Dags att åka hem igen...

Dags att åka hem igen, men eftersom kanonvädret fortsätter hade det varit frestande att stanna… Under de här dagarna har vi konstaterat att det är oerhört många barnfamiljer som turistar här uppe. Sedan fick vi höra att turistanläggningarna inom Kiruna kommun samt SAS och Connex samarbetar om en kampanj där varje betalande vuxen får ha ett barn med sig som inte behöver betala för vare sig resa, mat eller husrum. När vi skulle checka ut idag visade det sig att något liknande gällde för ”hästfamiljer” för vi behövde inte betala något varken för hästarnas hage eller elen till den!

Vi kom iväg från Björkliden nästan 1,5 timme tidigare än beräknat. När vi avverkat resans första etapp, längs den vackra ”Norgevägen” ner till Kiruna stannade vi till för att träffa några goda vänner från vår Kirunatid. De erbjöd lunch och eftersom vi låg före vårt tidschema kändes det som att vi hade gott om tid till en paus. Vi lastade ur hästarna så att de också skulle få vila ordentligt. Genast kom en man från ett grannhus springande och jag trodde att han skulle klaga på att det kommit lite spån på gatan. Men istället sa han: ”Vilka jättefina hästar – vill ni ha vatten till dem?” Johan gjorde en liten hage på en allmänning vid våra kompisars hus och snart stod de och sov i solen. Efter två timmar i goda vänners sällskap var det dags att fortsätta. Resan från Kiruna ner till Luleå tog ca fem timmar och då gjorde vi bara några riktigt korta stop för förarbyte. Väl hemma fick hästarna gå ut i sin sommarhage igen och såg ut att vara mycket nöjda med det.

Fiske i Rombakksfjorden, Norge

När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att det osannolika vädret med sol och värme fortsatte. Idag fick hästarna en välförtjänt vilodag. Sedan vi pysslat om dem och fyllt på vattnet satte vi oss i bilen och styrde västerut via Riksgränsen och Björnfjell ner till Narvik. Vi gjorde en liten runda på stan då vi bl a provade norska ”fiskekager” – en sorts fiskburgare. Riktigt gott!

Sedan körde vi norrut längs den vackra Rombakksfjorden till ett ställe som heter Leirvik för picknicklunch och fiske på en klippa vid fjordens strand. Förhoppningen var förståss att fixa färsk torsk till middagen! Jag fick napp redan på tredje kastet, men bara en liten sej som jag slängde tillbaka igen. Senare fick även Johan napp, en lite större fisk, men eftersom även det var en sej släppte vi tillbaka den också. Sedan var det slut på fiskelyckan och tillslut gav jag upp och satte mig att sola i en klippskreva istället. Johan fortsatte ihärdigt att fiska, men när det var dags att köra hemåt igen kunde vi konstatera att vi skulle få fixa middagen på annat sätt.

När vi kört den vackra vägen tillbaka över fjällen till Björkliden tittade vi till hästarna. Det varma vädret hade nu resulterat i en kraftig ökning av antalet insekter så de verkade ganska irriterade – vandrade runt och piskade med svansarna. Dessutom fanns det inte så mycket gräs kvar att äta i hagen. Johan byggde en ny hage en bit bort medan jag smorde och sprayade rejält med insektsmedel på båda hästarna. En tjej som jobbar på hotellet kom förbi och berättade att hon gått förbi flera gånger under dagen och då hade hästarna legat ner och vilat. Alltså var det först nu på kvällen insekterna blivit så besvärande för dem. Skönt att höra – då hade de uppenbarligen fått en skön vilodag i alla fall!

Vi förberedde morgondagens hemresa innan vi åkte ca en mil österut till Abisko för att äta middag. Vi såg en skylt nere vid E10 om ett ställe som vi aldrig hört talas om förut – men eftersom skylten var så snygg tyckte jag att vi skulle åka dit och kolla deras mat. Det var en kombinerad stugby/vandrarhem och restaurang som låg ovanför järnvägen upp mot fjällsidan – inte så lätt att hitta. Men det visade sig vara ett riktigt lyckokast! Johan åt en krämig rödingsoppa med västerbottensostsnittar till och jag njöt av en sallad med suovas (renkött som rökts över öppen eld), ruccola, färsk sparris, solrosskott och kavringkrutonger. MUMS!!! Mätta och belåtna återvände vi till vår stuga för att sova.

Kärkevagge

Det otroliga vädret fortsätter även idag! Efter frukost lastade vi hästarna i transporten och körde 2,5 mil västerut längs Norgevägen till den gamla järnvägsanhalten Låktatjokko, där vandringsleden till Trollsjön börjar. Det är en populär led så det stod många bilar parkerade på de två parkeringsfickorna längs vägen, men vi hade tur och fick precis plats med bil och hästtransport. Vägen är smal och mycket livligt trafikerad. Mycket husbilar, bilar med husvagnar och inte minst norska långtradare. De passerade i höga hastigheter så att luftdraget fick hästtransporten att kränga. Tur att jag har coola hästar!

Första delen av leden är spångad över myrmarker. Vi gick och hästarna följde efter oss – oftast valde de också att gå på spången, men ibland gick de nere i myren istället. Vid ett ställe är det en bro över en ca meterbred bäck/jokk. Den är inte särskilt djup men har branta stränder. Efter viss tvekan klev Reykur ner i vattnet och gick över. Feykir krävde mer övertalning, men ville ju inte bli lämnad kvar heller så tillslut gjorde han ett jättehopp över jokken – som en riktig Butterfly Flip-wannabe! Efter den inledande myrmarken har man en sträcka på ca 1,5 km med en ganska kraftig stigning uppåt. Johan gick denna sträcka och ledde Feykir efter sig. Jag red Reykur, förutom de brantaste partierna där jag ledde honom.

När vi kom upp på platån inne i dalen hade vi en fantastisk utsikt tillbaka ner mot Torneträsk och Vassijaure by längre västerut – och framför oss öppnade sig den vackra Kärkevagge där inlandsisen lämnat mängder av enorma stenblock efter sig. Både hästarna och vi var rejält svettiga i värmen och eftersom gräset växte frodigt här tyckte vi det var perfekt läge för en lunchpaus. Vi sadlade av hästarna och lät dem gå lösa – de borde inte gå så långt när det fanns så mycket gräs att äta, tyckte jag. Några vandrare passerade förbi och frågade nyfiket om hästarna. Efter en stund tyckte dock Reykur tydligen att det var dags att fortsätta fjällvandringen för han skrittade raskt iväg längs stigen inåt dalen! Johan skyndade sig att ta fast Feykir för att han inte skulle följa med. Sedan började jag försiktigt följa efter Reykur för att ta fast honom. Det gällde att gå aningen snabbare än honom för att hinna ikapp, fast samtidigt inte så fort att han började springa… En plastpåse jag hade i fickan blev tillslut räddningen – han kunde bara inte motstå prasslet utan stannade och inväntade mig. Efter detta turades vi om att hålla fast Reykur medan den andre fikade – Feykir fick dock fortsätta att gå lös för han är för sällskapssjuk för att gå iväg från Reykur.

Efter lunchpausen var det så dags för oss att rida inöver dalen. Johan och Reykur fick ta täten. Eftersom Johan inte är någon van ryttare red vi bara i skritt. Reykur älskar verkligen detta – han skrittade målmedvetet på längs stigen med öronen förväntansfullt spetsade och hade hela tiden full koll på var han bäst skulle sätta sina hovar. Johan kunde lugnt sitta och åka med långa tyglar. Feykir följde lugnt efter Reykur, har var avslappnad och öronen pekade ut åt sidorna. Johan och jag turades om att fotografera de vackra vyerna och alla spännande stenformationer vi red förbi. När vi ridit någon timme och hade tillryggalagt ca 2/3 av sträckan in till Trollsjön stannade plötsligt Reykur. ”Han kanske vill ha avlösning i täten” funderade jag och lät Feykir gå förbi. Mycket riktigt, Reykur följde lugnt efter Feykir och de tidigare så spetsade öronen hängde nu avslappnat åt sidorna. Feykir, å andra sidan, tog nu sitt ansvar som ledarhäst och skrittade energiskt i täten med spetsade öron, ivrigt spanande inåt dalen.

Så nådde vi vårt mål: Trollsjön som är Europas klaraste, med ett siktdjup på 36 meter! Sjön är omgiven av stora klippblock, men vi hittade ett ställe där hästarna kunde gå ända fram till stranden och vada ut lite i det oerhört klara (men iskalla) vattnet för att dricka. Feykir plaskade belåtet med frambenen. Vi sökte upp ett område med frodigt gräs för en ny fikapaus – denna gång höll en av oss i Reykur hela tiden.

Vägen tillbaka genom dalen blev även den en upplevelse. Dels ser alla stenformationerna helt annorlunda ut från andra hållet och när vi kom längre ut i dalen hade vi dessutom den fantastiska vyn över Torneträsk framför oss hela tiden. Allt medan solen fortsatte steka över oss och insekterna lyste med sin frånvaro.

"A poor, lonesome cowboy..."

Jag konstaterade att detta nog var den mest fantastiska upplevelse jag fått vara med om! Vi har haft förmånen att resa mycket de senaste åren, både i Sverige och utomlands. Nyligen räknade vi efter att vi hade besökt 15 länder på drygt två år. Vid resorna söker vi alltid upp mäktiga naturupplevelser, men det är alltid en del av mig som ändå längtar hem till hästarna… Den här gången fick jag dock ha både dem och Johan med mig! Vi fortsatte att hålla oss till skritt på hemvägen för att Johan skulle ha koll på läget – fast Feykir var ivrig och gjorde flera försök att dra upp tempot. Han kunde inte låta bli att göra några bocksprång idag också! När vi kom fram till stället där vi ätit lunch satt vi av och sedan gick vi med hästarna tillbaka genom det brantaste området och ner till vägen igen. Även denna gång gjorde Feykir ett jättehopp över bäcken nere vid vägen, medan Reykur efter en stunds tvekan vadade över. Det var mycket trafik på E10 nu också, så vi lastade hästarna så fort vi bara kunde och styrde bilen tillbaka till Björkliden.

På kvällen åt vi en trerätters middag i hotellets restaurang, med utsikt över Torneträsk (”sjumilasjön”) och Lapporten. Efter en heldag ute på fjället, då vi fått svettas ordentligt i värmen, smakade maten helt underbart! Vi åkte ner till hästarna en sista sväng efter middagen, för att hämta nytt vatten till dem från Rakkasjokken.

Mot Låkktatjokko fjällstation

Vaknade till en fantastisk dag med strålande sol, vindstilla och varmt. När man åker till fjällen får man vara beredd på ett helt annat väder: det kan lika gärna vara fyra plusgrader, regn och isande vindar i juli så detta var verkligen en bonus!

Dagens målsättning var att rida från Björkliden, upp längs fjällsidan till Låktatjokko – Sveriges högst belägna fjällstation. Sträckan är bara 9 km så det låter ju inte så tufft. Men, det är brant uppför (och då menar jag verkligen brant) i princip hela tiden. Hästarna var ivriga i starten och verkade njuta av att komma ut i terrängen. Solen stekte och de få vindpustar som kom upplevdes bara som skön svalka. Men efter ca två timmar blev Feykir allt med motsträvig och ville bara vända nedåt igen. Vi hittade ett område med gräs där vi tog en lunchpaus och njöt av den vidunderliga utsikt som vi haft bakom ryggen under större delen av ridturen. Samtidigt kontrollerade vi mot kartan och insåg att vi bara hunnit ca en tredjedel av sträckan till Låkta. Det var bara att inse att det skulle bli alldeles för jobbigt att rida hela vägen upp till fjällstationen och tillbaka – särskilt för Feykir som inte hunnit skaffa sig tillräckligt med uthålliga muskler ännu. Det kunde inte bli någon provsmakning av den berömda ”Låkta-våfflan” för oss denna gång.

Efter lunchpausen vände vi därför nedåt igen och Feykir blev så glad när han insåg att vi bar på hemväg att han gjorde flera bocksprång! På nervägen red vi bara de flackare partierna, i övrigt gick vi och ledde hästarna för att inte belasta deras framben för mycket. Jag konstaterade att fjällterrängen var jättenyttig för Feykir. Inte bara för hans muskler, utan han fick även träna sig på att lyfta på fötterna och hålla balansen. Tidigare hände det ofta att vi höll på att stå på näsan för att han snubblade på plan mark. De senaste månaderna har hans balans blivit så mycket bättre, så nu händer det väldigt sällan. Och i fjällterrängen blev han mer säker på foten för varje timme! Dessutom har han inte gärna velat gå där det varit lite blött och sumpigt, men nu fick han följa i Reykurs hovspår genom alla möjliga typer av terräng och snart gick han på utan att tveka.

Efter fyra timmar på fjället var vi tillbaka vid hagen igen. Hästarna blev avsvampade, smorda med insektsmedel och utsläppta i sin hage igen. Båda rullade sig mycket grundligt. Medan vi pysslade vid hagen kom det förbi en hel del folk, både sådana som jobbade på hotellet, bofasta och turister. Alla var så positiva till att se hästar i Björkliden och vi fick många frågor om islandshästar och – inte minst – om Reykurs exemtäcke. Vi handlade renskav och färskpotatis i lanthandeln och lagade renskavsgryta till middag – det kändes mycket passande i sammanhanget.

Avslutade dagen med att se fotografen Åsa Kullins bildspel på hotellet. Hon har bott i Björkliden sedan 1980 och har verkligen lyckats fånga de fantastiska scenerierna på bild! ”Om man bara ska göra en enda sak här uppe, sa hon, så ska man gå en tur i Kärkevagge (stendalen) in till Trollsjön!” Precis detta hade vi också planerat för morgondagen! Vi har gått sträckan några gånger tidigare, men det här skulle bli första gången med häst! Efter en sista koll att hästarna hade det bra var det dags att krypa till kojs, trots att det fortfarande var fullt dagsljus ute. Men ska man vänta till dess det blir mörk får man inte sova alls här uppe!

Björkliden kl 22.oo

Björkliden - here we come!

Var vid stallet vid 07, lastade hästarna och styrde sedan norrut, mot Björkliden. Johan och jag gjorde som vi brukar vid längre körningar, vi turades om att köra en timme i taget för att hålla oss pigga. Efter ca fyra timmar började det kännas som läge för en lunchpaus. I byn Skaulo stannade vi vid kyrkan som har en större parkering med god plats för hästtransporten. Vi lastade av hästarna och promenerade runt med dem en stund innan de fick beta på en igenväxt äng vid kyrkan. Jag höll hästarna medan Johan åt lunch och sedan bytte vi.

Efter ca 40 min åkte vi vidare igen – vi hade fortfarande ca tre timmars resa innan vi skulle nå slutmålet Björkliden. Den sista sträckan på ca 1,5 timme kör man Norgevägen västerut från Kiruna. Här går vägen och järnvägen parallellt genom ett vidunderligt vackert landskap! Sträckan har nyligen röstats fram som Sveriges vackraste järnvägssträcka. Johan var bussig och körde så jag kunde njuta av utsikten fullt ut!

Björkliden by ligger på en brant fjällsida, med fantastisk utsikt över ”sjumilasjön” Torneträsk och Sveriges mest fotograferade fjällmotiv: Lapporten. Högt upp på fjällsidan ligger hotell Fjället, nedanför hotellet ligger deras stugby där vi hyrt stuga. Längre ner går järnvägen och nedanför den ligger det äldsta hotellet: Gammelgården. I ett gräsbevuxet skogsparti bakom Gammelgården fick vi bygga vår hästhage och vi fick hjälp av hotellets personal att ordna ström till elstaketet. Hästarna verkade mycket nöjda med sin hage! De smakade genast på gräset, gick sedan nyfiket runt och kollade in hagen, hittade var sitt lämpligt ställe att rulla sig på, pinkade och sedan stod de lugnt och betade.

Det var ett underbart väder: strålande sol, varmt och vindstilla - men ändå nästan inga insekter. Jag smorde ändå in hästarna med insektsmedel ifall det skulle bli mer insekter under natten. Medan vi byggde hagen kom det förbi en kille som jobbade på hotellet. Han stannade och pratade en stund och kommenterade att det var så jätteroligt att det kom hästar hit: ”Vi har pratat om det på jobbet – att vi borde försöka få hit mer hästar!” sa han.

Johan hämtade vatten till hästarna från den näraliggande Rakkasjokken. Han ställde vår medhavda vattendunk under ett litet vattenfall och vips var den fylld med det klaraste fjällbäcksvatten!

Det enda som kändes lite spännande med vår hästhage var att den låg nära järnvägen, där det förutom persontågen passerar 14 malmtåg per dygn, 52 vagnar långa, lastade med ”Kirunas guld” – järnpellets. Jag var lite orolig för att ett tåg skulle kunna skrämma hästarna så att de sprang genom staketet. Men innan vi hade pysslat klart med hästarna för kvällen hann det passera ett tåg och mina killar hade inte ens tid att avbryta sitt betande när tåget gnisslande saktade in vid Björklidens station, ca 100 meter bort. Då blev jag övertygad om att jag med gott samvete kunde lämna dem där under natten!

Innan dess hann dock Feykir posera iförd sitt teamtäcke – med Lapporten i bakgrunden. Han måste ha tyckt att jag var helt galen som satte på honom ett täcke i värmen! Men bilden blev bra i alla fall!

Team Lillhästen på turné!!!

Vi drar till fjällen!!!

Johan och jag har packat bilen full med utrustning till hästarna och oss själva. I morgon bitti lastar vi hästarna och åker upp till Björkliden för en liten fjällsemester på fyra-fem dagar! Det är en lång resa, 44 mil enkel väg, så det är tur att Feykir har varit så cool i transporten på slutet! Vi ska hyra en stuga vid Björklidens fjällhotell och de har även lovat att bidra med el till vårt medhavda häststaket. Vi hoppas bl a kunna rida till Låkktatjokkastugan – om vi kan ta oss dit utan att behöva passera någon hängbro.

Vi har bevakat vädret den senaste tiden och nu visar prognoserna att det kan bli fint väder i Björkliden de närmaste dagarna så nu åker vi. (Fast med fjällvädret vet man ju aldrig. Tur att vi ska bo i stuga i alla fall!)