Rolf Lassgård och jag!

Idag har jag varit med på en filminspelning - bredvid kameran, skulle man kunna säga. (Alltså varken framför eller bakom.) Filmen är Jägarna 2 - och huvudrollsinnehavaren är Rolf Lassgård som ni ser på denna bild tillsammans med några ur filmteamet.

Bagage-tagen på hans väska höll på att lossna - så här lagas den med lite tejp. Hur hamnade jag då i detta sällskap? Jo, det började med att min mobil ringde när jag satt på jobbet. Det var en representant för Norrvidden, som äger parkeringshuset där jag parkerar när jag jobbar. Min första tanke var att min bil blivit vandaliserad. Men som tur var handlade det om något helt annat! Hon berättade att det skulle vara filminspelning i parkeringshuset och att min bil tyvärr stod i vägen. Kunde jag möjligen komma och flytta på den?

Här är regissören och tillika norrbottningen Kjell Sundvall, på stolen längst till höger.

Jag ilade förståss till parkeringshuset och flyttade min bil. Hann även prata lite med den trevliga kvinnan som ringt mig - och hon kunde berätta att det var filmen Jägarna 2 det handlade om. Parkeringshuset skulle föreställa ett polisgarage och då passade uppenbarligen inte min bil riktigt in. Fick också veta att man när som helst väntade huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård, men jag tyckte inte jag hade tid att vänta på honom. Behövde återvända till jobbet.

De hade lånat in både riktiga polisbilar och riktiga poliser. Ja, en riktigt polishund var på plats också - fast den kom inte med på den här bilden. När jag jobbat klart för dagen återvände jag för att hämta bilen. Jag träffade kvinnan från Norrvidden igen och fick komma in "backstage" för att kunna följa filminspelningen. Fick även en autograf av Lassgård, som tack för att jag kommit så snabbt och flyttat bilen.

Här stod tidigare min bil. Men nu hade de lagt ut "kameraräls" där. Man kan även ana två polisbilar på parkeringsdäcket 1/2 våning ner. Vi fick besked att det var helt OK att använda kamera - så därför kunde jag ta dessa bilder. Observera att det är mobilkameran som jobbat - riktigt bra gjort tycker jag!

Fick även möjlighet att använda kamerans videofunktion och filma en av tagningarna med Lassgård. Så här kommer en MKT tidig förhandsvisning från filmen Jägarna 2. Kom ihåg var ni såg den först!

Töltträning i värmen

Om man töltat duktigt trots 18 grader i skuggan så får man gott kraftfoder - och då gäller det att städa upp allt man råkat spilla utanför hinken!

Helt otroligt vilken härlig värme vi har! Hade gärna ridit en låååång skogstur i det härliga vädret, men med tanke på älgjakten vågade jag inte utan höll mig längs bilvägen. Någon jättelång ridtur blev det inte där heller, utan ca 45 minuter med fokus på tölten.

När vi ökar tempot måste jag komma ihåg BÅDE att driva och att göra förhållningar, så Feykir inte blir alldeles för lång. Låter så självklart när jag skriver det, men när jag rider är det en HELT annan sak...!!!

Nu måste jag vila en stund så jag orkar hjälpa Johan med tapetseringen sedan. Ser verkligen fram emot när vårt hem inte längre är ett renoveringsobjekt utan ett sådan där ställe där man bor!

Morgon 2 i stallet

Feykir kan tänka sig att dela frukosten med Krummi. Ännu en dimmig morgon - både utomhus och i mitt huvud. "Ögonen öppna, men inte vaken" skulle jag beskriva mitt tillstånd. Hoppas det blir bättre när kroppen vant sig vid medicinen. Fast på tisdag ska jag höja dosen ytterligare...

Det blev ingen ridning för mig idag - när hästarna fått sitt åkte jag hem igen. Nu ska jag vila och sedan ska vi förhoppningsvis ÄNTLIGEN börja tapetsera vardagsrummet! Nu har vi kommit till det stadium i renoveringen där även jag kan vara delaktig - att skära till tapetvåderna är min "nisch" och något som funkar även när det gör ont överallt.

Har skickat lite trädgårdsbilder till min trädgårdsintresserade (dagens understatement) mamma och tänkte att även ni kunde få njuta av New Dawn-rosens vackra blommor!

Tidig morgon i stallet

Bara 4 grader i morse vid 06.30 och i Mariebäck var det dimma - effektfullt!

Frukost i vallackflocken. Det är så små flockar nu, när alla verksamhetshästarna flyttat...

Har lyckats få morgonfodringen BÅDE idag och i morgon... Inte helt lätt när medicinen ger rejält med extra "dimma" i huvudet på morgonen... Men när man väl är på plats i stallet är det ju ganska mysigt! Och där behöver inte heller ögonen klara av att fokusera blicken, som den måste när jag sitter framför datorn på jobbet. Tog en tepaus i Josefshallen medan hästarna åt sin frukost. Sedan hade solen jagat bort all dimma och temperaturen hade också stigit till 17 grader!

På torsdag börjar våra veckolektioner för Sylvia, så nu gäller det att vara seriös! Alltså red jag på banan idag. Först massor av skritt-serpentiner (där jag efter en stund kom ihåg att inte bara eftersträva böjning utan även att han verkligen "går fram" i skritten). Sedan trav på små volter, där jag bytte volt ofta för att "ta med mig" lösgjordhet från ena varvet till det andra.

Efter en stund tyckte Feykir att det räckte med böjning i vänstervarvet - han bet tag i bettet, rätade ut sig, monterade järnspett i vänstersidan och drog iväg över ridbanan. Men jag lyckades efter en stund böja hans hals aningen till vänster - då kunde han inte längre vara lika stark och jag kunde göra ett one rein-stop. Sedan verkade han tycka att det var lika bra att ändå göra som matte vill - för det gick alldeles utmärkt att trava på liten volt igen. ÄVEN i vänster varv!

Efter en skrittpaus fortsatte jag travarbetet, men nu på mer "normalstora" volter. Målet var centrerade volter med hästen hela tiden mellan hand och skänkel. TROTS att jag rider islandshäst - där det annars lätt blir "sitta och hålla andan så länge hästen travar". Men jag hade Atlis ord i minnet om att inverka lika mycket på hästen i trav som i tölt. Nu när Feykir inte behövde böja sig fullt lika mycket, eftersom volten var större, var varken gångarten i sig eller formen något större problem. Men det var ju det där med att hålla volten centrerad - och i lika stor hela tiden... Han ville väldigt gärna "rinna iväg" utåt mot staketet, eller också "ramla" inåt. Insåg efter ett tag att voltspårets enorma dragningskraft minskade om vi höll oss närmare mitten på ridbanan. Då kunde vi faktiskt hålla oss på precis samma voltspår varv efter varv - med böjning i innersidan och trevlig form. Vad kan man mer begära?!

Inget mer, kom jag fram till, i alla fall inte på ridbanan. Men bestämde att dagens ridpass skulle få ett litet "PS". Alltså övertalade jag en först något motsträvig Feykir att vi skulle tölta från gården, svänga vänster nere på bilvägen och sedan ta vänster igen vid vallackernas gamla sommarbete för att galoppera tillbaka till gården via kyrkan. Den sista delen, med galopp, tyckte Feykir i alla fall var en bra idé!

"shabby chic"

...är en populär inredningstrend. Och just nu den trend som råder i vårt vardagsrum - kolla in väggarna så får ni se! Jag lääängtar till dess vi fått upp tapeterna och jag fått "mitt liv" tillbaka. D v s den hörna i vardagsrummet där jag brukar sitta i min däckstol och vila, dricka te, surfa och blogga!

Trav och galopp

De senaste dagarna har förståss inte varit de mest muntra i mitt liv... men man måste försöka fokusera på de fina minnen man har och gå vidare. Som tur var har jag ju ändå min fina Feykir!!! Han har fått ett par vilodagar - men idag blev det ridning igen.

Stubbar är bra! När jag rider i vår lilla galoppbacke (inte särskilt lång men riktigt brant) brukar jag sitta av och gå ner igen. Nackdelen med det är att det blir en stor påfrestning på SI-lederna varje gång jag ska sitta upp igen. Men i brist på pall brukar jag använda en stubbe - som den som skymtar i förgrunden på bilden. Och Feykir brukar INTE få äta när han är tränsad - men nu skyndade han sig att passa på när matte var upptagen med mobilkameran...

Var så TRÖTT idag så det blev ingen lång ridtur. Det var därför jag valde galoppbacken, för att Feykir ändå skulle få jobba lite. Längre in i skogen än så vågade jag mig inte eftersom älgjakten precis börjat...

Efter några vändor uppför galoppbacken travade vi en kort sväng mot Avan och sedan tillbaka hem igen. Feykir tyckte att han inte behövde trava i form, men med massor av högerskänkel fick vi tillslut högerbogen "på plats" och då kom formen också.

När jag kom hem somnade jag faktiskt - så trött var jag! Men nu när jag både fått sova, äta middag och dricka te är jag lite piggare igen. Så nu ska jag väl orka heja på Johan när han fortsätter ånga ner tapeter.

Reykur

Den allra, allra vackraste, vitaste hästen töltar nu i Trapalanda... Hans nya matte Anna hade lovat honom att han aldrig skulle behöva lida - att han skulle få sluta sina dagar medan han var vacker och fin. Hon har hållit det löftet. Efter en riktigt bra exemsommar fick han plötsligt stora, variga sår och - inte minst - livsgnistan försvann ur hans ögon... Det var helt enkelt dags.

Jag är bara SÅ tacksam över att Reykur fick så fina sista år hos någon som tyckte så enormt mycket om honom. Och att Anna orkade ta det tuffa beslutet direkt när Reykur själv sa att det var dags. TACK Reykur för alla fantastiska minnen du lämnar efter dig!

Den 17:e juni - islands nationaldag - 1994 kom Reykur in i mitt liv. Då var han fortfarande grå på kroppen, men helsvarta ben. Sommaren innan hade han fått sitt exem och kliat bort all man och svans, så jag hade ingen aning om att det var en riktig "herr Hårfager" jag köpt.

De första två bilderna i detta inlägg har Lena Furberg fotat - hon som även ritar serier i Min Häst (Mulle t ex). Bilden ovan var faktiskt tänkt som framsida just på en Min Häst-tidning. Men förlaget sa nej, med motiveringen "Det syns att tjejen inte är 13 år!" Hm...

Så länge Reykur bodde hos mig hade han exemtäcke på somrarna och var då ganska besvärsfri. Efter några år hade därför hans man och svans växt ut igen. Nu hade han blivit nästan helt vit och med manen som räckte ända ner på frambenen var han verkligen en riktig sagohäst!

Vad krävdes då för att få bli medryttare på sagohästen? Ja, inte bara att man är väldigt duktig på att rida - dessutom måste man vara flygledare med dokumenterad förmåga att behålla lugnet i alla situationer. ÄVEN om det t ex dyker upp en livsfarlig stubbe, en hästätande sten eller att vägen plötsligt visar sig vara asfalterad...!!! Hur man enklast gör en slide stop? Enkelt! Det är bara att rida Reykur i full fart längs en grusväg till det ställe där vägen övergår i asfalt!

Men han förstod också i vilka situationer det gällde att lägga allt vad flyktinstinkt var åt sidan och ta ansvar för sin ryttare. Som när Johan red honom t ex. Allra mest imponerande i den vägen var en gång medan vi bodde uppe i Kiruna. Jag var rejält sjuk men ville ändå försöka rida trots att jag knappt höll mig kvar i sadeln i skritt... Vi passerade tätt förbi en bil där föraren precis då lyckas lägga sig på tutan.... och Reykur fortsätter skritta rakt fram i sakta mak som den mest fantastiska handikappridhäst!

Har SÅ många fantastiska minnen av Reykur... inte minst den häftiga känslan att kunna göra halt från ökad tölt utan att ta i tyglarna! Mycket roligt hade vi också på tävlingsbanorna under åren! Tack vare Reykur red jag bara öppen klass under mina första 10 år som islandshästryttare. En gång lyckades vi t o m slå Elisabeth Särenfors och Grima i V1! (Grima är en av Sveriges högst bedömda fyrgångsston - med bl a 9,5 för galopp och tölt.) På samma tävling lyckades vi även slå Sylvia och hennes dåvarande tävlingshäst Eydir i T1!

Men lika rolig som Reykur var att rida på ridbana och tävling - lika underbar var han i terrängen. Tack vare sin isländska uppväxt fanns inte orden "snubbla" eller "halka" i hans vokabulär. Och han älskade verkligen att ge sig ut i terrängen! Ett av mina finaste minnen är självklart fjällturen den sista sommaren vi hade tillsammans! Och det råder väl ingen tvekan om att han är i sitt esse här??!!

Alla mina tre favoriter med på samma resa! Den här fjällupplevelsen slår t o m besöket på Kinesiska muren, om ni frågar mig!

När Reykur flyttat ner till Örnäs fick han äntligen den uppmärksamhet han förtjänade! Han fick nämligen vara med på Stockholm International Horse Show - och synas i både TV och tidningar! Jag undrar just hur många flaskor pälsglans som gått åt till den manen?! Och hur i all världen de lyckats få spraya hans pannlugg???!!! Han var ju faktiskt skimmel - och en sådan är MYCKET medveten om alla faror i omvärlden. Visste ni t ex att man kan dö av att bli sprayad på med sprayflaska?! ;-) Bilden har Eva Spegel tagit, mamma till hans ryttare på bilden Julia Lindmark, som tagit många SM-medaljer med sin fina Svipur. Men den här gången fick hon t o m rida Reykur!

Här är Feykir och Julia "in action" på Globen - när de illustrerar "Det dekadenta Berlin på 30-talet". De deltog även i luciatåget - och Reykur lyckades då lura till sig ett extra varv inne på arenan genom att helt enkelt hoppa undan från ingången när det var meningen att de skulle rida ut - och sedan helt enkelt fortsätta ett varv till. Helt rätt, tyckte både Eva och jag! Vi var förståss där och nu fick vi ju njuta av vackraste hästen i ett helt varv till!

Sista sommaren Reykur bodde på Örnäs var jag där och hälsade på honom. Här myser vi med blå kammen - Reykurs favorit! Det var mysigt att träffa honom - men fortfarande väldigt känslosamt för mig...

En härlig bild på Reykur från i julas - när han stortrivs i sin hage hos nya matte Anna i Västerås. Det är hon som tagit både denna bild och nästa.

TACK Reykur för alla fina minnen och all glädje du gett både mig och så många andra!

Vad var det första Reykur gjorde när han kom till Trapalanda? Jag vet...!!!

Anna H:s fina avskedsord till Reykur och fler fina bilder hittar ni här:

Ni som läser detta: om ni träffar mig de närmaste veckorna så snälla prata inte om Reykur för det tror jag inte att jag orkar.