En (super-)groom är grejen!!!

Hamingja spanar på...

 

...hingstarna, som spanar tillbaka! Här "Stor-Hjálmar" och "Lill-Hjálmar" (Hermann befann sig utanför bild.)

Idag fick jag sitta en stund i sadeln igen - för andra gången på två veckor - visst är det en vana då??!! Och även denna gång var det förståss med STOR hjälp av supergroomen Eva som fixade borstning och sadling så att det bara var för mig att göra ett vigt språng upp i sadeln (med hjälp av uppsittningspallen...!) 

Precis som förra gången red vi upp till vänster bakom vägbommen och jag skrittade Hamingja fram till den mindre skogsvägen in till höger där jag sedan red lite tölt och trav innan jag skrittade tillbaka till gården och överlät Hamingja till Eva för en stunds "riktig ridning". 

Jag hade pulsklockan på mig och det var intressant att följa hur pulsen varierade när jag red! Under den långa inledande skritten hände det förstås inte så mycket på pulsfronten. Men när vi övergick till tölt började pulsen krypa uppåt samtidigt som pacemakern uppenbarligen gjorde sitt jobb för det var ändå inga hjärtslag som hoppades över! De sträckor vi travade stod jag i lätt sits nästan hela tiden, för att det inte skulle bli för ansträngande. Men jag provade även att rida lätt en liten stund på slutet och då rusade pulsen snabbt upp till "extreme" (154 slag/minut). 

Pulsen låg sedan kvar på hög nivå och jag fortsatte att vara anfådd nästan hela vägen tillbaka till gården trots att jag bara skrittade då. Men detta var ju ganska väntat, eftersom jag även när jag har varit vältränad har tyckt att det varit väldigt ansträngande att rida med i Hamingjas stora trav! Och att pulsen kunde gå upp på detta sätt (och inte istället tvärdök till 50 slag/minut som tidigare) var ju ett ÄNNU tydligare bevis på att pacemakern verkligen gör det den ska! När Hamingja burit sin flåsande matte tillbaka till gården fick hon ge sig ut på en "riktig" ridtur med Eva medan jag vilade i Josefshallen. 

Oj, så ROOOOLIGT det är att få rida igen!!! Det slår ju verkligen promenader och cykelturer (min konditionsträning veckans övriga dagar) med HÄST-längder!!! Nu vill jag bara att höger axel och arm SNARAST ska bli bra igen, så att jag även kan klara att t ex borsta och sadla själv. "Gode Gud ge mig tålamod, men gör det FORT!!!"

Söndagssol!

Mysig promenad med Hamingja och Johan idag! 

Jag har fortfarande rejält ont i höger axel och arm... men nu när jag fått OK att börja använda vänsterarmen igen hoppas jag att smärtan snart ska gå över. De andra i stallet rider lektioner för Sylvia i helgen och det var ju en extra bonus att få träffa dem också vid detta besök i Mariebäck!

Har konstaterat att en fördel med obefintlig kondition är att i princip allt jag gör innebär nyttig konditionsträning - och en skogspromenad med Hamingja går verkligen av för hackor! Men jag ser förstås OERHÖRT mycket fram emot när jag kan börja rida lite mer regelbundet igen, bara min högra axel och arm börjar må lite bättre! Det är också anledningen till att jag ska vara helt sjukskriven ytterligare en vecka. Sedan börjar jag jobba 50 % några veckor - det ser jag verkligen också fram emot!!!

Back where I belong!!!

KOLLA VAD JAG FICK GÖRA IDAG!!!

Idag följde Eva mig till stallet igen och när vi planerade in denna stalldag var min plan densamma som förra veckan: en gemensam promenad så långt matte orkade innan Eva och Hamingja skulle ge sig ut på en "riktig ridtur" så att även Hamingja fick jobba lite på sin kondis. Men när jag igår orkade gå min längsta promenad hittills hemma i Kyrkbyn blev jag så "hög" att jag började leka med tanken att även jag skulle ta mig upp på hästryggen igen...!

Igår var jag dessutom nästan smärtfri i min högra arm och axel vilket gjorde att tanken på ridning inte kändes lika avlägsen som tidigare. I morse var dock mycket av smärtan tillbaka igen... men Eva skulle ju vara med och sköta både borstning och sadling så då borde det väl ändå inte vara helt omöjligt att få en liten stund på hästryggen...?! 

Den förståndige fysioterapeuten (sjukgymnasten) på vårdcentralen har ju uppmanat mig att ta det lite successivt och börja med att bara sitta i sadeln en stund och känna att det inte ger mig yrsel. Men väl i sadeln blev ju - självklart - euforin alldeles för stor för att jag skulle kunna låta bli att även rida en liten sväng! Så Eva fick traska med när Hamingja och jag skrittade iväg till vänster bakom vägbommen och jag kunde snart konstatera att det kändes hur bra som helst och jag fick nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att detta verkligen hände på riktigt!!!

När vi var framme vid den ännu mindre skogsvägen som utgör början på "Torrbergsvägenrundan" kunde jag inte låta bli att även prova att rida lite tölt resp trav. I traven stod jag först i fältsits men testade även lite lättridning och inte ens då drabbades jag av någon yrsel! Men sedan var jag HELT slutkörd så jag skrittade tillbaka till gården, satt av och lämnade Hamingja till Eva medan jag själv gick in i Josefshallen för att inta ryggläge i soffan. Jag kände mig alldeles vimmelkantig av trötthet - men fortfarande ingen "hjärtfelsyrsel"!

Jag låg kvar i soffan medan Eva och Hamingja var ute på "en riktig ridtur" och när de kom tillbaka - båda MYCKET nöjda - var jag fortfarande så trött att jag var väldigt lättad att Eva sadlade av och fixade med Hamingja! Men jag var samtidigt VÄLDIGT "Hamingja-hög" - och det är jag fortfarande så här sju timmar senare!!! (Att jag har ännu mer ont i högra axeln och armen än jag hade i morse gör jag mitt bästa för att ignorera...) 

Med Eva i stallet!

 

Idag fick jag sällskap av Eva till stallet då hon agerade chaufför, hästskötare och beridare. Och inte minst "god man" åt mig genom att hela tiden påminna "Du ska ju inte göra något med armarna!" (Jag har en dryg vecka kvar på restriktionerna avseende vänsterarmen - inte lyfta något och inga stora rörelser - så att elektroderna från pacemakern till hjärtat hinner växa fast ordentligt. Något som inneburit att jag överansträngt högra arm och axel - i o f s lätt gjort när man har fibromyalgi - så nu behöver jag vara väldigt försiktig med den också...) 

När vi hade promenerat så långt som matte orkade red Eva iväg en sväng på Hamingja som fick TRAVA - gissa om lilla fröken blev lycklig över att ÄNTLIGEN få springa lite??!! Det var spetsade öron och MASSOR av frustningar medan hon visade Eva sina Solvalla-ambitioner! 

Första besöket i stallet!

Så UNDERBART att träffa Hamingja igen!!! Och hon GNÄGGADE när hon såg mig - gissa om det fick mattes glädjetårarna att rinna??!! Det var väldigt känslosamt och en mental utmaning att åka till stallet, för jag har fått flera svimningsattacker där tidigare och på sjukhuset lärde sig hjärnan den hårda vägen att en sådan faktiskt kan innebära livsfara... Men enda sättet att bli av med panikångest är ju att utsätta sig för den - under kontrollerade former. Så det var tryggt att Johan följde med! Och han har ju inga restriktioner för att använda sina armar, så tillsammans kunde vi ta med Hamingja på en liten promenad! Efter detta äventyr var jag utslagen ett par dagar - men det var det värt!!!
 

Meet Anna 2.0!!!

Under det senaste året har jag allt oftare drabbats av svimningsattacker vid fysisk ansträngning och utredningar har pågått för att hitta orsaken till detta. När jag 26 augusti var på Sunderby Sjukhus för att göra arbets-EKG hann jag bara börja cykla innan jag blev så dålig att det blev iltransport till akuten och inläggning på Hjärtintensiven. Det visade sig att min hjärta istället för att öka takten vid ansträngning övergår till att hoppa över vart annat hjärtslag... Jag behövde därför få en pacemaker och i o m att jag hade hög prio skulle operationen ske inom en vecka. P g a den akuta läkarbristen kom det sedan att dröja 3 veckor...


Men nu är den på plats och jag har kunnat ta de första stegen mot mitt nya liv! Än så länge får jag inte lyfta eller göra stora rörelser med vänsterarmen (för att elektroderna till hjärtat ska hinna växa fast ordentligt). Men pacemakern gör redan sitt jobb och plötsligt kan jag gå flera trappsteg, gå flera meter på ojämn mark eller sitta på huk och resa mig upp utan att vara nära att svimma! Visserligen blir jag fortfarande rejält anfådd redan av så begränsad ansträngning, för i o m att jag haft så stora problem så länge är konditionen verkligen HELT obefintlig... Men jag försöker övertyga mitt otåliga jag att det å andra sidan innebär att förbättringspotentialen är enorm!


Vilken oerhörd änglavakt att jag var på HELT rätt ställe - bara några minuter från akuten - när detta hände!!! Vid de tidigare svimningsattackerna har jag oftast varit ensam någonstans, men då har det som tur var aldrig blivit riktigt lika allvarligt. Vid de tillfällena har också hjärtrytmen återställts av sig själv inom ett par timmar, så de EKG-undersökningar som sedan gjorts (vid vila) har aldrig visat någon avvikelse. Men nu var jag ju dessutom uppkopplad på EKG så man kunde t o m se i realtid exakt vad det var som hände! Nu får världen göra sig redo att möta Anna 2.0!!! #pacemakerärdetnyasvarta