Mot Låkktatjokko fjällstation

Vaknade till en fantastisk dag med strålande sol, vindstilla och varmt. När man åker till fjällen får man vara beredd på ett helt annat väder: det kan lika gärna vara fyra plusgrader, regn och isande vindar i juli så detta var verkligen en bonus!

Dagens målsättning var att rida från Björkliden, upp längs fjällsidan till Låktatjokko – Sveriges högst belägna fjällstation. Sträckan är bara 9 km så det låter ju inte så tufft. Men, det är brant uppför (och då menar jag verkligen brant) i princip hela tiden. Hästarna var ivriga i starten och verkade njuta av att komma ut i terrängen. Solen stekte och de få vindpustar som kom upplevdes bara som skön svalka. Men efter ca två timmar blev Feykir allt med motsträvig och ville bara vända nedåt igen. Vi hittade ett område med gräs där vi tog en lunchpaus och njöt av den vidunderliga utsikt som vi haft bakom ryggen under större delen av ridturen. Samtidigt kontrollerade vi mot kartan och insåg att vi bara hunnit ca en tredjedel av sträckan till Låkta. Det var bara att inse att det skulle bli alldeles för jobbigt att rida hela vägen upp till fjällstationen och tillbaka – särskilt för Feykir som inte hunnit skaffa sig tillräckligt med uthålliga muskler ännu. Det kunde inte bli någon provsmakning av den berömda ”Låkta-våfflan” för oss denna gång.

Efter lunchpausen vände vi därför nedåt igen och Feykir blev så glad när han insåg att vi bar på hemväg att han gjorde flera bocksprång! På nervägen red vi bara de flackare partierna, i övrigt gick vi och ledde hästarna för att inte belasta deras framben för mycket. Jag konstaterade att fjällterrängen var jättenyttig för Feykir. Inte bara för hans muskler, utan han fick även träna sig på att lyfta på fötterna och hålla balansen. Tidigare hände det ofta att vi höll på att stå på näsan för att han snubblade på plan mark. De senaste månaderna har hans balans blivit så mycket bättre, så nu händer det väldigt sällan. Och i fjällterrängen blev han mer säker på foten för varje timme! Dessutom har han inte gärna velat gå där det varit lite blött och sumpigt, men nu fick han följa i Reykurs hovspår genom alla möjliga typer av terräng och snart gick han på utan att tveka.

Efter fyra timmar på fjället var vi tillbaka vid hagen igen. Hästarna blev avsvampade, smorda med insektsmedel och utsläppta i sin hage igen. Båda rullade sig mycket grundligt. Medan vi pysslade vid hagen kom det förbi en hel del folk, både sådana som jobbade på hotellet, bofasta och turister. Alla var så positiva till att se hästar i Björkliden och vi fick många frågor om islandshästar och – inte minst – om Reykurs exemtäcke. Vi handlade renskav och färskpotatis i lanthandeln och lagade renskavsgryta till middag – det kändes mycket passande i sammanhanget.

Avslutade dagen med att se fotografen Åsa Kullins bildspel på hotellet. Hon har bott i Björkliden sedan 1980 och har verkligen lyckats fånga de fantastiska scenerierna på bild! ”Om man bara ska göra en enda sak här uppe, sa hon, så ska man gå en tur i Kärkevagge (stendalen) in till Trollsjön!” Precis detta hade vi också planerat för morgondagen! Vi har gått sträckan några gånger tidigare, men det här skulle bli första gången med häst! Efter en sista koll att hästarna hade det bra var det dags att krypa till kojs, trots att det fortfarande var fullt dagsljus ute. Men ska man vänta till dess det blir mörk får man inte sova alls här uppe!

Björkliden kl 22.oo