Första gången sedan i somras!

 

Här blir det att lyfta på hovarna!

Idag var första gången sedan i somras som jag åkte till stallet utan sällskap och första gången jag red utan att Eva var med och kunde göra iordning Hamingja före och efter medan jag kunde vila. Men jag hade turen att Monica var i stallet och kunde hjälpa mig med sadeln - både att sadla på och sadla av - så att inte min onda högerarm och axel behövde lyfta så tungt.

För att ge Hamingja sysselsättning utan att det skulle bli för ansträngande för mig testade jag att följa ett av de nya skogsmaskinspåren där det ligger massor av ris kvar för Hamingja att kliva över. Precis som jag hoppats var det rejält fruset så det var inget problem att ta sig fram på vanligt vis ganska blöta områden. I o m att vi bara skulle skritta tänkte jag att det inte skulle bli så ansträngande för mig, men att jag ändå bara skulle rida 10 minuter innan jag vände tillbaka igen. 

Det visade sig ändå vara betydligt mer ansträngande än jag räknat med och jag hann bli helt slut innan vi var tillbaka i stallet... När jag kollade klockan sedan kunde jag se att pulsen faktiskt varit uppe över 120 så även jag hade väl fått parera mycket mer i sadeln än jag behövt när jag tidigare ridit på mer plan mark. Vid de tre tidigare tillfällen som jag ridit har jag dessutom legat och vilat i Josefshallen efteråt, medan Eva och Hamingja varit ute på en "riktig" ridtur. Så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig helt slut när jag satte mig i bilen för att köra hemåt, och det är jag faktiskt fortfarande så här sju timmar senare... Men jag klarade det!!! 

Fr o  m i morgon är det meningen att jag ska återgå till att jobba mina vanliga 75 % (har ju varaktig sjukersättning - det som förr hette sjukpension - på resterande 25 % p g a fibromyalgin). Håll tummarna att jag fixar det också!!! (Därför räknar med att det kommer att dröja ett tag innan jag orkar till stallet nästa gång.) 

Gnistrande nära Hamingja-upplevelse!

Efter en exceptionellt varm höst var det närmast chockartat när det i morse plötsligt var -16 grader, men i kombination med den fuktiga luften var allt i omgivningen täckt med FANTASTISK rimfrost!!! Förra veckan var Eva bortrest så då tog jag mig aldrig upp på hästryggen, men nu är supergroomen åter hemma i Luleå. Och kunde idag följa mig till stallet och hjälpa mig att göra i ordning Hamingja så att jag sedan kunde skritta ut i det gnistrande landskapet! 

Både Eva och (Sylvias unghund) Svea promenerade med när jag red upp en sväng bakom vägbommen innan Eva och Hamingja fick ge sig ut i jakt på områden där underlaget tillät något högre tempo. Nu när marken är så hårdfrusen hoppas vi verkligen att det snart kommer lite snö, så att det blir bättre underlag för hästarna! För mig är det än så länge i o f s ganska lagom att skritta, men det blev lite kallt om fingrar och tår... Hamingja å sin sida verkade tycka att det ÄNTLIGEN var "svalt och skönt" för hon var VÄLDIGT pigg och såg spöken lite här och där - det hade garanterat INTE handlat om skritt ifall hon fått välja gångarten!!! 

En liten dos Hamingja!

 

Tänk att man kan bli så obeskrivligt TRÖTT av att jobba 2 timmar och 50 minuter...!!! :-O Smärtan i höger axel och arm gör väl sitt till också, eftersom det stör sömnen en hel del... Men i natt har jag ändå sovit riktigt bra! Och då orkade jag faktiskt åka till stallet efter jobbet (efter att ha åkt hem för lunch och lite vila först.) Det var utan sällskap av min SUPER-groom Eva, så det blev bara lite klappande av häst i hagen. Men så MYSIGT ändå att "hänga" med Hamingja medan hästarna åt lunch - ljudet av hötuggande hästar är ju den bästa terapin i världen!!! 

Hemma igen behövde jag inta ryggläge i soffan i ett par timmar för återhämtning - men det var det värt! Och kanske är det faktiskt liiiite mindre ont i höger axel idag...  förhoppningsvis är både detta och en liiite bättre "ork" delar i en positiv trend! 

Små, små steg åt rätt håll!

Supergroomen Eva och Hamingja i höstsolen!

Igår var jag tillbaka på jobbet igen, där jag mjukstartar på 50 % de första tre veckorna. Jag har varit helt sjukskriven i två månader och så lång period har jag aldrig varit borta från jobbet någon gång tidigare, så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig väääldigt ringrostig...? Och när jag jobbat min första förmiddag var jag HELT slut och somnade i soffan efter lunchen..! :-O Förutom att jag tröttat ut hjärnan rejält så hade jag också kommit upp i nästan 4 000 steg - vilket på min nuvarande nivå kan betecknas som ett "bank-marathon" - så då gjorde det ju inte så mycket att jag inte orkade gå någon promenad efter jobbet!

Idag har jag faktiskt spänt bågen ÄNNU högre: först jobb på fm och sedan till stallet med Eva! Och tack vare att jag hade min supergroom som borstade och sadlade så orkade jag rida/åka häst en kort sväng trots att jag redan avverkat ett "bank-marathon" idag! Jag orkade visserligen inte rida lika "långt" idag som förra veckan, men totalt är jag uppe i drygt 8 000 steg idag! Det är bara en enda dag som jag haft fler steg än detta (och i september hade jag knappt 1 300 steg/dag i snitt) så det är definitivt ett steg framåt ändå!

Och tack vare Eva fick Hamingja även ge sig ut på en längre sväng då de bl a utforskade några av de nya "skogsmaskinsvägarna" som är resultatet av de senaste avverkningarna. Det finns faktiskt en liiiiiiten fördel med det stenhårda underlaget vi måste stå ut med just nu: att man faktiskt kan rida på endel sankmarker där det är för blött för att rida i vanliga fall. Och sådana finns det mååååånga i skogarna runt Mariebäck...!

En (super-)groom är grejen!!!

Hamingja spanar på...

 

...hingstarna, som spanar tillbaka! Här "Stor-Hjálmar" och "Lill-Hjálmar" (Hermann befann sig utanför bild.)

Idag fick jag sitta en stund i sadeln igen - för andra gången på två veckor - visst är det en vana då??!! Och även denna gång var det förståss med STOR hjälp av supergroomen Eva som fixade borstning och sadling så att det bara var för mig att göra ett vigt språng upp i sadeln (med hjälp av uppsittningspallen...!) 

Precis som förra gången red vi upp till vänster bakom vägbommen och jag skrittade Hamingja fram till den mindre skogsvägen in till höger där jag sedan red lite tölt och trav innan jag skrittade tillbaka till gården och överlät Hamingja till Eva för en stunds "riktig ridning". 

Jag hade pulsklockan på mig och det var intressant att följa hur pulsen varierade när jag red! Under den långa inledande skritten hände det förstås inte så mycket på pulsfronten. Men när vi övergick till tölt började pulsen krypa uppåt samtidigt som pacemakern uppenbarligen gjorde sitt jobb för det var ändå inga hjärtslag som hoppades över! De sträckor vi travade stod jag i lätt sits nästan hela tiden, för att det inte skulle bli för ansträngande. Men jag provade även att rida lätt en liten stund på slutet och då rusade pulsen snabbt upp till "extreme" (154 slag/minut). 

Pulsen låg sedan kvar på hög nivå och jag fortsatte att vara anfådd nästan hela vägen tillbaka till gården trots att jag bara skrittade då. Men detta var ju ganska väntat, eftersom jag även när jag har varit vältränad har tyckt att det varit väldigt ansträngande att rida med i Hamingjas stora trav! Och att pulsen kunde gå upp på detta sätt (och inte istället tvärdök till 50 slag/minut som tidigare) var ju ett ÄNNU tydligare bevis på att pacemakern verkligen gör det den ska! När Hamingja burit sin flåsande matte tillbaka till gården fick hon ge sig ut på en "riktig" ridtur med Eva medan jag vilade i Josefshallen. 

Oj, så ROOOOLIGT det är att få rida igen!!! Det slår ju verkligen promenader och cykelturer (min konditionsträning veckans övriga dagar) med HÄST-längder!!! Nu vill jag bara att höger axel och arm SNARAST ska bli bra igen, så att jag även kan klara att t ex borsta och sadla själv. "Gode Gud ge mig tålamod, men gör det FORT!!!"

Söndagssol!

Mysig promenad med Hamingja och Johan idag! 

Jag har fortfarande rejält ont i höger axel och arm... men nu när jag fått OK att börja använda vänsterarmen igen hoppas jag att smärtan snart ska gå över. De andra i stallet rider lektioner för Sylvia i helgen och det var ju en extra bonus att få träffa dem också vid detta besök i Mariebäck!

Har konstaterat att en fördel med obefintlig kondition är att i princip allt jag gör innebär nyttig konditionsträning - och en skogspromenad med Hamingja går verkligen av för hackor! Men jag ser förstås OERHÖRT mycket fram emot när jag kan börja rida lite mer regelbundet igen, bara min högra axel och arm börjar må lite bättre! Det är också anledningen till att jag ska vara helt sjukskriven ytterligare en vecka. Sedan börjar jag jobba 50 % några veckor - det ser jag verkligen också fram emot!!!

Back where I belong!!!

KOLLA VAD JAG FICK GÖRA IDAG!!!

Idag följde Eva mig till stallet igen och när vi planerade in denna stalldag var min plan densamma som förra veckan: en gemensam promenad så långt matte orkade innan Eva och Hamingja skulle ge sig ut på en "riktig ridtur" så att även Hamingja fick jobba lite på sin kondis. Men när jag igår orkade gå min längsta promenad hittills hemma i Kyrkbyn blev jag så "hög" att jag började leka med tanken att även jag skulle ta mig upp på hästryggen igen...!

Igår var jag dessutom nästan smärtfri i min högra arm och axel vilket gjorde att tanken på ridning inte kändes lika avlägsen som tidigare. I morse var dock mycket av smärtan tillbaka igen... men Eva skulle ju vara med och sköta både borstning och sadling så då borde det väl ändå inte vara helt omöjligt att få en liten stund på hästryggen...?! 

Den förståndige fysioterapeuten (sjukgymnasten) på vårdcentralen har ju uppmanat mig att ta det lite successivt och börja med att bara sitta i sadeln en stund och känna att det inte ger mig yrsel. Men väl i sadeln blev ju - självklart - euforin alldeles för stor för att jag skulle kunna låta bli att även rida en liten sväng! Så Eva fick traska med när Hamingja och jag skrittade iväg till vänster bakom vägbommen och jag kunde snart konstatera att det kändes hur bra som helst och jag fick nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att detta verkligen hände på riktigt!!!

När vi var framme vid den ännu mindre skogsvägen som utgör början på "Torrbergsvägenrundan" kunde jag inte låta bli att även prova att rida lite tölt resp trav. I traven stod jag först i fältsits men testade även lite lättridning och inte ens då drabbades jag av någon yrsel! Men sedan var jag HELT slutkörd så jag skrittade tillbaka till gården, satt av och lämnade Hamingja till Eva medan jag själv gick in i Josefshallen för att inta ryggläge i soffan. Jag kände mig alldeles vimmelkantig av trötthet - men fortfarande ingen "hjärtfelsyrsel"!

Jag låg kvar i soffan medan Eva och Hamingja var ute på "en riktig ridtur" och när de kom tillbaka - båda MYCKET nöjda - var jag fortfarande så trött att jag var väldigt lättad att Eva sadlade av och fixade med Hamingja! Men jag var samtidigt VÄLDIGT "Hamingja-hög" - och det är jag fortfarande så här sju timmar senare!!! (Att jag har ännu mer ont i högra axeln och armen än jag hade i morse gör jag mitt bästa för att ignorera...)