ÄLGAR!!!!

 

...och matte fattar ingenting, som vanligt...!!! :-O

Idag hade jag planerat en repris av gårdagens galopp i (kyrk-) backe för att Hamingja skulle få ytterligare ett tillfälle att göra av med överskottsenergi under (relativt) kontrollerade former. Och det började så bra, när redan första galoppen kändes överraskande "lugn och sansad"! När jag vände för att skritta tillbaka ner till bäcken trodde jag att jag helt missbedömt min häst... Men "man ska inte ropa hej..." som bekant och vi hade bara hunnit halvvägs ner när det blev TVÄRSTOPP och jag plötsligt fann mig sittande på vad som kändes som ett järnspett med inbyggd sprängladdning...! :-O 

Men när även jag försökte sträcka på halsen och spetsa öronen så kunde jag bara uppfatta ljuden från när grannarna skrapade bilrutor och skottade snö... "Det här är HELT normalt i Norrbotten på vintern!!!" försökte jag övertyga Hamingja, men hon var förståss inte så lättlurad... Och när alla mina försök att övertala henne att fortsätta framåt var resultatlösa hoppade jag tillslut av för att gå före henne som en levande sköld, men även då hade jag svårt att få henne med mig...

När vi tillslut ändå tagit oss ner till bilvägen hade jag förväntat mig att hon ganska snabbt skulle inse varifrån ljuden kom och då lugna ner sig, men lilla fröken sprängladdning var fortfarande som en fiolsträng... Och när grannarna sedan drog igång snöslungan KASTADE hon sig först iväg, men som tur var höll jag tillräckligt stadigt i tyglarna för att inte tappa henne. Även nu muttrade jag något om "snöslungor är HELT normalt i Norrbotten på vintern...!" 

Att fortsätta med galopp uppför backen var i alla fall HELT uteslutet, lilla frökens flyktreflexer behöver verkligen inte triggas, så istället började jag gå med henne längs bilvägen mot Alviksträsk till dess hon lugnat ner sig så pass att det var läge att sitta upp i sadeln igen. Sedan red vi bort till korsningen vid sjön medan jag på olika sätt uppmuntrade henne att sänka halsen, som hjälp för att slappna av. 

När vi vände hemåt igen såg jag till att hon fick jobba ännu mer, genom att rida samlad skritt med övergångar till tölt i riktigt långsamt tempo och med tanke på utgångsläget tyckte jag ändå att det gick ganska bra. Jag kunde också använda halsringen (tillsammans med överskänklarna) till att kontrollera tempot så att hon fick "vara ifred" i munnen. (Jag försökte också hitta lite av känslan från galoppfattningarna, när det känns som att jag lutar mig bakåt och därför kanske i alla fall inte lutar mig framåt.) Även när hon fick sträcka ut i nedvarvningstölt fungerade det bra att kontrollera tempot med halsringen och avslutningen på ridpasset var ändå relativt lugn och avslappnad. 

När jag sedan skulle lunchfodra hästarna upptäckte jag att Húni inte kom för att äta utan stod nere vid staketet och stirrade stint mot en plats nere i skogen. Jag började spana i samma riktning och när jag uppfattade något som rörde sig inne bland träden strax utanför stohagen hann jag tänka att det var en häst som rymt, innan jag insåg att det var 2-3 älgar som gick där nere! 

Hamingja hade fått stå inne och äta sitt vetekli med mineraler medan jag spred ut lunchhö i hagarna (hon är högst i rang i stoflocken så hon får ändå äta så mycket hon vill). När hon sedan kom ut i hagen stod hon också en lång stund och spanade på ÄLGARNA. Men tillslut vann ändå hungern så att hon övergick till att äta. Hästarnas instinkt att äta är den starkaste drivkraften de har, vilket man nyttjar i träningen av polishästarna. För finns det mat på andra sidan kan man t o m gå igenom eld!

"Plattan i mattan!!!"

 

...när Hamingja får "bränna ur systemet"!!!

Igår blev det ju VÄLDIGT tydligt att fröken behövde få göra av med MASSOR av överskottsenergi...! Så idag hade jag bestämt mig för att försöka ta tag i detta m h a galoppintervaller i "kyrkbacken" eftersom det nog inte skulle vara så väldigt ansträngande för mig. Men jag började med att rida vanliga vägen ner till bilvägen och när Hamingja även idag hade sitt fokus på att spana efter monster testade jag Atliknepet  "att sätta henne i arbete". Denna gång genom att flytta undan för skänkeln för att sedan belöna med passivitet så snart hon började sänka halsen. Och tillslut hade hon slappnat av så mycket att hon med hellånga tyglar faktiskt skrittade med nosen nere vid backen - SEGER!!!

När hon sedan fick galoppera drog hon igång på ALLA cylindrar och jag hann undra om underlaget som kändes stabilt när vi skrittade igår verkligen skulle hålla för den här kraften...?! Men det gjorde den som tur var! Jag hann också undra mer än en gång om jag verkligen skulle kunna få stopp på henne innan 90-graderskurvan uppe vid kyrkan...?!? Men det lyckades faktiskt varje gång!

För att återfå något som i alla fall liknade kontroll behövde jag under varje gallopintervall göra några riktigt tydliga förhållningar "med hela kroppen" och till min glädje upptäckte jag att jag faktiskt kunde göra det även i vänster galopp UTAN att göra Hamingja spänd så att hon tappade galoppen! Jag har ofta undrat om det är mer framåtbjudning som skulle behövas för att lösa det problemet... och  kanske hade jag svaret här??!!

Glädjande var också att när jag hade känslan av att luta mig bakåt samtidigt som jag vred överkroppen utåt som galoppfattning så var vi HELT eniga om vilken galopp som gällde! Efter tre intervaller i vardera galoppen kändes det som att jag fått tillräckligt mycket ansträngning för idag - och Hamingja hade ju i alla fall fått "rasa av sig" endel. Men det är nog en bra idé att köra favorit i repris i morgon! Och jag håller tummarna för att vänstergaloppen fortfarande kommer att vara "reglerbar" då!

Hur GÖR man??!!

 

Idag var jag i stallet för första gången på TVÅ veckor - det har väl knappt hänt förutom när vi rest utomlands...så det var nästan så att jag undrade hur man egentligen gör när man rider...! Orsaken till detta stavas - förstås - covid... Måndagen för snart två veckor sedan tog vi snabbtest på jobbet efter att några kollegor insjuknat under helgen. Mitt test var positivt, trots att jag ännu inte hunnit få symptom, så det var bara att packa ihop datorn och gå hem igen. Eller, rättare sagt, jag gick först iväg för att ta PCR-test och fick där köa utomhus i kylan i tre timmar... när provet tillslut väl togs var det inte alls så obehagligt som jag väntat mig - men kanske var det inte bara mina fötter som var bortdomnade vid det laget?! :-O 

När förkylningssymptomen sedan kom, inte minst en ihållande torrhosta, tänkte jag först att det ju faktiskt kunde bero på de där timmarna i kylan utanför provtagningslokalen... fast sedan kom svaret på PCR-testet och bekräftade att jag verkligen hade covid. Jag hade visserligen hunnit ta en tredje vaccindos, men det hade inte hunnit gå de 14 dagarna ännu, som det tar innan vaccinet har full effekt. Johan fick sin tredje dos flera veckor före mig och kanske var det tack vare detta som han nu testade negativt. Men när jag nu avverkat TVÅ covidinfektioner (den första våren 2020) och DESSUTOM tagit tre vaccindoser måste jag väl ha ett immunförsvar i toppklass??!!

Sedan i onsdags har jag varit tillbaka på jobbet igen men jag hostar fortfarande en hel del och har även påverkad andning fortfarande. Och det senare var något som blev VÄLDIGT tydligt under dagens ridpass. - då  Hamingja hade MASSOR av överskottsenergi och två veckors ledigt hade ju dessutom inneburit att hon "låg efter med omvärldsbevakningen" så redan när vi red ut från gården började hon spana efter monster och älgar. (Vilket i hennes värld väl är samma sak??!) 

Nere på bilvägen hann hon bara med fyra steg i trav innan jag insåg att Hamingjatrav var ALLDELES för ansträngande för mig ännu. Testade tölt istället men hade inte energi till att aktivera hennes bakben tillräckligt så takten blev inget vidare... Red upp vid gamla soptippen där skoterspåret bara delvis bar oss men testade en slinga ute i skogen och det funkade mycket bättre! Efter detta bestämde jag mig för att det var dags att rida tillbaka hem, men det visade sig att Hamingja inte alls höll med om det. 

När vi närmade oss bilvägen blev hon nämligen successivt allt mer spänd. Snart var det som att sitta på en korsning mellan en giraff och en fiolsträng som gång på gång frös fast i marken medan hon spanade och lyssnade efter något som verkade finnas på andra sidan vägen. TILLSLUT hade jag lyckats lirka henne ner till bilvägen men hon var lika spänd och skulle INTE ta ett enda steg hemåt... Det blev droppen för mattes tålamod som verkligen inte var det bästa denna dag... Så jag hoppade av och började gå före hemåt medan hon följde efter med VÄLDIGT spända steg medan hon "varningsblåste" med näsborrarna. 

Mina försök att lugna henne hade ingen större effekt förrän jag drog mig till minnes vad Atli brukar säga: "När hon jagar upp sig behöver du ge henne en uppgift!" Så jag började träna samlad skritt från marken där mitt första pet med pisken på hennes bakben fick henne att sparka ilsket - men i nästa ögonblick trampade hon under sig ordentligt, kom upp med bogarna OCH BÖRJADE FRUSTA!!! Och frustade och frustade och frustade - det fanns uppenbarligen VÄLDIGT mycket spänningar som behövde "ut ur systemet"!!! Och trots att jag sett det många gånger nu är det alltid lika fascinerande att se förvandlingen! 

"Din häst behöver verkligen ta i och arbeta för att må bra!!!" har Atli konstaterat så många gånger - och han kan ju uppenbarligen en hel del om hästar!!! Slutligen satt jag upp i sadeln igen (hittade en bra plogkant att "klättra på") och avrundade med att skritta hem via vägen till kyrkan. Och skoterspåret där kändes så fast att det nog hållit för galopp - men det får vi spara till dess Hamingjas matte hunnit få ordning på andningen igen så hon orkar hänga med...!

Lördagskväll är töltkväll!

 

...det är sedan gammalt! 

Orken har inte räckt till så mycket ridning den senaste tiden... men denna "ljumma" vinterkväll (-2 grader) blev det en mysig sväng längs bilvägen till "världens ände-korsningen" och vidare en bit in mot stan. De gånger jag ridit på slutet har det varit mycket skritt (i snö) samt lite trav och galopp. Men i kväll blev det tölt för (nästan) hela slanten! (Skrittade gjorde vi förståss också!) 

Jag fortsatte processen med att avdramatisera pisken genom att peta lite lätt på något av bakbenen då och då - och det blev faktiskt inte särskilt dramatiskt en enda gång! I tölten gäller det ju verkligen att aktivera hennes bakben ordentligt, vilket pisken förstås kan hjälpa till med. Men det som denna kväll gav bästa effekten på bärigheten var när jag drog bak vänsterskänkeln i en högersluta. 

Tisdagstur i tystnad!

Efter en intensiv dag på jobbet hjälpte Hamingja mig att "rensa tankarna" under en avkopplande skrittsväng längs första delen av "Nya Torrbergsrundan" och tillbaka. (På väg till stallet hade jag "dopat" mig själv med en Cola Zero också - eftersom häst OCH koffein ger bästa effekten!) Hamingja å sin sida var härligt avslappnad och skrittade med mulen nästan i backen! Så underbart att få "ladda batterierna" på detta sätt!!!

Fredagsfeeling!

Idag hade snöandet tagit paus, solen tittade fram och det var FANTASTISKT vackert med all den kalla, fluffiga snön på marken och i träden! Visserligen hann jag inte rida medan solen fortfarande var synlig, men det var fortfarande ljust! Minus 15 är ju i sig ganska hanterbart, men även idag blåste det väldigt kallt så det fick bli en favorit i repris för att hålla oss så mycket i lä som möjligt: vänstra skogsvägen (med ett antal galoppfattningar - med höger axel bakåt) och sedan skritt och trav längs Hamingjas favoritstig. 

I foderrummet låg katterna och värmde sig ovanför elementet. Igår förvånade Melker (Han Som Bestämmer) genom att låta "småglinen" ha hela hyllan över elementet för sig själva medan han låg ovanpå en hink vid kattluckan. Även idag fick ju faktiskt "småglinen" ligga på hyllan, men det är ju en ganska tydlig markering av rangordningen att Melker tar halva hyllan medan Curre och Clara fick klämma ihop sig på den andra halvan...!

Prognosen för i morgon säger -19 grader i princip hela dagen och jag tänker att dagsformen får avgöra om det blir stall och ridning eller inte. På söndag ska det bli ännu kallare och då ska jag lunchfodra - det blir ett perfekt tillfälle att testa vad elhandskarna som jag fick av tomten går för! 

En rejäl blåsning!

Till jultåget i Avan - när Hamingja och jag skulle föreställa pepparkakor - hade jag krusade, vita presentsnören som kristyr i man och svans. Men idag hade naturen fixat en egen, betydligt vackrare variant!!! 

När jag idag skulle hämta Hamingja i hagen missade jag tidernas film, när Hamingja, Litlamin och lilla Hedda galopperade runt och busade! Dessutom med en vackert blekrosa himmel som fond! När jag klev in i hagen kom Hamingja galopperande mot mig, men innan jag hunnit få upp mobilen hade både hon och Litlamin stannat och stod stilla medan lilla Hedda gått till mamma Hremsa för att dia. Uppenbarligen var leken över... Hamingja kom sedan gående fram till mig - och det är ju alltid trevligt - men särskilt filmmässigt var det ju inte...!

Det är ganska ovanligt att ston leker, men nyligen fick jag upp ett Facebookminne från förra året, där jag filmat Hamingja som sprang och busade med "lill-Hjalmar" (Heddas bror som blir två år i år). Det verkar alltså vara så här års Hamingja blir busig! Min väderapp visade -16 grader i morse, men det vara bara -10 hemma och i Mariebäck, där det oftast brukar vara ett par grader kallare, bara -7 grader så jag tyckte det var riktigt skönt ute när jag hämtade Hamingja i hagen. Men när jag en stund senare satt upp för att rida iväg hade det börjat blåsa och var ISKALLT!!! :-O 

Eftersom Hamingja fick pulsa i djup snö så mycket igår och dessutom verkligen ta i och bära upp sig i galoppen antog jag att hon kunde vara lite och/eller ha lite träningsvärk så min plan hade varit att rida längs den plogade bilvägen för lite lösgörande arbete. Men med denna iskalla vind ville jag definitivt hålla mig så mycket i lä som möjligt, så det fick bli några lösgörande galoppsekvenser längs vänstra skogsvägen. 

Jag ville förstås försöka upprepa galoppfattningarna som gav den trevliga vänstergaloppen igår. Och vid de två första försöken funkade det lika bra som då (efter att jag först samlat skritten i en högersluta)! Båda gångerna fick jag den där känslan av att jag lutade mig bakår och båda gångerna kom hon upp med bogarna i en jättetrevlig, bärig vänstergalopp! Jag hade redan innan bestämt att jag bara skulle rida korta galoppsekvenser och var extra nöjd med att jag båda gångerna hann be henne sakta av innan galoppen hade börjat bli sämre! 

Vid tredje försöket hamnade jag tillbaka i ett "framstupa sidoläge" och då valde Hamingja höger galopp istället... Jag gjorde nytt försök då jag åter fick till "luta bakåt-känslan" och insåg att den kom sig av att jag inte bara tittade åt höger utan verkligen drog bak höger axel. Nu blev galoppen både rätt och trevlig igen! Sedan jag belönat genom att vara passiv i sadeln under några galoppsprång saktade jag av och vände hemåt. Gjorde en sista galoppfattning med fokus på axeln, åter med mycket gott resultat! Efter en kort sträcka saktade vi av och skrittade tillbaka hem. 

Nu är det "bara" att fortsätta nöta in den rätta känslan! Jo, jag ska rida höger galopp också - men eftersom vi haft en period när hon oftast fattat höger galopp (för att matte slarvat) tycker jag vi kan vara lite ensidiga åt andra hållet ett tag utan att det är någon fara för liksidigheten! 

Hittills hade jag fått stå ut med isande vindar som hetsade minusgraderna att anfalla. Och när jag sedan körde hemåt fick jag uppleva ytterligare ett vindfenomen - en tromb! Jag kom körandes längs bilvägen när jag ser hur det en bit längre fram ut från skogen på vänster sida av vägen kommer ett moln av snö, ända nerifrån marken och upp till trädtopparna och blåser över vägen. Molnet blev tjockare och tjockare så att det tillslut såg ut som brandrök, innan det upplöstes lika plötsligt som det kommit. När jag kommit fram till platsen blev jag tvungen att spana in i skogen för att se om det verkligen inte brann, men det gjorde det inte. Inte heller denna gång hann jag med att filma - så jag blev faktiskt blåst på TVÅ filmtillfällen denna dag...!