Hamingja goes offroad!

MOT TORRBERGSVÄGEN!!!

När jag hörde att Sylvia premiärridit Torrbergsvägen-rundan här om dagen bestämde jag mig för att göra detsamma idag. Efter en hel vinter ”instängd” längs bilvägen av de höga plogkanterna kändes det VÄLDIGT lockande att få ge sig ut i terrängen och se lite annat igen!

Det passager genom skogen som består av sankmark var förstås REJÄLT blöta nu, men numera är ju Hamingja faktiskt ganska bra på att hantera sådant! Länge gjorde hon i princip allt för att slippa bli blöt eller lerig om hovarna och trots att jag tränade på detta varje vår-sommar-höst medan det successivt gick allt bättre så var det varje vår ett lika stort problem igen...


Ända till förra våren, när hon uppenbarligen glömt bort att vatten var farligt och chockade mig genom att helt obekymrat gå rakt igenom den stora vattenpölen som brukar bildas vid grinden till hagen vid varje snösmältning (istället för att som tidigare göra ett JÄTTEHOPP över den.) Och idag forcerade hon också alla sanka områden utan att göra något större väsen av det än att försöka hålla sig längs kanterna. Bitvis låg det även snö kvar, så att hon fick lyfta ordentligt på ”fötterna” och detsamma gällde förstås även i terrängen i övrigt, något som f ö är väldigt lösgörande!

Frame vid Torrbergsvägen kunde jag konstatera att det låg betydligt mer snö kvar än vad jag hade trott... det var förstås p g a skoterspåren som packat ihop snön under vårvintern... Och i det varma vädret var snön nu i ett ogynnsamt mitt emellan-läge, där den bar ibland men och slog igenom ibland... I o m att det är väldigt ansträngande för hästarna bestämde jag mig för att hålla mig till skritt till att börja med. Jag började följa Torrbergsvägen åt höger med tanken att rida rundan medsols. Men när vi ridit en bra stund utan att underlaget blivit bättre vände jag och skrittade tillbaka genom skogen.

Att olika varianter av ”terrängskritt” är väldigt lösgörande märktes väldigt tydligt när vi var tillbaka på skogsvägen bakom vägbommen. För när jag töltade tillbaka hemåt kändes Hamingja verkligen riktigt mjuk och avslappnad!!! Framme i korsningen vände jag tillbaka längs samma skogsväg för att få njuta av mer sådan tölt! Och när vi sedan åter närmade oss korsningen fick Hamingja börja sträcka ut framåt nedåt och fortsatte då att tälta med en aktiv överlinje så uppenbarligen hade jag lyckats aktivera hennes bakdel ganska bra även idag!