Oss mostrar emellan...!!!

 

Med moster Hamingja som barnvakt sover lille Hjalmar tryggt!

Sedan i början av maj i år, när Malin föddes, kan även jag titulera mig "moster"! Jag har väl fortfarande inte riktigt vant mig, men som tur är finns tydligen ett "snabbspår" när man varit faster sedan tidigare...! Dessutom kan jag säkert lära mig ett och annat av Hamingja, som ju blev moster för första gången redan för tre år sedan när Hulda föddes och sedan igen både förra året och i år (Hermann resp Hjalmar.) 

Om någon funderar på varför alla namnen börjar på "H" så är det en isländsk tradition att fölen får namn med samma begynnelsebokstav som sin mamma. Hremsas, Hamingjas, Hrisslas och Hectors fina mamma hette Hamradis. Och Hremsas avkommor hittills heter alltså Hulda, Hermann och Hjalmar. Hremsa är dessutom betäckt igen i sommar och konstaterat dräktig, så nästa sommar kommer förhoppningsvis en ny liten "H-häst"att se dagens ljus i Mariebäck! Och NÄSTAN lika förutsägbart som begynnelsebokstaven i namnet på den blivande stjärnan är färgen - för oavsett valet av hingst så har Sylvias avel hittills alltid kunnat beskrivas som "fyra nyanser av brunt"...!!! ;-)''

Min plan var egentligen att rida även igår - det var ju min födelsedag och vad skulle väl passa bättre än att fira den i sadeln på lyckohästen??!! Tyvärr räckte dock orken inte till... men jag såg till att ta igen det idag istället! Och jag passade dessutom på att "skoja till det" genom att rida rakt fram bakom vägbomen - in bakom bom nr 2. Där har jag faktiskt bara ridit under vintern, när jag passade på att nyttja spåren efter den skogsmaskin som avverkat där. Men när vi ridit den korta biten fram till den lilla vändplanen såg jag att det var en rågång som fortsatte rakt fram och jag bestämde mig för att försöka följa den. 

Om man istället väljer den vänstra vägen bakom vägbommen så är det på ett ställe en liten väg som går in till höger och jag tänkte att om jag fortsatte att rida i samma riktning så borde jag förr eller senare komma fram till den. Skogen blev successivt allt mer snårig, men vid det laget kändes det som att jag ridit för långt för att bara vända tillbaka... 

När vi tillslut kom vi fram till vägen (eller kanske ska man snarare beskriva den som "de två hjulspåren"?!) så var det dock ett djupt dike emellan... men när vi följt dikeskanten en stund hittade vi ett ställe där vi kunde ta oss över till vägen/hjulspåren. Och jag kunde till min glädje konstatera att den lilla vägen, som för några år sedan när jag senast försökte rida den var så igenväxt av sly att jag gav upp, faktiskt hade blivit röjd sedan dess så nu kunde vi t o m rida trav ut till den större skogsvägen.

När jag då valde att galoppera in till vändplanen visade sig Hamingja vara REJÄLT på hugget! Så trots att vi började med vänster galopp och det dessutom är en plan väg tog hon i "för kung och fosterland" - det var riktigt länge sedan vi galopperade så fort! Och den enda gång det kom en liiiiten tendens till att hon började mattas av i bakbenen innebar ett lätt tryck med skänklarna att hon direkt ökade tempot och kraften i galoppsprången igen istället för bli spänd och gå över i passtakt!

Efter en stunds terrängskritt satt jag av för att sadla om och passade då också på att ta av mig vindjackan och knyta den runt midjan istället, för jag hade missbedömt hur mycket solen fortfarande värmde. Även Hamingja skulle egentligen ha behövt "lätta på klädseln" för hon har verkligen hunnit få mycket vinterpäls redan... men det är ju inte lika enkelt i hennes fall...!

Under hemvägen ägnade jag mig sedan åt töltträning, då jag konstaterade att jag måste hålla om ordentligt med underskänklarna INNAN jag försöker lägga vikten mer bakåt, för när jag väl hamnat i framvikt är jag alldeles för låst i kroppen för att kunna få skänklarna på rätt plats. Jag kom också på att jag har lite lättare att bibehålla en bra/bättre position om jag använder vänsteröppna för att rama in istället för högersluta. 

Tillbaka vid vägbommen vände vi igen och tog höger galopp - och åter igen gasade Hamingja på i ett riktigt högt tempo som snarare ökade än minskade ju mer vi närmade oss vändplanen. Där satt jag av för att än en gång sadla om medan Hamingja fick "flåsa ur sig" ordentligt. Hon hade också blivit REJÄLT svettig i värmen - det är definitivt hög tid att klippa henne en första gång på halsen! 

Den andra gången vi red hemåt fortsatte vi med töltträningen och när jag blev bättre på att göra mina förhållningar riktigt snabba (d v s ge eftergift med både tyglar och kropp riktigt snabbt) så hittade vi en riktigt trevlig tölt att bygga vidare på! Efter detta var jag förstås härligt Hamingja-hög och började genast se fram emot morgondagen då jag förhoppningsvis har ork att rida igen!