Så här års får man verkligen vara snabb om man ska hinna njuta av dagsljuset...men det är verkligen vackert ute när solen står så lågt!!! I morse var det -19 men när jag kom till Mariebäck efter lunch hade temperaturen mildrats till -15 (och nu vid 16-tiden är den -18) så det verkar som att solen faktiskt värmer lite redan den stund den är framme!!!
De senaste dagarnas kyla och fri tillgång på hö hade gjort Hamingja JÄTTEPIGG och det verkade i sin tur resultera i att hon hörde/vädrade spöken här och där... Jag kan visserligen inte säga säkert att det INTE var älgar eller liknande i skogen men tror mig i alla fall kunna gå i god för att grannarna som var ute på sin gård inte hade några som helst onda avsikter...!
Vi skrittade ner längs allén vid kyrkan och tog sedan två galopper uppför backen som uppvärmning innan vi fortsatte längs bilvägen mot Alviksträsk. Idag gick det riktigt bra att rida samlad skritt med längd på halsen utan att vare sig matte eller häst förvandlades till järnspett! Och uppenbarligen har vi tränat tillräckligt mycket på att varva samlad skritt med friare skritt för att Hamingja inte ska tolka alla antydningar till kortare tyglar som en signal om full fart framåt.
Efter några sekvenser med trevlig känsla i den samlade skritten gjorde jag övergång till tölt i en högeröppna och det gick så oerhört mycket bättre än igår! Men idag hade jag också lärt av mina misstag och red övergångar till tölt medan vi fortfarande var på väg bort från stallet. Det GÅR uppenbarligen ibland att lära gamla mattar att sitta/rida - till en viss del och för stunden i alla fall! Och ibland kunde jag t o m dra bak vänsterskänkeln utan att Hamingja tolkade det som signal för FULL fart framåt!
När vi vänt hemåt igen kände jag direkt att jag borde ha ridit åt andra hållet, mot Avan, istället för nu blev det motvind som isade i ansiktet... Så efter en skrittpaus återgick vi till töltträningen för att hålla värmen! Och det märktes verkligen stor skillnad på Hamingja när jag till skillnad mot igår, hade en trevlig töltkänsla att "ta med" till hemvägen! För även om hon nu åter började reagera med ökat tempo om jag drog bak vänsterskänkeln för att "rama in" så vräkte hon sig inte i handen och utan lyssnade på mina förhållningar med sätet.
Som avslutning gav jag henne successivt allt längre tyglar och hon svarade precis som önskat: med att sträcka fram pannan och stretcha ut överlinjen så att nosen närmade sig marken och fortsätta tölta i ett relativt lugnt tempo med bibehållen aktivitet i bakdelen. Åh, så HÄRLIGT att få återuppleva denna känsla!!! En underbar avslutning på det här året och så hoppfullt inför det kommande!!! Och trots att jag till stor del använde båda händerna/armarna när jag red idag har jag ändå inte jätteont i höger axel! Även detta känns hoppingivande!!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar