Äääääntligen lite skön svalka!!!

Med -13 grader blir det rimfrost både på ryggen och mulen!

Hamingja befann sig långt nere i hagen när jag kom till Mariebäck idag. Men när jag ropade på henne kom hon t o m SPRINGANDE - matte fick ju nästan hjärtstillestånd av lycka!!! Och sedan fick jag dessutom njuta av en timmes riktigt trevlig ridning på min fina häst!

Tidigare i höst har jag ridit i olika grader av skymning, men det här blev vårt första träningspass för säsongen då det var helt mörkt. Hamingja verkade jättenöjd över att det ÄNTLIGEN var lite svalare väder,  bättre anpassat till hennes tjocka vinterpäls, för hon var verkligen SUPERPIGG! Men samtidigt trevligt fokuserad, utan att jaga upp sig vare sig över mörkret eller de saker längs vägen som reflekterades i ljuset från min pannlampa. En helt perfekt kombination ifall ni frågar mig!!! 

Vi red längs bilvägen och ägnade nästan hela vägen bort till "världens ände"-korsningen åt uppvärmningstölt i öppna omväxlande till höger resp vänster. Och det var inte bara "skön svalka" utan dessutom hade ett lager snö förvandlat det tidigare så stenhårda underlaget till ridbart igen! Framme vid korsningen kändes det därför alldeles för tidigt att vända hemåt igen så vi tog av till vänster och fortsatte nästan ända bort till skoterklubben. 

Jag hade lånat Elisabeths sadel, för att få hjälp att korrigera min sits - och när jag nu började be om samling märktes det VÄLDIGT tydligt! När utgångsläget var en bättre vinkel på mitt bäcken behövde jag nästan bara spänna rumpan lite för att Hamingja skulle börja samla sig och komma upp med bogarna! Och när vi gjorde samma sak sedan vi vänt hemåt igen fick jag ännu mer energi "på köpet" och därmed också ÄNNU bättre bärighet i tölten! HÄRLIGT!!!

Efter den sedvanliga nedvarvningstölten, när vi skrittade sista biten hem till stallet, skojade jag till det hela genom att träna på att göra halt med "bibehållen bakdel". När vi tränade i ridhuset i söndags påpekade ju Sylvia att vi behövde träna på detta och speglarna i ridhuset visade med onödig tydlighet hur rätt hon hade... :-O  Man ska ju RIDA in i halten - inte bara stanna...! Och för att lyckas med det provade jag nu att flytta henne ett par steg för innerskänkeln så att hon trampade under sig med det inre bakbenet samtidigt som jag bad henne stanna. 

Nu fanns det ju tyvärr inga ridhusspeglar i dikeskanten, så jag kunde inte se om resultatet blev det önskade... Men det kändes i alla fall som att vi hade bakdelen med oss på ett bättre sätt - så förhoppningsvis var det ett steg i rätt riktning i alla fall!