Plötsligt händer det...

Minns ni Triss-reklamen på TV för några år sedan, där en stökig tonårskille som knappt kommunicerar med sin mamma plötsligt vänder sig om och ger henne en kram? Sedan kom texten: "Plötsligt händer det! Triss. " I går var det ungefär så!

När Eva och jag gick in i vallackhagen fick hästarna syn på oss från långt håll och några av dem började genast gå i vår riktning. En av dem var Feykir! Vi stannade och väntade - förväntansfullt - och min "stökiga tonårskille" kom faktiskt ända fram till mig! Tidigare, innan vi gick från stallet, hade jag berättat för Eva om hur jag tränat "inkallning" sedan i vintras och att det fungerat hyfsat på max 10 meters håll. Men bara så länge han gick i vinterhagen - så snart han kom ut på sommarbetet blev gräset MYCKET intressantare än mitt godis i fickan. Ändå ser jag alltid till att ha en godisbit där när jag går ut i hagen "För tänk om han en dag plötsligt skulle få för sig att komma på inkallning och så har jag inget gott att ge honom!" Den här dagen var jag faktiskt på väg att gå från stallet utan godis, men vände i sista stund och stoppade två bitar i fickan. Vilken tur! Som ni säkert kan räkna ut blev hans matte så lycklig att han fick båda godisarna!