Diamantströssel!!!

 

Det var så FANTASTISKT vackert i skogen i kväll!!!

I ljuset från pannlampan såg det ut som att någon strött ut diamantströssel över marken!!! Hamingja och jag red upp till vänster bakom vägbommen och när pulsklockan lämnade rapport efter första kilometern angav den en kilometertid på 11 minuter och 42 sekunder. Då hade vi hunnit varva skritten med två galoppintervaller. I höstas när jag vid ett tillfälle gick ute i skogen och letade svamp minns jag att den rapporterade en kilometertid på drygt 35 minuter. Och eftersom siffror aldrig ljuger (eller...?!) kan jag bevisa att min kondition förbättrats OERHÖRT mycket sedan i höstas! ;-) :-D

Idag fanns det upptrampade spår längs skogsvägen fram till vändplanen. På Hamingjas favoritstig in i skogen hade däremot spåren hunnit driva igen sedan någon (vi?) red där senast. Men nu såg vi till att trampa upp den första delen igen innan det var dags att vända hemåt. Det milda vädret har gjort att snön är tyngre nu än tidigare och då blir det ju jobbigare för hästarna att gå i den också. Och dessutom VÄLDIGT varmt för en islandshäst i full vinterpäls. Så utöver en kort sekvens vänster galopp (med FANTASTISKT fin bärighet) skrittade vi hela vägen hem till stallet igen. 

Igår fick Hamingja föresten vara ute på ridtur med Lisa i det vackra vädret - det var första gången på vad som känns som en evighet sedan vi fick se solen senast! Själv passade jag också på att "tanka solljus" men då med apostlahästarna och HIT (high impact training). Ett mycket effektivt sätt att förbättra konditionen och vanligtvis handlar det om att springa eller cykla. 

Vid posttraumatisk stress innebär dock "high impact" något betydligt försiktigare. Ett av symptomen vid en panikattack är nämligen hjärtklappning och vid PTSD har hjärnan hela tiden högsta larmberedskap och tolkar för säkerhets skull varje pulsökning som livsfara. (Det var därför som min puls i våras plötsligt började rusa upp i över 150 efter en stunds promenad och fysioterapeuten på vårdcentralen konstaterade att mina stressnivåer var så höga att jag måste pausa konditionsträningen.)

Men tack vare traumaterapin har nu stressnivåerna ÄNTLIGEN börjat sjunka och vid mötet med fysioterapeuten på Smärtrehab i fredags bedömde han att jag - ytterst försiktigt - kan börja om med pulshöjande promenader och då göra det som en form av extremförsiktig HIT. Ordinationen är att först promenera i lugnt tempo i 10 minuter (så att jag hela tiden kan prata samtidigt), därefter gå så snabbt som möjligt i 1 minut, sedan 10 minuter lugnt igen för att avsluta med att i 1 minut gå så snabbt jag kan. Detta ska jag nu göra 2-3 gånger/vecka de första tre veckorna för att därefter övergå till 2 min snabbt, 9 lugnt, 2 min snabbt och 9 min lugnt, totalt fortfarande 22 minuter totalt. 

Jag ser tydliga paralleller till hur man vid fibromyalgi måste vara VÄLDIGT försiktig när man introducerar ny träning/belastning av musklerna. Som när jag för många år sedan skulle prova att träna med crosstrainer och fick stränga order av fysioterapeuten att börja helt utan belastning och bara 3 x 1 minut till att börja med. Det skulle jag upprepa tre gånger/vecka i tre veckor innan jag fick utöka till 3 x 2 minuter. Man kan väl säga att jag får träna kroppen/konditionen och tålamodet samtidigt!