När man borde låta bli...

 

Kände mig ÄNTLIGEN ganska pigg (för att vara jag) när jag åkte till stallet idag och såg fram emot att orka rida bort och tölta längs Torrbergsvägen som jag hört är upplogad då de kör timmer där. Men hade inte hunnit särskilt långt bakom vägbommen förrän krafterna plötsligt kändes som bortblåsta igen... För att ändå få "känna" lite på tölten vände jag tillbaka och ner till bilvägen. 

Men så här i efterhand kan jag konstatera att det hade varit bättre att bara vända tillbaka till stallet. Jag var för trött och blev därför väldigt spänd i kroppen så stackars Hamingja fick stå ut med ett järnspett (med stum hand) på ryggen. Och då blev ju naturligtvis även hon väldigt spänd och stel... 

Inför den senaste Atlikursen, i november, hade jag varit i dålig form och ridit väldigt lite men det visade sig till min förvåning att vi "vilat oss i form" till vad Atli sa var vår bästa prestation hittills! Och i min analys efteråt kom jag fram till att det nog var just för att jag lyssnat på kroppen och avstått från att rida när de dagar jag varit i för dålig form.  Även om det blev väldigt många fler vilodagar för Hamingja än vad jag hade tänkt. För är jag för trött och/eller har väldigt ont så blir jag väldigt spänd och då blir ju förstås Hamingja det också... 

Så istället för att ha dåligt samvete för att jag inte red så mycket som jag hade tänkt mig/velat skulle jag försöka vara trygg i att det blev kvalitet istället för kvantitet. Något som jag försökt leva efter sedan dess, även om det inte varit lätt för mig att tänka om... I teorin är det ju så till synes enkelt: om min ridning inte kan tillföra något positivt till min häst så ska jag inte rida! Men sedan var det ju den "lilla detaljen" att det - som så mycket annat - inte alls är lika lätt i praktiken... Vi lyckades i alla fall avsluta med en liten sekvens i tölt där matte och därmed häst ändå var hyfsat avslappnade, så nu är det den känslan jag får fokusera på framåt!