Efter påsk!

Throwback: Reykur och jag tävlar i Gällivare (2003?)

I söndags (påskdagen)kom vi hem igen efter ett jättetrevligt påskfirande i Umeå. Annandagen hade jag planerat att rida, men orken räckte inte till.... desto gladare blev jag ju när jag på tisdagen orkade BÅDE jobba och rida (med en hel del "doping" i form av Cola Zero visserligen, men ändå...!!!)

Med förhoppningen om en favorit i repris satsade jag även denna vecka på ridbanan. Där lyckades vi även denna gång tillslut enas om ett långsamt tempo i tölten, m h a massor av riktigt korta töltsekvenser så Hamingja aldrig hann dra iväg i tempo. Men tyvärr lyckades jag inte hitta fram till den trevliga bärigheten jag fick uppleva senast... 

Det är först idag jag lyckats uppbåda ork till att skriva i bloggen om förra veckans ridpass (hade bara noterat några korta stödord tidigare). Men när jag nu tillslut "kom till skott" fick jag en hel del ledtrådar till varför det gick sämre denna gång - viktiga detaljer som jag inte kom ihåg förrän jag nu skulle formulera mig mer utförligt. 

Än en gång har det visat sig vilken stor betydelse mitt bloggande har som träningsdagbok! Därför var det förstås synd att energin som som krävdes för skrivandet inte infann sig tidigare... men å andra sidan ÄNNU viktigare att inlägget tillslut blev skrivet trots allt! Så istället för att försöka formulera mig ytterligare om ridpasset i tisdags uppmanar jag mig att ännu en gång läsa det jag skrivit om förra onsdagen!

Den här helgen är Atli tillbaka i Mariebäck och precis som senast rider han Hamingja idag så får jag spara på krafterna till de kommande två dagarna. Vis av erfarenheten från kursen 18-20 mars kommer jag dessutom att bara rida en privatlektion per dag lördag och söndag istället för två lektioner resp dag. För när jag har för ont och försöker pressa mig själv till något jag egentligen inte orkar så blir jag så OERHÖRT spänd i kroppen... och senast var det så VÄLDIGT tydligt hur negativt detta påverkar Hamingja. Så nu ska jag för andra gången denna vecka försöka vara TRÅKIGT förståndig!!!

Härligt Hamingja-häng!!!

Kolla vem jag fick "hänga" med efter jobbet en dag innan påsk!!!

ÄNTLIGEN orkade jag BÅDE jobba och rida - och det FANTASTISKA vädret gjorde ju inte saken sämre förståss!!! Valde ridbanan för "fröken Överskottsenergi" och därmed lyckades vi nästan undvika dragkamp om bettet trots att minst en av oss var närmast överladdad...!

Min superambitiösa häst sprang nästan in på ridbanan så för att få henne att "tagga ner" lite gav jag hellånga tyglar och försökte själv bara sitta stilla och slappna av medan hon "rev av" ett par varv "ökat tempo skritt längs spåret". När hon börjat lugna ner sig lite ville jag inte direkt börja ta tyglarna för då skulle hon ju direkt "tagga upp" igen... istället testade jag något kul: att byta riktning enbart genom att titta åt det håll jag ville. DET FUNKADE!!! Förutom att byta riktning red vi både volt tillbaka och jättefina hörnpasseringar på detta sätt!!!

Efter skritt på volt med att flytta in och ut bakdelen (höger knä var extra "tydligt" för att hålla högerbogen på plats. Men VIKTIGT: när hon reagerar på signalen måste jag vara snabb att "lämna henne ifred"! Och det gäller förstås även när jag ber henne flytta ut bakdelen. Just min egen avslappning måste verkligen vara mitt huvudfokus nu, när jag t o m är ännu mer spänd i kroppen än jag brukar vara... 

Nästa steg blev att börja samla skritten längs spåret genom förhållningar med sätet och avslappning. Allra bäst effekt fick jag efter att jag gjort halt först! Vi tenderar visserligen att ha fokusproblem när vi gör halt (utan att nämna några namn kan jag avslöja att en av oss - med fyra hovar - tolkar varje förslag om halt som en signal om att någon annan av oss vill göra henne uppmärksam på något farligt i omgivningarna...) Och av vanlig, sund självbevarelsedrift förvandlas därför en av oss - med fyra hovar - till en korsning av giraff och radarvarning...! :-O 

Men genom att då hålla om med skänklarna i kombination med små kramningar på tyglarna hittade vi tillbaka till den långa halsen. Och när jag sedan övergick till att rida långsam skritt - främst m h a säte och knän/skänklar i kombination med en ganska hög och lätt vibrerande hand - började det händasaker!!! Det verkade som att Hamingja mindes vårt förra ridpass för när jag belönade samlad skritt med avslappning fortsatte hon ändå att bära upp sig jättefint i samlad skritt HELT utan något i handen!!!

Från detta läge började jag smyga över i tölt några steg för att sedan sakta av innan hon börjat få bråttom, gjorde ny töltövergång - slappna av som belöning - och sedan sakta av igen. Och tillslut kunde jag faktiskt rida aningen längre sekvenser långsam tölt och även flera gånger återställa bärigheten genom att "sitta bakåt" och lägga till mer drivning mot en fjädrande hand när hon blivit hög i formen. (VIKTIGT att jag kommer ihåg den mjukt fjädrande handen och inte ge henne något att "hänga på"!!!)

När jag i tölten försöker belöna samling med eftergift har jag så OERHÖRT lätt att falla framåt och sänka handen - och därmed "skicka ner" henne på bogarna igen... Så på samma sätt som jag i många situationer behöver "tänka knä" för att inte glappa med skänkeln behöver jag tänka att jag lutar mig bakåt och "bara" slappna av i kroppen. För då är chansen betydligt större att jag kan hindra mig själv från att falla framåt. 

Tack vare denna insikt fick jag uppleva flera trevliga sekvenser med tölt i vänster varv! I höger varv var det sedan betydligt svårare, både att skapa och bibehålla bärighet. Men jag kom efter en stund ihåg ett annat Atli-knep: att "sätta tillbaka henne på bakdelen igen" genom att vända snävt med ytterhjälperna, nästan som en töltpiruett. För att sedan belöna genom att slappna av och rida rakt fram när bärigheten var tillbaka. 

SÅ ROLIGT DET HÄR VAR!!! Och när det ju blivit så oerhört lite ridning för mig under den senaste tiden kändes det ju extra värdefullt att få känna att vi ändå kunde hitta till en så pass trevlig känsla både i samlade skritten och tölten!!! 

Atli brukar säga att vi blivit riktigt bra på samlad skritt och att övergången till samlad tölt ofta blir bra den också. Men sedan lyckas jag inte bibehålla samlingen särskilt länge utan tempot drar snabbt iväg och vi hamnar lätt i en dragkamp om tyglarna... Jag inser att mitt sätt att försöka hantera detta problem har varit att samla ÄNNU mer i skritt, för att på något sätt ha större marginaler... Men det har bara gjort oss spända båda två... "Du ska inte ladda upp mer energi i henne än du sedan kan hantera!" har Atli brukat säga. Och förhoppningsvis innebär dagens insikt att en liten polett faktiskt börjat trilla ner för mig tillslut!  

Trots att jag blev så härligt inspirerad av detta ridpass har det dröjt mer än en vecka innan jag orkat skriva mer utförligt än bara några stödord. Och sedan har jag bara orkat ett pass till innan kommande helgens Atlikurs. Men just därför känns det ju EXTRA viktigt att det här blogginlägget tillslut blev skrivet så att jag förhoppningsvis minns något av detta framöver! (Något annat jag ska försöka minnas är Ingebjörns tips om hur jag ska stretcha Hamingja för att förhoppningsvis åtgärda obehaget hon visar när jag drar åt sadelgjorden.) Och nu hoppas jag ju att det kan bli ridning för mig snart igen!!!

ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!

...tyckte Hamingja & Co (som vanligt) när jag kom till Mariebäck för att fodra hästarna i morse. "ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!!" tänkte jag själv när jag - fodring till trots - kände att jag skulle orka rida, vilket var första gången sedan Atlikursen. Och "ÄÄÄÄÄNTLIGEN!" tyckte visst även Hamingja när jag gick ut i hagen för att hämta in henne, för trots att det fanns lite hö kvar att "städa undan"kom hon direkt fram till mig!

Till min glädje var Janne precis klar med att skotta ridbanan efter SNÖSMOCKAN vi fick i fredag (mer än 3 dm riktigt blöt snö). En Hamingja som samlat överskottsenergi i tre veckor skulle det definitivt ha inneburit en REJÄL utmaning att hantera längs bilvägen... Hon skulle behöva sysselsättas ordentligt för att slappna av och hålla fokus på mig - och då ville jag väldigt gärna ta hjälp av ridbanan. 

Att hon var taggad visade sig direkt när jag suttit upp och hon i princip rusade in på ridbanan med giraffhalsen "i vädret"... Men med hjälp av Atlis "basövning": flytta undan för skänkeln i skritt på volt kunde hon efter en stund ändå slappna börja slappna av och t o m frusta! Den största utmaningen för dagen var nog ändå att lösgöra hennes matte, eftersom jag blir så spänd i kroppen när jag har ont. Under Atlikursen blev det ju VÄLDIGT tydligt hur mycket detta påverkar Hamingja...

För att undvika att fastna i en dragkamp om tyglarna använde jag mig av verktyget jag fick under sista Atlikursen i höstas: att "rida hästen ut ur handen" med mycket drivning mot en fortfarande fjädrande hand och sedan snabbt belöna med avslappning och passivitet så snart hon aktiverade bakdelen tillräckligt för att länga halsen och lätta fram. En övning som definitivt var lika bra för både järnspettsmatte och hennes häst!!!

Fortsatte med samma sak fast i tölt i lågt tempo och ÄNNU större fokus på att verkligen slappna av och belöna med passivitet när Hamingja aktiverade bakdelen och lättade fram. I vänster varv gick det faktiskt riktigt bra att hitta och bibehålla en bra känsla! När jag övergick till höger varv blev det som väntat en större utmaning för oss båda att inte "fastna" i högertygeln... men när jag kom ihåg att ta ordentlig hjälp av höger knä var det liiite mindre svårt. 

Återgick sedan i vänster varv för att vi båda skulle ha bästa möjliga känsla när vi avslutade för dagen. Men nästa gång borde jag varva högervarvet med att flera gånger gå tillbaka och "hämta" känslan från vänster varv igen för att påminna mig själv både om känslan jag söker och tekniken för att återskapa den. Var i alla fall supernöjd med att jag kunde hjälpa Hamingja att slappna av och fokusera trots all överskottsenergi och inte minst att jag faktiskt orkade rida igen - ÄNTLIGEN!!!

Ingebjörn-behandling

Idag var equiterapeuten Ingebjörn tillbaka i Mariebäck för att kolla ett antal hästar. När det var Hamingjas tur och han som vanligt började med att fråga hur hon känns i ridningen berättade jag att jag själv varit/är i så dålig form, därför inte ridit så mycket sedan hans senaste besök och inte alls de senaste två veckorna. Då såg han lite bister ur och sa olycksbådande: "Det brukar inte vara så bra att de inte rids..." Men direkt han börjat palpera musklerna över korset som i många år var hennes "problemområde" sa han: "Hon börjar vara riktigt jämn och stabil i bakdelen!" 

Detta bekräftades ytterligare när han lyfte hennes vänstra bakben, något hon tidigare tyckte var så obehagligt men nu inte längre har problem med. "Hon är fortfarande lite ojämnt musklad vid manken, mer muskler på höger sida. Ingen stor sak, men det behöver vi fortsätta jobba med för att hålla henne så jämn som möjligt."

Sedan fick jag springa med henne ute på gården för att han skulle se henne i trav. Senast sa han att hon aldrig tidigare rört sig så bra som då, så ribban satt ju högt... men nu sa han att det t o m var ÄNNU bättre idag! Så varken den ofrivilliga vilan eller de enstaka tillfällena med järnspetts-matte på ryggen hade förstört något som tur var! PUH! Efter detta fick hon stå med akupunkturnålar (se bild) för att musklerna skulle slappna av inför själva behandlingen. 

Vid behandlingen gjorde han sedan något jag inte sett tidigare. Vi gick ut på gården och jag fick ställa mig framför Hamingja medan han lyfte upp hennes ena framben. Sedan skulle jag be henne ta ett steg framåt vilket fick henne att göra ett litet hopp framåt med det framben som hon stod på. Så gjorde vi två gånger på resp framben. Efteråt förklarade han att det var ett sätt att komma åt låsningar som kunde sitta "gömda" innanför skulderbladen. (Hm... med STOR reservation för att jag nu inte minns precis vad han sa...!) 

Som avslutning passade jag på att fråga om Hamingjas sadeltvång och han sa att det brukar bero på att hästen är spänd i musklerna som går ner mellan frambenen, så att det blir obehagligt när man drar åt sadelgjorden. Jag fick tipset att efter ridning stretcha genom att lyfta resp framben uppåt och hålla där i 30 sekunder, två gånger per ben, så försvinner förhoppningsvis hennes obehag från sadelgjorden med tiden. 

Han sa också att eftersom det inte behövts några större justeringar av hennes rörelseapparat idag så var det fritt fram att rida redan i morgon. Men jag utgår ifrån att mattes (bristande) dagsform innebär vila för Hamingja även i morgon. (Igår kväll hade jag faktiskt förhoppningar om ridning innan behandlingen idag, men skröppelkroppen ville ju annat... så nu försöker jag att inte göra mig några sådana förhoppningar - för att inte behöva bli så besviken när det inte går.) Och FINASTE hästen mår ju uppenbarligen inte dåligt av att "bara" gå ute i flocken!

Fredagsfodring

 Intressanta istappar utanför Josefshallen i Mariebäck!!!

Nu har det gått ännu en vecka utan ridning, men ikväll var jag i stallet och fodrade hästarna (och klappade på Hamingja). Och kanske, kanske orkar jag rida i morgon... jag håller tummarna för det!!!

Söndagkväll i stallet

Försöker vila mig i form, så jag har faktiskt inte ridit sedan Atlikursen utan bara varit till stallet för att klappa lite på min fina häst. I kväll hade jag kvällsfodringen och Johan var bussig att följa med så att jag ändå kunde ta min sömnmedicin i tid, för i morgon är det ju jobbdag. Men jag hoppas verkligen att jag snart ska må bättre så att jag orkar rida min FINA häst...!!!

Atlikurs dag 3

Söndagen bjöd på ännu en dag med FANTASTISKT vårvinterväder!!! 

Men tyvärr protesterade min kropp ÄNNU mer än igår, så jag blev ÄNNU mer spänd i ridningen... Atli konstaterade att det märks stor skillnad på min ridning, beroende på hur jag mår i kroppen. Men han sa samtidigt att även om jag var spänd och stel idag och Hamingja förstås kände av det så var det inte på en nivå som skadade henne på något vis. "För hennes del är det helt OK att du rider på den här nivån just nu. Men jag vet ju att DINA ambitioner är större än så, att du vill utvecklas vidare och det vill jag hjälpa dig med - när din kropp klarar det." Och det var ju skönt att höra!!!

Vi kom fram till att när jag har sådana här dagar så är det egentligen ännu viktigare att värma upp mig själv ordentligt än att värma upp Hamingja! Och egentligen är det ju samma princip för både människa och häst: att röra på stela muskler för att hjälpa dem att slappna av. Något jag behöver påminna mig själv om hela tiden under ridpasset. (Som så mycket annat var det ju inte första gången Atli tipsade om detta - och vem vet, en vacker dag kanske jag t o m kommer ihåg att göra som han säger??!!) 

Utöver mina ridlektioner hade jag även lunchfodringen idag. Då fick jag hjälp av några vänliga vänner - det var självklart MYCKET uppskattat! Tyvärr följdes kursen sedan av två sjukdagar i sängläge, men idag har jag orkat jobba igen så nu är det ett visst hopp om livet igen! I vanliga fall brukar jag vilja rida ett pass så nära som möjligt inpå kursen för att repetera. Men denna gång får nog Hamingja ledigt ända till på fredag - utifrån devisen hellre kvalitet än kvantitet.