När Hamingja själv hjälpte till att skruva ur isbroddarna!!!

Hamingja och Anna v/s isbroddarna: 16-0!!!

En gång i tiden var jag den som med en kombination av styrka och teknik brukade hjälpa andra att brodda av deras hästar på våren. Det känns väldigt avlägset numera, när även små ansträngningar resulterar i smärta inte minst i händerna... Och även "på den gamla goda tiden" blev det ju ofta problem med att någon/några av broddarna hade hunnit nötas så att man inte fick grepp om dem med hylsnyckeln... Dessutom är det ju först när den sista brodden är loss som man säkert vet om man kommer att lyckas eller om det slutar med att man får skruva tillbaka några igen för att det inte ska bli sned belastning för hästen...

För att hantera detta stressmoment har jag under många år läst otaliga diskussionstrådar i olika forum på nätet på jakt efter den optimala metoden. Och här om året trodde jag mig ha hittat den när jag fick lära mig Sylvias supermetod: att använda en råhudsklubba (som hovslagare brukar använda) och slår med denna på hylsnyckelns skaft. Då lyckades jag nämligen TILLSLUT få lös några broddar som jag tidigare inte lyckats rubba med maximal handkraft efter att ha preparerat med 556. 

Så det var mer av gammal vana, snarare än att jag hoppades lära mig något nytt, som jag klickade in på ännu ett Facebookinlägg på broddtemat här om veckan. (De flesta tips som brukar komma upp har jag ju redan testat för länge sedan utan större framgång...) Men till min förvåning fanns där faktiskt en variant jag aldrig hört förut: att "ta hjälp av hästen" att lossa på broddarna genom att vända runt den snävt några varv på stallgolvet innan man börjar skruva.

Och idag testade jag detta - med ett helt fantastiskt resultat!!! (Först hade jag m h a en ny sko och en lös brodd försäkrat mig om att jag skulle vända motsols - för att inte riskera att dra fast broddarna hårdare istället...!) När jag sedan satte hylsnyckeln över den första brodden och började vrida gick det så lätt att jag först trodde att brodden var så nött att hylsnyckeln inte fick något fäste alls utan bara snurrade... men insåg sedan till min förvåning att brodden faktiskt var lös!!! 

"Men det är förståss bara tur, just den brodden hade nog inte rostat fast ..." tänkte jag och laddade för att att kämpa med nästa brodd - men där jag hade samma "tur". Och "tur" hade jag även på nästa...och nästa och nästa...!!! Inom bara några minuter var faktiskt alla 16 broddarna urskruvade utan att jag en enda gång behövt ta till rågummiklubban som jag hela tiden hade tillgänglig inom en armlängds avstånd! HELT OTROLIGT!!! Jag måste definitivt leta upp den där tråden på Facebook igen så jag kan tacka för supertipset!!!

Förutom detta MIRAKEL kom jag DESSUTOM ihåg att träna på att springa med Hamingja. Och när hon efter två inledande vändor där hon varvade grisepass och tölt sedan travade både bort ifrån och tillbaka mot stallet skyndade jag mig att avbryta. Man ska ju sluta när man är på topp!!! I kombination med brodd-MIRAKLET kändes det verkligen som "min dag"!!! Jag kanske t o m borde köpa avocado!!?? (Om det inte var så att jag redan förbrukat all tur för ett bra tag framöver...)

Dessa framgångar måste ju i alla fall firas - och det gjorde jag förstås genom att rida min FINA häst! Det blev en sväng längs bilvägen bort till Avan där hon bjöd på ett par riktigt långa sekvenser i vänster galopp där jag också kunde bibehålla framåtdrivningen genom att "tänka ny galoppfattning" utan att hon blev spänd eller tappade galoppen! Däremot lyckades vi aldrig enas om höger galopp... jag får nog träna lite högerfattningar på ridbanan så vi hittar tillbaka till den också! 

Under hemvägen tränade jag på att "sitta som folk" trots att jag red tölt. Jag har tidigare konstaterat att jag då måste vara i rätt position i sadeln redan i skritten, för väl i tölt klarar jag inte av att korrigera mig själv utan måste sakta av och börja om från skritt igen. Och förutom att klara övergången till tölt utan att hamna i framvikt måste jag också vakta tempot för det är bara i ett långsamt tempo jag klarar av att bibehålla sitsen. 

Idag försökte jag därför fokusera på just detta samtidigt som Hamingja förståss försökte få matte i den där trevliga framvikten där man kan springa på fort framåt utan att behöva ta i så jättemycket med bakbenen... Ett av hennes mest effektiva knep är att bita tag i högertygeln och starta en dragkamp med mig samtidigt som hon successivt ökar farten. Min reflex att hålla emot på högertygeln i det läget är SÅ stark, men när jag på ridbanan ibland lyckats hindra den reflexen har och därmed inte gett henne något att "hänga på" har det blivit mycket lättare att återta kontrollen över tempot. 

Det känns fortfarande väldigt bakvänt, som att belöna henne för att hon biter tag i bettet...!  Men när resultatet blir att hon istället för att springa iväg i full karriär faktiskt lyssnar på förhållningar med sätet (och microkorta kramningar på tyglarna) så kan det ju inte vara fel! När jag red på ridbanan här om dagen, för första gången på riktigt länge, påmindes jag om detta och när jag under hemvägen idag lyckades förmå mig att ge lös högertygel när Hamingja ville vräka sig iväg så blev resultatet tillslut riktigt trevligt! 

Lite samling från marken blev det faktiskt också under sista biten in på gården. Sedan var jag mer än nöjd med min fina häst! Efter dagens stretching fick hon som vanligt stå en stund med Back on Track innan hon fick gå ut till Litlamin och de andra i hagen igen. Jag tror vi var lika nöjda båda två!