflocken (så att Litla kan återgå till fri tillgång på hö) så att vi kan upprepa detta fler dagar!  

Hemma igen kan jag konstatera att jag är fortsatt yr... det blev uppenbarligen för mycket idag. Så det blir nog inte "så många knop" för mig i morgon... men det var ROLIGT idag!!!