När det ryker ur öronen...

Frostigt idag!

Eftersom gårdagens härliga ridtur i det FANTATISKA vädret blev ovanligt lång var jag beredd på att min kropp kunde sätta sig rejält på tvären idag... så jag blev desto gladare när jag vaknade i morse och insåg att så inte var fallet! Gårdagens strategi med några timmars vila sedan jag kommit hem från stallet fungerade !!! Och då ville jag förstås passa på att rida till Torrbergsvägen igen!

Igår skrittade vi genom skogen, men idag blev det även sekvenser med både trav och galopp. Och framme på Torrbergsvägen en vänstergalopp där Hamingja från start galopperade med härligt lång överlinje och trevlig bärighet! Ganska snart vågade jag mig också på att underhålla detta genom att titta höger och vibrera lite med vänsterskänkeln samtidigt som jag kramade försiktigt på tyglarna. När det fungerade utan att Hamingja blev spänd och tappade galoppen testade jag samma sak ytterligare några gånger med lika bra resultat och kunde sedan sakta av till skritt innan galoppkvaliteten hade hunnit försämras!

Efter detta nyttjade jag det fantastiska ridunderlaget till att träna tölt, vilket inledningsvis gick ganska bra. Men under hemvägen började Hamingja jaga upp sig mer och mer... Hon är ju så OERHÖRT ambitiös samtidigt som hon har VÄLDIGT mycket temperament. När jag lyckas få båda dessa krafter med mig är det en fantastisk känsla! Men när jag som nu istället får dem emot mig är det inte lätt att hantera... Som tur är har detta inträffat vid ett antal tillfällen när vi tränat för Atli, så att jag kunnat få hans hjälp med verktyg för dessa situationer. 

Det är när jag ber om en högre grad av samling som hon kan bli arg, vilket samtidigt får henne att själv samla sig ännu mer, vilket ju är jobbigt så då blir hon ÄNNU mer arg och samlar sig ännu mer... En "loop" som inte är helt lätt att avbryta, särskilt inte om det inte finns utrymme att gå in på volt... Vilket det inte gjorde nu, varför jag försökte ta en skrittpaus. 

Men fröken var alldeles för uppjagad för att hålla skritt så tillslut fick jag vända henne så att bakdelen var hemåt och där göra halt och stå stilla en god stund så att hon fick lugna ner sig lite. Upprepade detta ett antal gånger men det gick fortfarande inte att skritta rakt fram utan att hon hela tiden ville vräka sig i handen och springa hem... 

Så jag fick nyttja Atliknepet att "ge henne en uppgift" genom att flytta undan för vänsterskänkeln. Min Lára hade antagligen världsrekordet i "ökat tempo sidförande" (och ett antal andra hastighetsrekord också!) Men nu visade Hamingja att även hon hade stora ambitioner på det området...! Det var först när vi var tillbaka på stigen genom skogen som det fungerade att låta henne räta upp sig med bibehållen skritt och ganska snart kunde jag då också ge henne långa tyglar. Först när vi kommit halvägs hem hade hon lugnat ner sig tillräckligt för att frusta... Nästa ridpass får jag definitivt ägna åt att "reparera" som Atli brukar kalla det...!