Hamingja försöker lära matte att se möjligheterna!

 

Här kan man pulsa i djupsnö! Och ridning med hö fulla manen har väl aldrig skadat någon??!!

I måndags var det återbesök hos min fysioterapeut (sjukgymnast). Jag "tappade" en träningsvecka när jag hade influensa innan jul, men övriga tre veckor hade jag genomfört de promenader på 4 x 15 minuter per vecka som hon ordinerade senast och även gjort rörelserna som förhoppningsvis ska mjuka upp mina onda, hårda muskler i nacke, axlar och armar. "Har du kunnat rida något?" var hennes nästa fråga och hon blev JÄTTENÖJD (jo, jag har världens bästa sjukgymnast!!!) när jag berättade att alla fyra "promenader" förra veckan var ridning (=åka häst i skritt). Då hade jag tagit ledigt från jobbet så jag kunde lägga all ork på träning, men jag har ju även "ridit" ett par gånger under veckorna innan också. 

Fysioterapeuten bedömde att jag nu är redo att höja träningsdosen till 20 minuters promenader 4 gånger/vecka. Och flera av dessa "promenader" får gärna vara "ridning"! (Som sagt: bästa fysioterapeuten!!!) Men jag ska fortsatt undvika att belasta nacke, axlar och armar. Så nu hoppas jag bara att jag orkar hålla i detta även när jag jobbar igen. Förhoppningsvis är i alla fall en del av den stora tröttheten en kvarvarande effekt av influensan som successivt går över. Men jag väntar också på nytt läkarbesök för att se över om det behövs förändringar i medicineringen eller annat för att jag ska börja orka mer igen och - inte minst - slippa smärtan i nacke, axlar och armar. 

I inledningen av denna vecka har jag inte orkat med några promenader efter jobbet, men idag är det ju trettondagsafton vilket innebär "halvdag" på banken. Jag som än så länge bara jobbar 50 % av mina ordinarie 75 % (har 25 % av det som tidigare kallades sjukpension p g a fibromyalgin) skulle därför bara jobba 1,5 timme. Och då passade jag på att åka till Hamingja på eftermiddagen! När jag kom till hagen stod hon redan vid grinden och väntade - FAST de har fri tillgång på hö i hagen och min fröken hör till de allra mest matglada! Då fick nog pacemakern problem, då mattehjärtat antagligen slog lyckovolter! 

Snart skrittade vi upp bakom vägbommen och när Hamingja fick välja väg blev det idag den högra. Det har kommit både snö och regn sedan jag red senast och är nu även lite skare, så när jag periodvis styrde ut Hamingja till vänster om det spår som någon trampat upp före oss fick Hamingja lite extra träning. Men det blåste KALLT så efter en stund bestämde jag mig för att testa lite trav i fältsits (det är ju i alla fall inte lika jobbigt som att rida lätt i hennes jättekliv). Det gjorde Hamingja upplivad och efter en stund gick hon istället över i en lugn, mjuk galopp. 

Normalt behöver hon ganska mycket stöd från ryttaren för att balansera sig och hålla ihop galoppen. Men nu fick hon den extra bakbensaktiviteten "på köpet" tack vare snön så jag kunde "go with the flow" - men med ett stadigt tag i manen då jag redan börjat känna av lite trötthetsyrsel och antagligen inte var i bästa form för att hantera ev undanmanövers som man alltid får ha viss beredskap för i sadeln på denna fröken...! Men nu kände hon uppenbarligen sitt ansvar och höll sig till lugn galopp rakt fram hela tiden (eller också var både monstren och älgarna upptagna på annat håll). Jag orkade inte någon lång sträcka, även om jag bara kunde "åka med", men det kändes så bra och ROLIGT (där var vi uppenbarligen HELT eniga också) så efter en paus vågade jag mig på två korta galoppsekvenser till!

När vi kom till vändplanen fanns det inga upptrampade spår att följa längre, men Hamingja gillar ju att pulsa i snö så hon verkade helt inställd på att fortsätta in i skogen för att trampa upp nya spår! Men hon fick nöja sig med att pulsa i yttervarv runt vändplanen innan vi vände hemåt igen. Och på hemvägen höll vi oss till skritt, för jag ville inte riskera att dra igång Hamingjas turbo för mycket, samtidigt som jag redan var ganska ordentligt yr. Att ramla av och behöva gå hem i det snödjupet ville jag verkligen INTE riskera! Och eftersom yrseln tilltog allt eftersom jag blev tröttare så hoppade jag som vanligt av så snart vi kom till plogade vägen och gick sista biten hem. Hamingja brukar då tyckta att jag går alldeles för sakta - men hon blir bättre och bättre på att anpassa sig till trött matte-tempo! 

Men WOW alltså - jag har faktiskt GALOPPERAT idag!!! Vem bryr sig om att det inte var så många meter i taget??!! Nu försöker jag lära mig av min positiva häst och se möjligheterna!!! Djup, ospårad snö betyder ju faktiskt att du kan ägna dig åt JÄTTEROLIG snöpulsning!!! Och så länge hon står för pulsandet så åker jag GÄRNA med!!!