Nära älg-/döden-upplevelse...

"Allt ljus på lilla Hulda!!!"

I helgen hade vi trevligt besök av Johans äldsta bror med fru. De bor i Uppsala/Linköping så det var roligt att vi - trots regnet i fredags - ändå kunde visa upp lite riktig vinter! Igår besökte vi fantastiska Treehotel i Harads. Men den allra största sevärdheten fick de se på vägen hem därifrån - när vi passerade Mariebäck så att de fick träffa Haminga! (Och lilla Hulda - se bilden ovan!)

Med  ovädret torsdag-fredag och gäster lördag-söndag har det blivit några vilodagar för Hamingja. Men i kväll var jag tillbaka i sadeln! Fast med facit i hand kan konstateras att Hamingja gärna hade velat avstå kvällens ridpass... Vi hade nämligen inte hunnit särskilt långt längs bilvägen bort mot Alviksträsk när vi hörde hur det började "braka" inne i skogen vid sidan av vägen vilket fick Hamingjas "älgvarningssystem" att slå på för fullt... Och när jag lät pannlampan lysa upp marken inne bland träden såg jag färska älgspår bara ett par meter från vägen...

Jag lyckades i alla fall få undvika att Hamingja vända och sprang hem och efter en hel del övertalning kunde vi fortsätta framåt. Men hon var REJÄLT spänd och under en lång stund både "snarkade" och blåste hon mot faran hon anade inne i skogen på sidan av vägen. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne att slappna av genom att rida öppna omväxlande åt höger resp vänster för att hon skulle uppmuntras att sänka huvudet och slappna av. 

Min ursprungsplan var att forsätta så i skritt resp tölt och inte vända hemåt förrän hon verkligen slappnat av igen. Men när vi var framme vid "världens ände"-korsningen var hon fortfarande ganska stressad samtidigt som min pannlampa tyvärr börjat visa tecken på att batteriet började bli urladdat. Att rida tillbaka hem i kompakt mörker kändes INTE optimalt i det här läget, så efter en stunds voltarbete i korsningen bestämde jag mig för att styra kosan hemåt igen. 

Att det sedan blev skritt hela vägen tillbaka till stallet berodde till stor del på att Hamingjas flyktreflexer behövde tonas ner på varje möjligt sätt. Men efter fredagens regnande var större delen av det sviktande lagret av packad snö borta från vägen, så det hårda underlaget skulle nog ändå gjort att jag begränsat ridningen i andra gångarter än skritt. Fast inte riktigt i denna omfattning.... 

Mina försök att lugna Hamingja genom ridning som skulle få henne att sänka huvudet (vilket aktiverar "lugn och ro-hormoner" hos hästarna) fungerade under hemvägen sämre och sämre ju mer vi nu närmade oss stället där hon upptäckt älgarna. Tillslut ville hon knappt röra sig framåt alls, så jag fick helt enkelt hoppa av och gå före henne. "Älgarna är LIVRÄDDA för din matte, så du är i MYCKET gott sällskap!!!" försökte jag övertyga henne, men det var med VÄLDIGT tveksamma steg Hamingja tillslut följde efter mig. Till dess vi hade passerat det mest kritiska området - då hon istället fick VÄLDIGT bråttom hemåt...

För den som vill träna skänkelvikning från marken är numera mitt tips att man använder sig av älgar! Visserligen behöver man vara noggrann vid utplaceringen av älgarna eftersom dessa i fel lägen kan inverka antingen bromsande eller kraftigt framåtdrivande på hästen.  Men med tyglarna i ena handen och älgarna i rätt position behöver man bara ställa hästen från rörelseriktningen för att älgarna ska ge den önskvärda sidförande effekten. En effekt som när den börjar avta (för att håller på att ha slut älgar) kan förstärkas genom att armbågen får agera innerskänkel. 

Tillbaka i stallet kunde man ju tro att Hamingja skulle ha hunnit lugna ner sig. Men istället drabbades hon av det oerhörda trauma som det innebar att vara HELT ENSAM HÄST INNE I STALLET!!! :-O Istället för att mumsa på kraftfodret jag serverat i krubban var hon snabb att både skita och kissa innan hon började försöka ta sig ut ur boxen för att uppsöka tryggheten ute hos flocken... 

Men som TUR var kunde Dotla rädda Hamingjas liv genom att komma in från hagen och mumsa på en liten tuss hö i boxen bredvid, så att min lilla fröken tillslut ändå vågade äta sitt kraftfoder. Fast det var först när Hamingja åter var i tryggheten ute hos flocken som hon ÄNTLIGEN kunde dra en suck av lättnad. Förr har hon inte alls brukat reagera så här kraftigt på älgar... det har kommit sedan vi under vårt näst sista ridpass i Höbäcken i somras plötsligt stod öga mot öga med en älg och hon verkligen fick panik... Jag får hoppas på att många älgar kommer att passera i närheten av hagen i vinter så att Hamingja i flockens trygghet får chansen att lära sig att de inte är så farliga ändå...!

Till vägarnas ände!

Snöigt värre när vi red i kväll - det snöade lätt och blåste och som underlag hade vi nästan 2 dm fluffig nysnö! Igår red vi ju längs bilvägen till "världens ände" - d v s korsningen vid sjön. Idag blev det istället till (skogs-)VÄGARNAS ände - d v s längs de båda skogsvägarna bakom vägbommen, till resp vändplan. Det var riktigt bitande vindar i kväll så det kändes som ett betydligt bättre val att hålla sig i skogen där det blir lite mer lä. 

Och underlaget fick bestämma gångarterna, så det blev galopp och skritt. När vi precis red ut från gården var det något som skrämde Hamingja men jag förstod aldrig vad. Men när vi närmade oss slutet på den första skogsvägen var det helt färska älgspår som korsade vägen så kanske hade det varit älg även vid gården. Hamingja vädrade i luften och blev rejält stressad, så när vi vände hemåt igen fick det bli en låååååång skritt för att inte trigga hennes flyktreflexer i onödan. 

Innan dess hade vi varvat mellan vänster och höger galopp och min duktiga häst gjorde klockrena fattningar varje gång bara av att jag sköt fram ena höften - ME LIKE!!! Och detta fortsatte hon med när vi red galoppintervaller även längs den andra skogsvägen bort till sin vändplan och tillbaka! Själv försökte jag vara duktig genom att under skrittpauserna sträva efter samma stramande i mina höftböjare som när jag red med Elisabeths sadel igår. Totalt blev det ändå 45 minuters ridning för oss idag, även om sträckan inte kändes lång. Och tack vare att det var "off pist" fick ju Hamingja lyfta ordentligt på fötterna så det blev riktigt effektiv träning!

När vi red längs skogsväg nr två hade hon varit lugn och avslappnad men tillbaka på gården var det åter något som stressade henne. Jag lyckades inte lista ut vad nu heller - vilket i o f s inte var så konstigt med tanke på att det både var mörkt och blåste ganska rejält. Men uppenbarligen var det tillräckligt obehagligt för att Hamingja även sedan hon fått komma in i en box för att äta kraftfoder tog paus i ätandet flera gånger för att stå och lyssna efter någonting där utanför. Tillbaka i flocken blev hon dock åter lugn - då kunde hon väl lämna över bevakningsansvaret till Dotla!

Vi firar treårsjubiléum!!!

Den här dagen för tre år sedan var Sylvia och jag med Hamingja till kliniken på Bodentravet för en "försäljningsbesiktning". Min drömhäst ville visserligen inte trava först utan bjöd på klockren tölt efter det ena böjprovet efter det andra... men tillslut behagade fröken även visa upp sin FINA trav! Under resan tillbaka till Mariebäck satt jag sedan och försökte förstå att jag faktiskt skulle få köpa henne!!! Medan Sylvia satt bredvid och försökte förstå att hon faktiskt skulle sälja hästen som hon hela tiden sagt ALDRIG skulle säljas... Vilken TUR för mig att hon ändrade sig!!!

Det är väl egentligen först nu kan jag väl säga att jag (oftast) kan kontrollera henne... men jag har verkligen lärt mig OERHÖRT mycket under de här tre åren!!! Och ändå har jag bara lyckats plocka fram en bråkdel av hennes kapacitet - så jag ser verkligen fram emot MÅNGA utvecklande år tillsammans framöver!!!

Denna stora dag måste förståss firas ordentligt, så jag köpte med mig två påsar morötter och åkte till stallet efter jobbet för att än en gång få njuta av att rida min FINA häst!!! Med pannlampa och ett helt gäng reflexer gav vi oss ut längs bilvägen bort till "världens ände". Jag hade lånat Elisabeths sadel igen och passade på att fokusera på töltträning när jag hade hjälp att få till min sits. 

Förutom sitsen försökte jag hålla fokus på övergångarna till skritt, för att göra dem utan att "tappa bakdelen". Tidigare har vi behövt fokusera mycket på att hitta tillbaka till ett "off-läge" mellan töltsekvenserna, för att undvika att hon bygger upp spänningar i kroppen. Och det blev ju särskilt viktigt sedan hennes problem i korset fått henne att börja associera tölt (och samling ö h t) med obehag och t o m smärta. 

När vi saktat av till skritt har jag därför uppmuntrat henne att "dyka ner" på långa tyglar - eftersom ett sänkt huvud innebär att "lugn och ro-hormoner" utsöndras som hjälper hästen att slappna av. Och även om jag inte behövt bromsa med tyglarna utan bara visslat för avsaktning så har detta inneburit att hon fallit ner på bogarna och "tappat bakdelen"... Vilket blev VÄLDIGT tydligt för mig i de avslöjande ridhusspeglarna vid vårt senaste träningstillfälle på BRK. 

Hög tid att ta tag i detta alltså - varför jag nu försöker flytta undan henne för skänkeln i nedtagningarna för att på så sätt behålla aktiviteten i bakdelen. Idag började detta också ge effekt vilket innebar att jag fick uppleva en helt annan känsla i skritten! Den häftiga känslan av att sitta på en fjädrande pilbåge, som fjädrar från bakbenen och fram över ryggen som jag fått uppleva i tölt kom nu även i skritt! Och det var så häftigt att jag avstod från den sista planerade intervallen av samlad tölt för att istället få "njutskritta" extra länge innan det var dags att låta henne få sträcka ut i tölt på långa tyglar. 

Tillbaka i stallet var jag än en gång REJÄLT "Hamingja-hög" och det kändes EXTRA bra att kunna bjuda min fantastiska häst på ett helt kilo morötter! Min lycko-häst har verkligen en enorm kapacitet - och ännu känns det som att jag bara hunnit "skrapa på ytan"!!!

När underlaget är ett "dunder-(under)lag!

När Hamingja hör Sylvias röst...!

Ännu en dag med riktigt härligt ridväder - och underlaget är verkligen perfekt nu med hårdpackad snö som ger fäste och samtidigt bra svikt! I vår del av landet har vi ju fördelen att ha sådant underlag i princip hela vintern! Eller, som islandshästgurun Ia Lindholm skrev på sin hemsida: "Med ett sådant underlag känns det som att man verkligen kan rida!"

Själv har jag en hel del träningsvärk i ryggmusklerna efter gårdagens galopper och jag tänkte att det kanske kunde vara samma sak för Hamingja. Men när hon fått en extra lång inledade skritt på långa tyglar och jag började flytta undan för innerskänkeln så kändes hon riktigt mjuk och smidig! Galopp ska ju vara väldigt lösgörande för hästen så man kanske inte kan jämföra med stela matte?!!

Jag drog mig till minnes hur olika upplevelser jag haft av just sidförande övningar beroende på vilken häst jag suttit på. Med Feykir var mitt riktmärke att det skulle kännas som om han höll på att välta - för det innebar att han verkligen korsade över med inner bak. Medan Lára var världsmästare i "ökat tempo sidförande" och inte bara kunde utföra rörelsen blixtsnabbt utan dessutom närmast kunde gå ner i "spagat fast tvärt om" för att hon korsade över så mycket!

På Hamingja verkar rörelsen vara något av en nyckel till att hålla henne smidig och lösgjord och min målsättning är därmed definitivt att försöka bibehålla den lätthet och den mjukhet med vilken hon nu närmast "flyter" undan för den flyttande skänkeln. Att flytta undan för vänster skänkel har hela tiden varit lättare för henne, men numera fungerar det nästan lika bra för högerskänkeln också. Och som Atli brukar påpeka är det ofta så att en övning som ska fungera lösgörande sällan gör det första gångerna man ber hästen utföra den. Utan hästen behöver lära sig vad som förväntas för att kunna slappna av så att övningen får önskvärd effekt.

Efter uppvärmning även i tölt började vi träna samling i skritt och övergångar till tölt. Samtidigt som jag försökte hålla fokus på min sits ("höfterna fram och knäna bak så att det stramar på framsidan" verkar vara ett hyfsat riktmärke.) Med böjning i vänstersidan gick det som vanligt lättast. Fast när jag får till det med böjningen i högersidan så bär hon upp sig ännu bättre där.

Under senaste Atlikursen gjorde han mig ju uppmärksam på att Hamingja gärna flyttar ut bakdelen mot staketet i höger varv(för att ändå komma undan lite av samlingen nu när jag börjat få högerbogen på plats.) Och när jag idag jobbade med böjning i högersidan och provade att lägga in några steg sluta  så var det direkt som att "hela hästen föll på plats"!

Mindre roligt var däremot att Hamingja sedan återföll i sin tidigare ovana att VRÄKA sig i handen för att få mig ur balans... den reaktionen har jag INTE saknat... Men ska man se det från den ljusa sidan så var det väl ett bevis för att jag faktiskt "kom åt" henne bättre så att hon verkligen behövde ta i med höger bak?! Och när jag lyckats behålla sitsen genom ett par sådana "kast med liten ryttare" så töltade hon med trevlig bärighet samtidigt som hon DESSUTOM frustade belåtet! Och då var ju ALLT förlåtet!!!

Hamingja goes off road!

Jag tycker den här bilden blev lite kul! "Finns det något i krubban??!!" 

Efter lite onödigt regnande är vintern tillbaka igen, visserligen med blygsamma 5 minusgrader, men med en dryg dm fluffig nysnö! Jag ska fodra hästarna i kväll, men kände att jag inte kunde vänta ÄNDA till till dess med ridningen utan jag bestämde att det får bli två vändor till Mariebäck idag. 

I stallet träffade jag Carola som berättade att hon och Dotla galopperat i snön längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. Inspirerad av detta bestämde jag mig för att göra något liknande, men istället ta den högra vägen och rida "Torrbergsrundan" motsols. Och Hamingja var direkt med på noterna! När vi red ut från gården svängde hon snabbt vänster förbi vägbommen innan jag hunnit be henne om det. 

När vi sedan ridit in på skogsvägen till höger och jag började förbereda för trav visade hon att det gick JÄTTEBRA att galoppera istället! Och jag hade inte hjärta att avbryta när hon var så glad över att få dundra iväg med spetsade öron och snön sprutande! Även sedan vi kommit in i skogen valde hon hellre galopp än trav och jag fortsatte låta henne hållas. Precis som jag hoppats var de sanka områdena bottenfrusna så det var riktigt bra underlag hela vägen!

Framme vid Torrbergsvägen tog vi till höger för att rida "rundan" och när det nu var jag som föreslog galopp satte Hamingja av ÄNNU fortare! Det måste ha varit något av ett hastighetsrekord för oss längs denna väg - för innan jag visste ordet av var vi framme vid stigen vi skulle följa tillbaka genom skogen. Då hade vi hunnit passera några stora (och för oss nya) timmerupplag vid vägkanten men Hamingja hade inte ens tid att reagera på dessa utan dundrade bara förbi. Jag undrade varifrån timret kom och det skulle jag snart bli varse...

Vi svängde in på stigen vi brukar följa tillbaka genom skogen och jag lyckades övertala Hamingja att vi skulle kunna ta en skrittpaus. Till att börja med såg stigen ut som den brukat, men snart kom vi fram till ett stort kalhygge som INTE funnits där... Det innebar att alla "hållpunkter" jag brukat ha var borta samtidigt som skogsmaskinernas framfart skapat massor av spår som skymtade kors och tvärs under snön... 

Med Lára hade jag varit stensäker på att hon hittat vägen ändå, men jag har aldrig riktigt testat Hamingjas lokalsinne på det sättet... Men hon verkade väldigt övertygad om vilken väg hon skulle ta så jag bestämde mig för att det var dags att testa henne! Till att börja med stämde också de vägar hon tog överens med de sannolikhetsbedömningar jag försökte göra - d v s ungefär hur långt brukar man rida innan man svänger åt ena eller andra hållet, eller kommer fram till en liten backe upp eller ner... 

Vi hade hunnit en bra bit på väg genom skogen när jag insåg att jag inte längre hade någon aning om vilken väg vi skulle ta. Men Hamingja verkade lika målmedveten fortfarande så jag lät henne fortsätta. När hon tillslut började snurra runt och uppenbarligen också hade "tappat spåret" hade jag ändå en känsla av att vi borde vara ganska nära Mariebäck.  Jag red därför fram till skogskanten och följde den med förhoppningen att upptäcka stället där stigen hem skulle fortsätta in i skogen. 

Men ingen stig uppenbarade sig så tillslut bestämde jag mig för att vända och rida hela vägen tillbaka igen. Det brukar vara så trevligt att kunna rida denna runda - men förhoppningsvis går det bättre om vi provar att rida den medsols nästa gång istället! Att hitta tillbaka till Torrbergsvägen var däremot inget problem - det var ju bara att följa våra egna spår i snön! Och medan vi skrittade på genom snölandskapet passade jag på att jobba med min sits genom att försöka hitta samma känsla i kroppen som när jag ridit i Annelies resp Elisabeths sadel. 

Ute på Torrbergsvägen frågade jag Hamingja om hon ville galoppera mer. Och hon svarade att det ville hon - och dessutom ÄNNU fortare än tidigare! Bara för matte att hålla i sig och hänga med alltså! Innan jag visste ordet av hade vi också hunnit fram till stället där vi skulle ta av in på stigen. Det blev en välbehövlig skrittpaus tillbaka genom skogen, medan jag fortsatte att fokusera på min sits. Tillbaka på skogsvägen fick Hamingja sedan "blåsa ur systemet" en sista gång i galopp innan vi skrittade sista biten hem.

Trots att vi ridit betydligt längre sträcka än jag planerat hade vi knappt varit ute 1,5 timme - men så hade ju Hamingja hållit ett riktigt högt tempo i galoppen. I kombination med att hon dessutom fått lyfta ordentligt på fötterna (både i skritt och galopp) i den drygt dm-djupa snön hade hon fått både konditions- och styrketräning! Något som var uppenbart när vi kom in i stallet och jag plockade fram svettskrapan. Oftast används den till att skrapa bort vatten ur pälsen - men den här gången fick den göra skäl för sitt namn! 

När vi red in på gården mötte vi Elisabeth och Démantur som var på väg ut. Elisabeth berättade att hon och Sylvia ridit min tilltänkta runda i onsdags morse. Det var innan snön kom, men det var ändå bara nätt och jämnt att de lyckades hitta vägen runt så hon var inte alls förvånad när hon hörde att vi fått vända tillslut. Det var ju lite nesligt i o m att min känsla var att det inte var långt kvar när vi vände... men å andra sidan ett lämpligt väder att rida "långtur" på även om det inte varit planen!

Äääääntligen lite skön svalka!!!

Med -13 grader blir det rimfrost både på ryggen och mulen!

Hamingja befann sig långt nere i hagen när jag kom till Mariebäck idag. Men när jag ropade på henne kom hon t o m SPRINGANDE - matte fick ju nästan hjärtstillestånd av lycka!!! Och sedan fick jag dessutom njuta av en timmes riktigt trevlig ridning på min fina häst!

Tidigare i höst har jag ridit i olika grader av skymning, men det här blev vårt första träningspass för säsongen då det var helt mörkt. Hamingja verkade jättenöjd över att det ÄNTLIGEN var lite svalare väder,  bättre anpassat till hennes tjocka vinterpäls, för hon var verkligen SUPERPIGG! Men samtidigt trevligt fokuserad, utan att jaga upp sig vare sig över mörkret eller de saker längs vägen som reflekterades i ljuset från min pannlampa. En helt perfekt kombination ifall ni frågar mig!!! 

Vi red längs bilvägen och ägnade nästan hela vägen bort till "världens ände"-korsningen åt uppvärmningstölt i öppna omväxlande till höger resp vänster. Och det var inte bara "skön svalka" utan dessutom hade ett lager snö förvandlat det tidigare så stenhårda underlaget till ridbart igen! Framme vid korsningen kändes det därför alldeles för tidigt att vända hemåt igen så vi tog av till vänster och fortsatte nästan ända bort till skoterklubben. 

Jag hade lånat Elisabeths sadel, för att få hjälp att korrigera min sits - och när jag nu började be om samling märktes det VÄLDIGT tydligt! När utgångsläget var en bättre vinkel på mitt bäcken behövde jag nästan bara spänna rumpan lite för att Hamingja skulle börja samla sig och komma upp med bogarna! Och när vi gjorde samma sak sedan vi vänt hemåt igen fick jag ännu mer energi "på köpet" och därmed också ÄNNU bättre bärighet i tölten! HÄRLIGT!!!

Efter den sedvanliga nedvarvningstölten, när vi skrittade sista biten hem till stallet, skojade jag till det hela genom att träna på att göra halt med "bibehållen bakdel". När vi tränade i ridhuset i söndags påpekade ju Sylvia att vi behövde träna på detta och speglarna i ridhuset visade med onödig tydlighet hur rätt hon hade... :-O  Man ska ju RIDA in i halten - inte bara stanna...! Och för att lyckas med det provade jag nu att flytta henne ett par steg för innerskänkeln så att hon trampade under sig med det inre bakbenet samtidigt som jag bad henne stanna. 

Nu fanns det ju tyvärr inga ridhusspeglar i dikeskanten, så jag kunde inte se om resultatet blev det önskade... Men det kändes i alla fall som att vi hade bakdelen med oss på ett bättre sätt - så förhoppningsvis var det ett steg i rätt riktning i alla fall!

Söndagsträning på BRK

Hamingja har skaffat sig GRYM rutin - idag TREDJE gången i ridhus!!!

Även denna kväll var det sju hästar som slöt upp - några av dem med två ryttare. Från Mariebäck hade vi fått sällskap av Sylvia med Hector och Malin med Eldvaka. För "Ella" var det första gången någonsin i ridhus och då var det ju toppen att få sällskap och stöttning av en sådan "ringräv" som Hamingja! 

Vid de tidigare tillfällena har vi varit så nöjda med underlaget, som varit ganska fast för att vara i ett ridhus. Men nu hade de TYVÄRR fyllt på nytt så att det var som att rida i någon dm snö... Det var ett par storhästryttare som hade tränat före oss och även de var besvikna över att underlaget var så tungt... och då är ju ändå deras tre gångarter betydligt mer "förlåtande" när det gäller underlaget än vad tölten är... 

I o m detta var jag EXTRA glad över gårdagens beslut att klippa Hamingjas hals en gång till - redan förra gången blev hon skummig av svett p g a värmen i ridhuset. Och nu var det DESSUTOM detta tunga underlag. Men det var ju inget annat att göra än att anpassa ridningen till underlaget. Vilket ju var precis vad man hoppats slippa genom att åka till ridhuset... men det var ju i alla fall inte halkigt där inne! 

Dessutom finns det ju speglar - vilket jag denna gång nyttjade i väldigt stor utsträckning. F f a när vi skrittade på volt och flyttade undan för innerskänkeln - perfekt att kunna se med egna ögon med vilken lätthet hon korsade med inner bak! (Först efteråt kom jag på att jag borde ha nyttjat speglarna när vi tränade samlad skritt också... det måste jag komma ihåg till nästa gång!!!) Från den samlade skritten red jag några töltövergångar men i övrigt ytterst lite tölt eftersom Hamingja ändå inte skulle orka tölta med någon större bärighet i "djupsnön". 

Istället blev det ovanligt mycket trav - precis som jag brukar lägga upp ridningen när vi jag rider innan vägarna runt Mariebäck hunnit bli plogade. Med den skillnad att jag nu kunde rida på volt också! Och efter lite inledande racertrav formade sig Hamingja trevligt runt innerskänkeln med ett lätt stöd på yttertygeln, lös  innertygel och började då också vila lite mer i steget. Trevligt!

Utvecklingen går också framåt när det gäller att hantera miljön i ridhuset och de andra hästarna! Den här kvällen var det flera av de andra som galopperade t ex men ändå var det bara vid några tillfällen som Hamingjas flyktreflex gav sig till känna. Att vi red extra mycket skritt på volt hjälpte förståss till för att hon skulle slappna av. 

Vid ett tillfälle när jag hade stannat för att Hamingja skulle få hämta andan en stund fick jag ett ytterligare träningstips av Sylvia som red förbi och påpekade att Hamingja stod med bakbenen låååångt bakom sig... Så jag tog hjälp av en av ridhusspeglarna och började träna på att göra halt - något som verkligen inte är "bara"...!!! Jag vet ju egentligen att det är viktigt att driva hästen in i halten för att den inte ska "tappa bakbenen"... men man ska ju komma ihåg att göra det också... och så länge man inte har någon spegel så kan man ju leva lyckligt ovetande om att hästen ställer sig som en Morganhäst - eller en schäfer på hunduställning...!!! 

Trots ett träningspass med ovanligt mycket skritt för vår del så ångade det om Hamingjas nyklippta hals när jag tyckte det var dags att avrunda för kvällen! Och även om underlaget inte varit vad vi önskat så blev det ju ändå ett givande träningspass. Samt - inte att förglömma - ett trevlig tillfälle att hinna prata i alla fall lite grann med några av de andra Miduriterna på plats! Förhoppningsvis växer också intresset så att fler ansluter framöver. Och under de två veckorna till nästa gång kommer det ju hinna vara mycket annan ridning i ridhuset, så att underlaget hinner packas ihop lite mer igen!

Före och efter!

Före...

Hamingja har uppenbarligen FULL koll på att det ingår i konceptet att se lite trött och sur ut på en före-bild... För självklart blev hon egentligen JÄTTEGLAD när matte dök upp idag - men har man ett riktigt "pokerface" så har man!!!

Idag stod klippning av Hamingja på schemat, för andra gången denna höst. Det tidigare klippta området på hals och bog hade nämligen hunnit bli nästan lika lurvigt som innan klippningen... Både Feykir och Lára helklippte jag ibland tidigt på hösten, för att sedan under senhöst och vinter klippa hals och bog när pälsen hunnit växa ut igen. På senare år har jag dock fått lära mig att även om hästarna ser ut att få en rejäl vinterpäls efter en tidig helklippning så har man skadat det yttersta på stråna, varför pälsen inte kommer att skydda mot nederbörd lika bra som en helt oklippt päls gör...

Efter! Se så glad man blir av lite frisering!!!

Numera håller jag mig alltså till att bara klippa på halsen och bogen, ett område som inte är så utsatt för väder och vind samtidigt som det ändå är ett effektivt sätt att hjälpa hästen att bli av med överskottsvärme. För halsen och området mellan frambenen är de ställen där hästarna svettas allra mest. För ett par år sedan fick jag dessutom lära mig att det är betydligt mycket farligare för en häst att bli för varm än att bli kall. 

I morgon är det dags för oss att åka till Boden och träna i ridhuset igen!  Senast blev Hamingja skummig av svett trots att jag ändå red ganska lugn. Det blev väl lite av en värmechock att komma in i ridhuset... men den här gången bör det bli lindrigare för henne! 

Det blev faktiskt träning idag också - trots det icke hästvänliga underlaget. När Hamingja var färdigklippt gick vi ut på ridbanan och tränade samlad skritt vid hand. Vilket antagligen är den mest effektiva träningsform man kan använda sig av på stenhårt underlag utan att slita på hästen. I samband med Hamingjas långa rehab här om året fick jag verkligen bevis på hur OERHÖRT effektiv denna typ av träning är! 

Efter en lång period då vi bara fått rida rakt fram och utan krav på samling fick vi tillslut börja lite försiktigt med samlingen igen, men till att börja med bara från marken. Under fyra veckor tränade vi tre långsidor samlad skritt i vardera varvet (med skrittpauser emellan) följt av att jag satt upp och "åkte tölt" utan några ytterligare krav på samling utan bara för att hela tiden stämma av att hon inte hade några spänningar som kunde tyda på obehag av träningen. Detta gjorde vi ungefär fyra gånger/vecka - alltså verkligen ingen mängdträning! 

Själv utgick jag ifrån att det främst kunde ha den positiva effekten att Hamingja fick uppleva att hon kunde aktivera sina bakben utan att det betydde stort obehag eller smärta uppe i korset. När de fyra veckorna gått och massör-Tomas kollat Hamingja än en gång fick jag klartecken till att börja be om samling även uppsuttet. Och döm om min förvåning när jag upptäcker hur oerhört mycket starkare hon redan blivit i sin överlinje!!! 

Även idag blev det tre långsidor samlad skritt i vardera varvet. Vi började som vanligt med vänster varv eftersom det är lättare för henne. Vilket innebär att hon är mer avslappnad i samlingen i vänster varv, men samtidigt att jag också behöver driva lite mer för att hon verkligen ska ta i med bakbenen.

I höger varv tycker Hamingja det är svårare, vilket innebär att hon provar både att skjuta ut högerbogen mot mig och bakdelen mot staketet... Jag får därför "trixa" en hel del mer i detta varv för att räta upp henne. Men å andra sidan blir hon så "taggad" när vi arbetar i högervarvet att ingen extra drivning behövs - utan "bara" att jag får henne rakriktad i kroppen. Samt håller henne avslappnad i nacken genom att ställa lite höger-vänster och sedan ge helt lös tygel mellan förhållningarna. 

Till att börja med visar hon alltid en hel del humör jag på detta sätt ber om samling i höger varv... så när hon sedan övergår till att börja frusta belåtet trots hög grad av samling är det nästan så att även matte började frusta!!! 

Fredagsmys med Hamingja!

Hamingja strääääääcker ut överlinjen i uppvärmningstölt

Efter den oerhört inspirerande Atlikursen förra helgen har större delen av denna vecka kännetecknats av "på ridfronten intet nytt". I måndags var jag på återbesök på Smärtkliniken i Piteå för mera sprutor (TÄNK att jag överlever - VARJE GÅNG!!!) Och för bästa effekt av dessa har det sedan, förutom jobbet, främst varit vila som stått på schemat. 

Igår hade jag visserligen tänkt mig en "come back" i sadeln, men med trafikvarningar p g a underkylt regn kändes den idén plötsligt inte lika bra... Och egentligen var det inget bra läge för "come back" idag heller, med stenhårt och MKT knöligt underlag... Men nu kunde jag helt enkelt inte behärska mig längre...! 

Det fick bli ett träningspass anpassat efter underlaget - d v s skrittarbete på ridbanan. Först lösgörande arbete med att flytta ut bakdelen på volt så att hon fick korsa över med inner bakben. Och sedan ryggningar m h a sätet och samlad skritt varvat med skritt på lång tygel. Min superambitiösa häst laddade verkligen för töltövergångar från den samlade skritten, så det var riktigt nyttigt för henne att istället få slappna av på lång tygel! 

Någon tölt blev det ö h t inte - inte ens uppvärmningstölt som på bilden ovan från helgens kurs. Men den som väntar på något gott... På söndag har Midur tid i ridhuset på BRK igen - det blir ju EXTRA efterlängtat när underlaget är så här trist..! Men vi ska väl inte klaga egentligen - perioden med hårt underlag brukar aldrig vara särskilt lång och snart kommer väl snön som förutom att ge bra ridunderlag även lyster upp tillvaron bokstavligen! Roligt att träna i ridhuset igen blir det hur som helst! 

Planen är att även rida i morgon - det får väl bli en repris av dagens träningspass tänker jag mig. Alt en längre skrittsväng längs bilvägen där underlaget i alla fall är någorlunda jämnt. Vill ju inte riskera att min pärla vrickar sig! Men jag hörde att även Sylvias hästar fått vila i veckan, p g a underlaget, så jag behöver kanske inte ha dåligt samvete över att Hamingja inte blivit riden. 

Atlikursens FJÄRDE dag!

FJÄRDE dagen med lektioner för super-Atli, vilken LYX!!! Så det tar emot att erkänna att för min del är nog ändå det vanliga, tre dagar, tillräckligt om orken riktigt ska räcka till. Och för Hamingja blev det kanske också i mesta laget fast på ett annat sätt. Det var meningen att dagens lektion skulle följa samma upplägg som de tidigare dagarna, men det skulle visa sig vara något annat Hamingja behövde...

Atli har flera gånger påpekat att risken när det gått väldigt bra i ridningen är att man vid nästa ridpass så gärna vill uppleva samma sak igen, att man får för bråttom och slarvar lite med uppvärmningen.  Vilket man möjligen kan komma undan med någon gång innan det successivt sänker kvaliteten på ridpassen. Så jag försökte verkligen vara extra noggrann med uppvärmningen och Hamingja kändes fin och avslappnad, precis som tidigare i helgen.

Till att börja med gick det också bra att rida samlad skritt och övergångar till samlad tölt, även om det märktes att hon "tände till" allt mer i samlingen och hade tendenser till att börja bli spänd. Något som egentligen började redan under andra lektionen igår, men då lyckades jag hålla hennes nerver under kontroll och kunde ändå avsluta lektionen med en häst som kändes lösgjord i både kropp och själ.

Idag hade temperaturen sjunkit under noll och den hårdfrusna marken fick alla ljud att förstärkas, vilket nog blev droppen som fick bägaren att rinna över för min lilla fröken. även om mattes smackningar fortfarande leder till STORA reaktioner har hon reagerat allt mindre när andra ryttare smackat på sina hästar. Tills idag, när hon plötsligt åter fick panik och satte av över ridbanan... När jag fick stopp på henne igen var det som att sitta på en vibrerande fiolsträng....

Atli instruerade mig att gå in på en volt i skritt och flytta ut bakdelen, precis som vi alltid gör under uppvärmningen. "När jag red henne igår blev jag förvånad över att hon fortfarande är så pass känslig... Det har inte märkts tidigare i helgen, då du har kunnat hålla henne så lugn och trygg", sa han.

"När sådant här händer är det ÄNNU viktigare än vanligt med nedvarvningen - hon måste få bli helt lugn och avslappnad innan du avslutar ridpasset. Det är alltid en risk med en så känslig häst att samlingen leder till spänningar som sedan accelererar - så det här är en tydlig signal om att hon behöver få ta ett steg tillbaka. Fokusera på att hon ska trivas och må bra i tölten innan du börjar be om samling igen."

Efter en lång stund i skritt på volt i båda varven började hon tillslut kännas tillräckligt avslappnad för att kunna varva ner även i tölt. Även här började vi på volten och när hon börjat frusta fick jag övergå till att rida "alla möjliga böjda spår" för att behålla och befästa den avslappnade känslan i både kropp och själ.

"Det finns många fördelar med riktigt känsliga hästar, sa Atli, men det finns ju den här nackdelen också... Så låt nu henne tala om för dig vad hon behöver framöver, hur mycket hon behöver få arbeta med tölten i lång, låg form innan hon är redo för mer samling igen. Man får helt enkelt vara beredd på att det här inträffar ibland och då får man bara se till att ta hand om henne extra mycket så att hon blir trygg igen."

Nu närmast blir det i alla fall vilodag i morgon, när matte ska på återbesök till Smärtkliniken i Piteå. Sedan får vi se hur det är med min dagsform, om det blir "mystölt i myrslokstil" redan på tisdag eller om det får bli ytterligare ett par vilodagar. 

Atlikurs dag tre - av FYRA!!!

Dag 3 på Atlikursen - och den här gången betyder det INTE sista dagen utan vi har faktiskt kurs i morgon också!!! Det är som en drog med tillvänjning - efter detta kommer vi väl att vilja ha fyradagarskurs VARJE gång!!!

Jag skulle rida dagens första lektion och tänkte passa på att ägna mig åt lite egen uppvärmning innan Atli var på plats. Så när jag suttit upp utanför stallet (för att kunna använda uppsittningspallen) och lät Hamingja skritta in på ridbanan fokuserade jag först på att stretcha mina höfter för att lättare kunna hitta rätt sits sedan. Och när Hamingja fick "sköta sig själv" gick hon rakt fram och stannade vid stolen där Atli brukar sitta när han håller det lilla teoripass som han börjar (och sedan också avslutar) varje lektion med. Nu var ju Atli inte på plats ännu - men Hamingja har uppenbarligen varit med tillräckligt länge för att veta precis hur han lägger upp sina lektioner! 

Till Hamingjas stora belåtenhet innebar den efterföljande lektionen inte heller några överraskningar. Vi värmde upp på sedvanligt sätt med skritt på volt där hon fick gå undan för innerskänkeln så att hon korsade över med inner bak. Efter detta tölt med lååång hals på volt och längs spåret (då Atli påminde mig om att ställa höger-vänster ganska ofta för att stämma av att hon verkligen var avslappnad i nacken) följd av trav på volt. När vi var klara sa Atli: "Jättebra uppvärmning! Hon slappnar verkligen av och det är precis vad vi vill! Men framöver kan du höja kvaliteten på uppvärmningen ytterligare genom att påverka hennes bakben så att hon successivt börjar aktivera dem allt mer och kommer upp mer med ryggen UTAN att för den skull tappa den låååånga halsen!"

Sedan fortsatte vi att träna samlad skritt med övergång till samlad tölt samtidigt som jag försökte komma ihåg att hela tiden korrigera min sits. Det är verkligen SVÅRT att lära om för så snart man fokuserar på något annat så hamnar man automatiskt tillbaka i det gamla... Det är inte utan anledning som uttrycket "att lära gamla hundar sitta..." finns!!! När vi sedan avslutat lektionen med att varva ner i tölt och trav på volt sa Atli: "Din häst blir finare för varje gång jag ser henne!" och det var ju jätteroligt att höra!!! Tänk då om/när hennes matte också lärt sig att sitta ordentligt...!

Igår tipsade ju Atli om att jag skulle försöka få låna en lite djupare dressyrsadel - som hjälper till att justera sitsen - när jag försöker lära om. Så hade han gjort själv när han en gång i tiden varit i den situation som jag är nu. Och till vår andra lektion för dagen fick jag låna Annelies Hillbar-sadel, visserligen fortfarande en islandssadel men med djupare säte och större knästöd än vad min Astund har. När jag satt upp i den kände jag direkt hur det stramade på framsidan, hela vägen från höfterna ner till knäna - så uppbenbarligen påverkade den min sits åt rätt håll! Och när jag sedan började rida tölt blev det ÄNNU tydligare!

När jag kommit så långt att jag ridit övergångar från samlad skritt till tölt i båda varven frågade Atli: "Vill du inte SE hur din häst rör sig också?!" Det ville jag förståss - så jag var snabb att sitta av och lämna över henne i Atlis händer. Precis innan hade jag ridit samlad tölt i höger varv - vilket alltid får Hamingja att tända till lite extra - för det är jobbigare för henne än i vänstervarvet. Och när Atli suttit upp konstaterade han: "Hon är visst ARG!!!" Tyvärr hade jag mobilen kvar i stallet så jag kunde inte ta någon bild när han red, men som alltid var det lärorikt att få se med egna ögon det man bara känner när man själv sitter på hästen. 

Och när jag sa att hon alltid blir lite extra "taggad" när vi arbetar med tölten i höger varv påminde han om att det då är EXTRA viktigt med nedvarvningen efteråt, för att inte riskera att träningen bygger upp spänningar i hästen. Hon ska ALLTID avsluta ridpassen med en positiv, avslappnad känsla! Då kommer hon också att vara redo att gå vidare i träningen när du rider nästa gång! 

Finhästen pimpad med champagnefärgat och lackdetaljer - dagen till ära!

Dagen till ära fick Hamingja inviga sitt nya schabrak (champagnefärgat med detaljer i svart lack) från Equestrian Stockholm. Med Atlikurs OCH underbart väder så "måste" man ju fira ordentligt!!! När min favoritfotograf inte var på plats i Mariebäck idag fick Linn rycka ut istället. Och med tanke på att hon tidigare jobbat som pressfotograf kan man ju verkligen säga att det var hög klass på "vikarien"!!!

 Vi inledde dagens första lektion med att värma upp på sedvanligt vis på volt i skritt, tölt resp trav. Sedan ville Atli se när jag arbetade Hamingja i samling vid hand. Vi började som vanligt i vänster varv och Atli hjälpte till genom att smacka lite för att hon skulle ta i ännu lite mer "hon är redo för det nu!" Han påminde också om yttertygelns betydelse och att handen som håller den ska hållas ganska lågt.

I höger varv har jag haft problem med att Hamingja velat skjuta ut höger bogen väldigt mycket mot mig. Nu har jag fått bättre koll på den, men Atli gjorde mig uppmärksam på att hon istället flyttar ut bakdelen mot staketet. Det är ju svårt att korrigera när jag står på hennes andra sida, framme vid bogen... Men han hjälpte mig genom att gå snett bakom och lägga en pisk lätt mot utsidan av hennes bakdel så att hon rätade upp sig. Samtidigt som han även här påminde mig om att använda yttertygeln.

När jag sedan fått sitta upp i sadeln igen för att rida samlad skritt och töltövergångar fick jag ytterligare instruktioner avseende min sits. Det visade sig att jag som under lång tid fått jobba med att slappna av i mina knän och dra bak skänklarna nu faktiskt skulle flytta FRAM underskänklarna lite i tölten! Samtidigt som jag skulle "suga in" naveln och vinkla bäckenet framåt.

"Hamingja får ett HELT annat steg när du lyckas hålla den där sitsen!!! Hon kommer upp med bogarna och får mycket luftigare rörelser!!!" sa Atli. När jag fått rida några övergångar från skritt till tölt med fokus på sitsen frågade Atli hur det kändes. "Känns det som att du lutar dig bakåt?" undrade han. Och det kunde jag ju bara bekräfta. "Det är för att du vant dig vid att sitta lätt framåtlutad. När du känner det som om du lutar bakåt har du i själva verket just så pass hamnat i lodrät sits! Men misströsta inte - det går att lära om bara man är envis!"

Atli berättade att han själv haft detta problem en period "det blir så för de flesta hästmänniskor när de tränar mycket unghästar och då behöver rida mycket i lätt sits". Men om jag hela tiden påminner mig själv att söka känslan av att luta mig bakåt, samtidigt som bäckenet hålls vinklat framåt så kan jag tillslut lära in en ny vana - nya muskelminnen.

Det var en MYCKET nöjd matte efter denna lektion - och inte blev det sämre av Sylvias: "Hamingja ser jättefin ut!" när vi kom tillbaka till stallet!


När det var dags för vår andra lektion för dagen sa Atli: "Nu börjar du verkligen få resultat av de två senaste årens arbete! Den fina utveckling vi ser nu hade inte kommit om du inte tränat som du gjort - både du och Hamingja har utvecklats väldigt mycket tack vare detta!" Och det var ju väldigt roligt att höra förståss!!! "Det är bara att fortsätta på samma väg - detta ridpass blir ytterligare ett i den långa rad som fört er dit ni är idag och som kommer att ta er vidare!"

Innan vi började med den sedvanliga uppvärmningen sa han också än en gång att "Hästen talar om vad den behöver. Vi börjar alltid uppvärmningen på volt för att hästen behöver böjningen. Men det är också ett sätt att ta ner tempot, så när det fungerar bra på volten kan man gärna övergå till att rida längs spåret. Förutom att det ger mindre belastning på hästens ben så stimulerar det också framåtbjudningen. Får hästen då för bråttom så gå in på volt igen. Det är samma sak när du rider ut - om hästen inte längre svarar på förhållningarna så återgå till ridbanan och arbetet på volt. När det fungerar bra på volten kan du rida ut en stund innan du återgår till ridbanan för att varva ner. Nästa dag tar du ett lite kortare pass på ridbanan innan du rider ut igen, o s v."

 Efter den sedvanliga uppvärmningen fick jag åter arbeta med samling från marken. "Till sommaren kommer hon att vara som en bodybuilder!!!" sa Atli. Och Hamingja arbetade så bra att han redan efter en långsida samling i vardera varvet tyckte det var dags för mig att ta plats i sadeln igen. Då fick jag fortsätta att rida samlad skritt och övergångar till tölt med stort fokus på min sits. "Luta dig bakåt och SITT!!!" ropade han. Jag fick också göra halt och släppa stigbyglarna så att han kunde hjälpa mig att justera skänklarna till optimalt läge. Det kändes tydligt att detta inte var min vanliga sits - och jag försökte verkligen memorera känslan så att jag vet vad jag ska leta efter i fortsättningen. "Svårigheten är oftast att kunna öppna upp tillräckligt i höfterna - där är man ofta för stel. Bada varmt och stretcha i kväll så går det nog lite lättare i morgon!" sa Atli.

Han tipsade också om att det kunde underlätta mycket om jag kunde låna en djup dressyrsadel att rida i ett tag. "Den kan hjälpa till att skjuta dig framåt så att det är lättare att hitta och behålla rätt vinkel på bäckenet. Först kommer du att tycka att den här HEMSK att sitta i - just för att den så effektivt hjälper till att korrigera sitsen." Den känslan minns jag från när jag började rida i min Childeric-sadel som visserligen var av islandsmodell men konstruerad med en dressyrsadel som förlaga. Men det är många år sedan jag sålde den... frågan är nu om jag känner någon som har en dressyrsadel jag skulle kunna få provrida i?!

Atlikurs - när ryttaren själv får välja!

"Hej alla! Idag har jag varit så där FANTASTISKT duktig igen!" /Hamingja

Efter två inställda kurser tidigare i höst var det idag ÄNTLIGEN dags igen!!! Och för att rymma så många som möjligt av alla som ville vara med pusslade Sylvia ihop en lösning där några av oss "tjuvstartade" kursen redan i kväll! Och gissa om vi var "taggade"???!!!

När Carola och jag red in på banan för vår gemensamma lektion och Atli frågade hur det gått sedan sist vågade jag mig faktiskt på att säga "BRA!!!" Annars brukar det kännas lite som att "jinxa" med risk för att lektionen verkligen ska gå åt skogen... Men de senaste månadernas träning har verkligen känts bra! Inte så att det varit några stora revolutioner, men Hamingja har sakta men säkert blivit starkare så att hon orkar bära upp sig bättre i tölten. Och jag har väl i alla fall ibland lyckats vinkla mitt bäcken framåt i tölten så att hon kunnat komma upp mer med sina bogar. 

Som vanligt under kursens första lektion handlade det om att lägga bra grund inför fortsättningen genom att fokusera på lösgjordhet, samtidigt som Atli fick tillfälle att se i vilket läge vi befinner oss just nu träningsmässigt. "Värm upp som vanligt så får jag se!" sa han. Och Hamingja ÄLSKAR verkligen att få följa Atlis system där hon kan vara trygg med vad som förväntas av henne i de olika momenten! Så när jag inledde på vanligt sätt med skritt på volt där hon fick korsa över med inner bak frustades det så belåtet!

Innan dess hade Atli också hunnit säga något mycket bra om betydelsen av att böja hästen. "Läs vilken bok som helst om ridning och du kommer att se att man betonar yttertygelns betydelse. MEN det många glömmer är att med en rak häst har du ingen yttertygel - utan först när du böjer hästen!" 

Vi fortsatte uppvärmningen i tölt på volt med låååång hals - Hamingjas absoluta favoritläge! Och efter en stund sa också Atli: "När det fungerar så där bra på volten kan du gå ut och rida längs spåret!" Som avslutning på uppvärmningen fick Hamingja även trava på volt - och även nu frustades det nöjt!

"Nu vill jag se hur det går för er med den samlade skritten!" sa Atli. Jag började som vanligt i vänster varv där Hamingja var snabb att svara på mitt samlande säte och jag behövde bara lirka loss henne lite, lite i nacken för att hon skulle bära upp sig riktigt trevligt! "Hon är jättefin! Låt henne smyga över i tölt!" sa Atli. Även tölten kändes bra, men Atli fick påminna mig om sitsen ett antal gånger så där finns mycket kvar att jobba på... "Men de stunder du får till sitsen blir det verkligen skillnad på henne - hon lyfter upp sig framför dig!" sa han. 

När vi gjort samma sak i höger varv var det dags att låta henne sträcka ut sig och varva ner på volten, först i tölt och sedan i trav. Sedan konstaterade Atli att Hamingja verkligen blivit starkare sedan sist. Men att jag måste fortsätta jobba med min töltsits. 

Och om jag var "taggad" inför lektionen idag så är det ändå inget emot hur "taggad" jag känner mig inför morgondagen då jag ska rida TVÅ lektioner på min fantastiska häst för denne superinstruktör som verkligen kan plocka fram det allra bästa ur häst och ryttare!!!

Det är VISST besvärligt att få nya skor!

Hamingja gör sitt bästa för att bevisa att det VISST är besvärligt att få nya skor... för varför stå på det välbalanserade sätt som hovslagaren föreslår när man kan backa bak och "hänga" i kedjorna så att man nästan tappar balansen?! Hon är dock närmast en amatör på området om man jämför med min Feykir. När jag nämnde Feykir i kväll sa hovslagaren direkt: "Ja, han var verkligen HELT omöjlig!!! Hur många gånger man än ställde honom rätt så att han skulle ha bra balans var han blixtsnabb att flytta sig igen så att han var nära att välta omkull!" 

Både Démantur och Hamingja fick vinterskor med broddar idag - Hamingja dessutom snösulor. Och redan i morgon kväll "smygstartar" vi Atli-kursen med att några av oss rider en första lektion. På det viset har Sylvia lyckats klämma in några extra på denna kurs. De två tidigare kurserna vi skulle ha haft i höst blev ju båda tyvärr inställda av olika anledningar så nu var det extra många som ville ta chansen att gå kurs! SÅ ROLIGT DET SKA BLI!!!