Hamingja goes off road!

Jag tycker den här bilden blev lite kul! "Finns det något i krubban??!!" 

Efter lite onödigt regnande är vintern tillbaka igen, visserligen med blygsamma 5 minusgrader, men med en dryg dm fluffig nysnö! Jag ska fodra hästarna i kväll, men kände att jag inte kunde vänta ÄNDA till till dess med ridningen utan jag bestämde att det får bli två vändor till Mariebäck idag. 

I stallet träffade jag Carola som berättade att hon och Dotla galopperat i snön längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. Inspirerad av detta bestämde jag mig för att göra något liknande, men istället ta den högra vägen och rida "Torrbergsrundan" motsols. Och Hamingja var direkt med på noterna! När vi red ut från gården svängde hon snabbt vänster förbi vägbommen innan jag hunnit be henne om det. 

När vi sedan ridit in på skogsvägen till höger och jag började förbereda för trav visade hon att det gick JÄTTEBRA att galoppera istället! Och jag hade inte hjärta att avbryta när hon var så glad över att få dundra iväg med spetsade öron och snön sprutande! Även sedan vi kommit in i skogen valde hon hellre galopp än trav och jag fortsatte låta henne hållas. Precis som jag hoppats var de sanka områdena bottenfrusna så det var riktigt bra underlag hela vägen!

Framme vid Torrbergsvägen tog vi till höger för att rida "rundan" och när det nu var jag som föreslog galopp satte Hamingja av ÄNNU fortare! Det måste ha varit något av ett hastighetsrekord för oss längs denna väg - för innan jag visste ordet av var vi framme vid stigen vi skulle följa tillbaka genom skogen. Då hade vi hunnit passera några stora (och för oss nya) timmerupplag vid vägkanten men Hamingja hade inte ens tid att reagera på dessa utan dundrade bara förbi. Jag undrade varifrån timret kom och det skulle jag snart bli varse...

Vi svängde in på stigen vi brukar följa tillbaka genom skogen och jag lyckades övertala Hamingja att vi skulle kunna ta en skrittpaus. Till att börja med såg stigen ut som den brukat, men snart kom vi fram till ett stort kalhygge som INTE funnits där... Det innebar att alla "hållpunkter" jag brukat ha var borta samtidigt som skogsmaskinernas framfart skapat massor av spår som skymtade kors och tvärs under snön... 

Med Lára hade jag varit stensäker på att hon hittat vägen ändå, men jag har aldrig riktigt testat Hamingjas lokalsinne på det sättet... Men hon verkade väldigt övertygad om vilken väg hon skulle ta så jag bestämde mig för att det var dags att testa henne! Till att börja med stämde också de vägar hon tog överens med de sannolikhetsbedömningar jag försökte göra - d v s ungefär hur långt brukar man rida innan man svänger åt ena eller andra hållet, eller kommer fram till en liten backe upp eller ner... 

Vi hade hunnit en bra bit på väg genom skogen när jag insåg att jag inte längre hade någon aning om vilken väg vi skulle ta. Men Hamingja verkade lika målmedveten fortfarande så jag lät henne fortsätta. När hon tillslut började snurra runt och uppenbarligen också hade "tappat spåret" hade jag ändå en känsla av att vi borde vara ganska nära Mariebäck.  Jag red därför fram till skogskanten och följde den med förhoppningen att upptäcka stället där stigen hem skulle fortsätta in i skogen. 

Men ingen stig uppenbarade sig så tillslut bestämde jag mig för att vända och rida hela vägen tillbaka igen. Det brukar vara så trevligt att kunna rida denna runda - men förhoppningsvis går det bättre om vi provar att rida den medsols nästa gång istället! Att hitta tillbaka till Torrbergsvägen var däremot inget problem - det var ju bara att följa våra egna spår i snön! Och medan vi skrittade på genom snölandskapet passade jag på att jobba med min sits genom att försöka hitta samma känsla i kroppen som när jag ridit i Annelies resp Elisabeths sadel. 

Ute på Torrbergsvägen frågade jag Hamingja om hon ville galoppera mer. Och hon svarade att det ville hon - och dessutom ÄNNU fortare än tidigare! Bara för matte att hålla i sig och hänga med alltså! Innan jag visste ordet av hade vi också hunnit fram till stället där vi skulle ta av in på stigen. Det blev en välbehövlig skrittpaus tillbaka genom skogen, medan jag fortsatte att fokusera på min sits. Tillbaka på skogsvägen fick Hamingja sedan "blåsa ur systemet" en sista gång i galopp innan vi skrittade sista biten hem.

Trots att vi ridit betydligt längre sträcka än jag planerat hade vi knappt varit ute 1,5 timme - men så hade ju Hamingja hållit ett riktigt högt tempo i galoppen. I kombination med att hon dessutom fått lyfta ordentligt på fötterna (både i skritt och galopp) i den drygt dm-djupa snön hade hon fått både konditions- och styrketräning! Något som var uppenbart när vi kom in i stallet och jag plockade fram svettskrapan. Oftast används den till att skrapa bort vatten ur pälsen - men den här gången fick den göra skäl för sitt namn! 

När vi red in på gården mötte vi Elisabeth och Démantur som var på väg ut. Elisabeth berättade att hon och Sylvia ridit min tilltänkta runda i onsdags morse. Det var innan snön kom, men det var ändå bara nätt och jämnt att de lyckades hitta vägen runt så hon var inte alls förvånad när hon hörde att vi fått vända tillslut. Det var ju lite nesligt i o m att min känsla var att det inte var långt kvar när vi vände... men å andra sidan ett lämpligt väder att rida "långtur" på även om det inte varit planen!