Lämna hästen i fred!

…var Atlis mantra idag. "Vi ger hästen en signal för att vi vill att den ska göra något, men det är först när vi sedan tar bort signalen och lämnar hästen ifred en stund som den lär sig vad den ska göra!" Han har ju  alltid framhållit eftergiftens helt avgörande betydelse, men uttryckt sig lite olika över åren. "Belöna, belöna, belöna! Det är den som är snabbast på att belöna hästen som också blir bäst på att träna hästar!" Är alla klassiska Atli-citat men idag var det alltså "lämna ifred" som följde oss genom ridpassen. 

Under dagens första lektion fick jag värma upp riktigt länge i lång, låg form för att Hamingja skulle bli riktigt lösgjord och därmed förhoppningsvis också renare i takten. Men när jag tillslut fick börja rama in henne mer gjorde han samma reflektion som Sylvia tidigare gjort: så snart hon kommer in mellan hand och skänkel blir takten direkt mycket bättre. 

I Hamingjas fall har han redan tidigare fått backa från en av sina käpphästar som varit: ”Jag kommer ALLTID att vilja ha ännu lite mer längd på halsen!” då han förvånat konstaterade ”Hon har så oerhört lätt för att länga halsen, så du får nog faktiskt börja rida henne lite högre i formen än vad hon väljer själv!” Och nu alltså också backa från devisen att tölten alltid ska inledas i lång, låg form: ”Hon behöver uppenbarligen ridas tydligt mellan hand och skänkel redan från start tölten, för ju mer du ramar in och samlar desto bättre blir takten och vi ska undvika att befästa passtakten. Det är ju också först i samlingen som hon riktigt slappnar av!” 

Så fick jag sedan rida under dagens andra lektion och då kom vi mycket snabbare till en bra takt i tölten!