Kärkevagge

Det otroliga vädret fortsätter även idag! Efter frukost lastade vi hästarna i transporten och körde 2,5 mil västerut längs Norgevägen till den gamla järnvägsanhalten Låktatjokko, där vandringsleden till Trollsjön börjar. Det är en populär led så det stod många bilar parkerade på de två parkeringsfickorna längs vägen, men vi hade tur och fick precis plats med bil och hästtransport. Vägen är smal och mycket livligt trafikerad. Mycket husbilar, bilar med husvagnar och inte minst norska långtradare. De passerade i höga hastigheter så att luftdraget fick hästtransporten att kränga. Tur att jag har coola hästar!

Första delen av leden är spångad över myrmarker. Vi gick och hästarna följde efter oss – oftast valde de också att gå på spången, men ibland gick de nere i myren istället. Vid ett ställe är det en bro över en ca meterbred bäck/jokk. Den är inte särskilt djup men har branta stränder. Efter viss tvekan klev Reykur ner i vattnet och gick över. Feykir krävde mer övertalning, men ville ju inte bli lämnad kvar heller så tillslut gjorde han ett jättehopp över jokken – som en riktig Butterfly Flip-wannabe! Efter den inledande myrmarken har man en sträcka på ca 1,5 km med en ganska kraftig stigning uppåt. Johan gick denna sträcka och ledde Feykir efter sig. Jag red Reykur, förutom de brantaste partierna där jag ledde honom.

När vi kom upp på platån inne i dalen hade vi en fantastisk utsikt tillbaka ner mot Torneträsk och Vassijaure by längre västerut – och framför oss öppnade sig den vackra Kärkevagge där inlandsisen lämnat mängder av enorma stenblock efter sig. Både hästarna och vi var rejält svettiga i värmen och eftersom gräset växte frodigt här tyckte vi det var perfekt läge för en lunchpaus. Vi sadlade av hästarna och lät dem gå lösa – de borde inte gå så långt när det fanns så mycket gräs att äta, tyckte jag. Några vandrare passerade förbi och frågade nyfiket om hästarna. Efter en stund tyckte dock Reykur tydligen att det var dags att fortsätta fjällvandringen för han skrittade raskt iväg längs stigen inåt dalen! Johan skyndade sig att ta fast Feykir för att han inte skulle följa med. Sedan började jag försiktigt följa efter Reykur för att ta fast honom. Det gällde att gå aningen snabbare än honom för att hinna ikapp, fast samtidigt inte så fort att han började springa… En plastpåse jag hade i fickan blev tillslut räddningen – han kunde bara inte motstå prasslet utan stannade och inväntade mig. Efter detta turades vi om att hålla fast Reykur medan den andre fikade – Feykir fick dock fortsätta att gå lös för han är för sällskapssjuk för att gå iväg från Reykur.

Efter lunchpausen var det så dags för oss att rida inöver dalen. Johan och Reykur fick ta täten. Eftersom Johan inte är någon van ryttare red vi bara i skritt. Reykur älskar verkligen detta – han skrittade målmedvetet på längs stigen med öronen förväntansfullt spetsade och hade hela tiden full koll på var han bäst skulle sätta sina hovar. Johan kunde lugnt sitta och åka med långa tyglar. Feykir följde lugnt efter Reykur, har var avslappnad och öronen pekade ut åt sidorna. Johan och jag turades om att fotografera de vackra vyerna och alla spännande stenformationer vi red förbi. När vi ridit någon timme och hade tillryggalagt ca 2/3 av sträckan in till Trollsjön stannade plötsligt Reykur. ”Han kanske vill ha avlösning i täten” funderade jag och lät Feykir gå förbi. Mycket riktigt, Reykur följde lugnt efter Feykir och de tidigare så spetsade öronen hängde nu avslappnat åt sidorna. Feykir, å andra sidan, tog nu sitt ansvar som ledarhäst och skrittade energiskt i täten med spetsade öron, ivrigt spanande inåt dalen.

Så nådde vi vårt mål: Trollsjön som är Europas klaraste, med ett siktdjup på 36 meter! Sjön är omgiven av stora klippblock, men vi hittade ett ställe där hästarna kunde gå ända fram till stranden och vada ut lite i det oerhört klara (men iskalla) vattnet för att dricka. Feykir plaskade belåtet med frambenen. Vi sökte upp ett område med frodigt gräs för en ny fikapaus – denna gång höll en av oss i Reykur hela tiden.

Vägen tillbaka genom dalen blev även den en upplevelse. Dels ser alla stenformationerna helt annorlunda ut från andra hållet och när vi kom längre ut i dalen hade vi dessutom den fantastiska vyn över Torneträsk framför oss hela tiden. Allt medan solen fortsatte steka över oss och insekterna lyste med sin frånvaro.

"A poor, lonesome cowboy..."

Jag konstaterade att detta nog var den mest fantastiska upplevelse jag fått vara med om! Vi har haft förmånen att resa mycket de senaste åren, både i Sverige och utomlands. Nyligen räknade vi efter att vi hade besökt 15 länder på drygt två år. Vid resorna söker vi alltid upp mäktiga naturupplevelser, men det är alltid en del av mig som ändå längtar hem till hästarna… Den här gången fick jag dock ha både dem och Johan med mig! Vi fortsatte att hålla oss till skritt på hemvägen för att Johan skulle ha koll på läget – fast Feykir var ivrig och gjorde flera försök att dra upp tempot. Han kunde inte låta bli att göra några bocksprång idag också! När vi kom fram till stället där vi ätit lunch satt vi av och sedan gick vi med hästarna tillbaka genom det brantaste området och ner till vägen igen. Även denna gång gjorde Feykir ett jättehopp över bäcken nere vid vägen, medan Reykur efter en stunds tvekan vadade över. Det var mycket trafik på E10 nu också, så vi lastade hästarna så fort vi bara kunde och styrde bilen tillbaka till Björkliden.

På kvällen åt vi en trerätters middag i hotellets restaurang, med utsikt över Torneträsk (”sjumilasjön”) och Lapporten. Efter en heldag ute på fjället, då vi fått svettas ordentligt i värmen, smakade maten helt underbart! Vi åkte ner till hästarna en sista sväng efter middagen, för att hämta nytt vatten till dem från Rakkasjokken.