Borta bra, men hemma häst!!!

Hamingja med "sommarsadelkammaren" (=bilen) som skymtar i bakgrunden.

I går kväll kom Johan och jag hem igen efter ett MYCKET upplevelserikt besök i Sankt Petersburg! Som alltid har jag längat hem till Hamingja så det kändes verkligen BRA när jag tidigare i kväll var tillbaka i sadeln! Och uppenbarligen var det inte bara jag som längtat, för så snart jag suttit upp ville Hamingja direkt börja springa..! Men jag drog mig till minnes Atlis ord vid sådana tillfällen: "ALDRIG bromsa med båda tyglarna, då får du bara en spänd häst, utan aktivera hennes inre bakben genom att be henne gå undan för skänkeln!" 

Och när jag gjorde så fick jag inte bara tillbaka hennes fokus på mig utan också en bra "lägesrapport"  när hon med samma lätthet korsade med vänster resp höger bakben. Även idag red jag Hultetvägen - varför ändra ett vinnande koncept?! - och tänkte ta några vändor på vår långa galoppsträcka eftersom Hamingja efter en ledig vecka säkert hade en hel del överskottsenergi hon behövde få göra av med... något skulle visa sig vara dagens "understatement"...!

När jag gav den första signalen om galopp DUNDRADE Hamingja verkligen iväg! Min erfarenhet är att det i ett sådant läge är bäst att INTE försöka bromsa för då hamnar man lätt i en dragkamp där hästen bara triggas att springa ännu fortare... Så jag försökte bara sitta helt neutralt och vänta på att hon själv skulle sänka tempot. Men istället sprang hon bara fortare och fortare och fortare så att jag började undra om jag verkligen skulle hinna få stopp på henne innan 90-graderskurvan ut på Hultetvägen... Fast när vi kom fram till stället där vi brukar sakta in och jag visslade lyssnade hon som tur var!

Efter att vi skrittat tillbaka hela vägen ner var det dags för höger galopp och även nu satsade Hamingja på hastighetsrekord... och när jag sedan tappade ena stigbygeln blev det lite onödigt spännande... Men med ett reält tag i manen höll jag mig kvar i sadeln och även om det även denna gång verkade som att hon tänkt springa i full fart hela vägen tillbaka hem saktade hon av på min vissling innan vi var framme vid Hultetvägen. .

Under vår tredje galopp valde hon faktiskt själv att sakta av i slutet av galoppsträckan, innan jag hunnit vissla. Men det var först under den fjärde och avslutande galoppen som jag alldeles i slutet faktiskt vågade driva lite när hon själv började slå av på tempot. Så förra veckans trevliga bärighet under galoppintervallerna kändes VÄLDIGT avlägsen... Som vanligt satt jag av och flyttade bak sadeln och när vi sedan red hemåt skrittade vi hela vägen ut till Seletvägen för att hon skulle hinna hämta andan ordentligt. 

Där skojade jag sedan till det och red lite trav på kanten utanför asfalten innan vår sedvanliga nedvarvningstölt. Och tillbaka vid beteshagen kom jag sedan ihåg att stretcha, något som hon allot mer verkar tycka är ganska skönt - t o m när jag sträcker ut hennes vänstra bakben som hon ofta inte velat att man ska lyfta/hålla i.