ÄLGAR!!!!

 

...och matte fattar ingenting, som vanligt...!!! :-O

Idag hade jag planerat en repris av gårdagens galopp i (kyrk-) backe för att Hamingja skulle få ytterligare ett tillfälle att göra av med överskottsenergi under (relativt) kontrollerade former. Och det började så bra, när redan första galoppen kändes överraskande "lugn och sansad"! När jag vände för att skritta tillbaka ner till bäcken trodde jag att jag helt missbedömt min häst... Men "man ska inte ropa hej..." som bekant och vi hade bara hunnit halvvägs ner när det blev TVÄRSTOPP och jag plötsligt fann mig sittande på vad som kändes som ett järnspett med inbyggd sprängladdning...! :-O 

Men när även jag försökte sträcka på halsen och spetsa öronen så kunde jag bara uppfatta ljuden från när grannarna skrapade bilrutor och skottade snö... "Det här är HELT normalt i Norrbotten på vintern!!!" försökte jag övertyga Hamingja, men hon var förståss inte så lättlurad... Och när alla mina försök att övertala henne att fortsätta framåt var resultatlösa hoppade jag tillslut av för att gå före henne som en levande sköld, men även då hade jag svårt att få henne med mig...

När vi tillslut ändå tagit oss ner till bilvägen hade jag förväntat mig att hon ganska snabbt skulle inse varifrån ljuden kom och då lugna ner sig, men lilla fröken sprängladdning var fortfarande som en fiolsträng... Och när grannarna sedan drog igång snöslungan KASTADE hon sig först iväg, men som tur var höll jag tillräckligt stadigt i tyglarna för att inte tappa henne. Även nu muttrade jag något om "snöslungor är HELT normalt i Norrbotten på vintern...!" 

Att fortsätta med galopp uppför backen var i alla fall HELT uteslutet, lilla frökens flyktreflexer behöver verkligen inte triggas, så istället började jag gå med henne längs bilvägen mot Alviksträsk till dess hon lugnat ner sig så pass att det var läge att sitta upp i sadeln igen. Sedan red vi bort till korsningen vid sjön medan jag på olika sätt uppmuntrade henne att sänka halsen, som hjälp för att slappna av. 

När vi vände hemåt igen såg jag till att hon fick jobba ännu mer, genom att rida samlad skritt med övergångar till tölt i riktigt långsamt tempo och med tanke på utgångsläget tyckte jag ändå att det gick ganska bra. Jag kunde också använda halsringen (tillsammans med överskänklarna) till att kontrollera tempot så att hon fick "vara ifred" i munnen. (Jag försökte också hitta lite av känslan från galoppfattningarna, när det känns som att jag lutar mig bakåt och därför kanske i alla fall inte lutar mig framåt.) Även när hon fick sträcka ut i nedvarvningstölt fungerade det bra att kontrollera tempot med halsringen och avslutningen på ridpasset var ändå relativt lugn och avslappnad. 

När jag sedan skulle lunchfodra hästarna upptäckte jag att Húni inte kom för att äta utan stod nere vid staketet och stirrade stint mot en plats nere i skogen. Jag började spana i samma riktning och när jag uppfattade något som rörde sig inne bland träden strax utanför stohagen hann jag tänka att det var en häst som rymt, innan jag insåg att det var 2-3 älgar som gick där nere! 

Hamingja hade fått stå inne och äta sitt vetekli med mineraler medan jag spred ut lunchhö i hagarna (hon är högst i rang i stoflocken så hon får ändå äta så mycket hon vill). När hon sedan kom ut i hagen stod hon också en lång stund och spanade på ÄLGARNA. Men tillslut vann ändå hungern så att hon övergick till att äta. Hästarnas instinkt att äta är den starkaste drivkraften de har, vilket man nyttjar i träningen av polishästarna. För finns det mat på andra sidan kan man t o m gå igenom eld!