Vilket väder!!!

På morgonen lyste solen på de rimfrostiga träden - såååå vackert!!!

Tyvärr mulnade det på lite innan jag hann ut och rida, men det var bara 3 minusgrader så det var jätteskönt ute!

Så här vackert var det längs vägen till stallet!

Den här jättefina hästen kom faktiskt när matte visslade idag!

Ridturen började med att det nästan var omöjligt att få Feykir att våga passera Mariebäcken... Det skvalpar och låter väldigt mycket där nu, när isen lagt sig längs kanterna... Men tillslut lyckades jag i alla fall. Som uppvärmning varvade vi flytt för skänkeln tvärs över vägen med att rida skänkelvikning längs vägkanten. Hade tänkt rida mycket galopp även idag, men började tölta lite och sedan kunde jag inte sluta! Det är nog allt galopperande de senaste dagarna som gjort att han känns så mjuk och fin i kroppen! Hade valt att rida mot Avan, där vägen går upp och ner hela tiden, för att det passar bäst att galoppera där. Men efter ett tag insåg jag att vi faktiskt töltade både uppför och nerför! Det sistnämnda har ju annars alltid varit alldeles för svårt för oss - vid minsta, minsta lutning utför har han hamnat på bogarna och börjat grisepassa... Men nu lyckades jag hålla honom kvar på bakdelen även i utförsluten! Så DUKTIGA vi har blivit!!!

På hemvägen lyckades jag dessutom rida riktigt lååångsam tölt och bitvis trampade han under sig så bra att bogarna lyftes upp. Duktiga Feykir!!! Satt av och gick sista biten hem för att belöna min duktiga häst och samtidigt stretcha mina stela ben. Vid den jättefarliga Mariebäcken stannade vi en ganska lång stund och jag matade honom med godis för att han skulle slappna av lite. Men han var hela tiden spänd som en stålfjäder... Vi skulle behöva tillbringa lite tid där tillsammans med en annan häst - hästar är betydligt mer övertygande för honom än matte...

Fodrade hästarna innan jag åkte hem. På bilden ovan ser ni vallackhagen, med Feykir närmast kameran. Och är man kung i hagen så kan man förståss stå på tvären i hö-högen och äta!

"Man tjafsar inte med en norrbottning!"

Hörde en intervju med Mark Levengood på radion. Han berättade om när han varit i Luleå och skulle åka vidare till Kiruna för ett nytt uppträdande. Detta var mitt under den stora, internationella flygövningen i Norrbotten tidigare i höst. (Alltså den där övningen som kungen hade som svepskäl för att få besöka Reykur-Eva i flygledartornet, efter att han läst i min blogg om vårt besök på hennes jobb.)







Då alla flyg till Kiruna var inställda för tillfället, just p g a övningen, skulle Mark istället flygas upp med helikopter. Problemet var bara att helikoptern måste vänta och vänta och vänta på tillstånd att lyfta... Tillslut blev piloten stressad, anropade flygledartornet och sa: "Jag har en artist här som ska till Kiruna, jag måste få lyfta!" Varpå han fick svaret från flygledaren: "Och jag har 30 JAS-plan att hålla reda på så du får vänta!" Mark skrattade så gott när han berättade det här och sa: "Flygledarens attityd var så skön - man tjafsar helt enkelt inte med en norrbottning!"







Jag blev tvungen att höra med Reykur-Eva om det var hon som pratat med piloten den där gången. Det var det inte - men hon hade suttit bredvid och hört samtalet. När helikoptern tillslut hade fått lyfta anropade piloten tornet igen och sa: "Tack så mycket!" Eva och hennes kollega tolkade det hela som att han var ganska ironisk...



Det är föresten inte bara flyget som övat i Norrbotten, utan stora delar av det internationella "Nordic battle group". En dag när jag skulle åka hem från jobbet hade det just anlänt ett stort antal militärfordon från Finland. De hade kommit med båt över Bottenviken och passerade genom Luleå stad på sin väg upp till Jokkmokk. Den kändes lite konstigt att se alla dessa militärfordon med finska flaggor på gatorna - som om Finland invaderat Sverige! En av Evas kollegor skulle föresten passera förbi hamnen - och blev stoppad av Estländska vaktposter i militäruniformer! Inte riktigt vad man väntar sig hemma i Luleå...

Rimfrost i träden - och i pälsen!

Förkylningen håller i sig... så även idag var min målsättning med ridturen att Feykir skulle få jobba väldigt mycket mer än jag. Lyckades riktigt bra med det faktiskt! Det var -13 grader och dimma, så träden var verkligen jättevackra med all rimfrost! Red först förbi vägbommen ovanför stallet och till höger, för att rida genom skogen till en skogsväg som är jättebra att galoppera på. Har inte ridit dit på väldigt länge, för första biten är väldigt sank, men nu hade det frusit på så mycket att det gick bra att rida där. Det finns ett traktorspår man kan följa, men jag valde att rida på sidan om det för det mesta, så att Feykir fick lyfta ordentligt på fötterna för att ta sig fram genom mossan och riset. Det var ju han som skulle få jobba idag och inte jag!





Galopperade uppför en liten backe innan stigen fortsätter genom ett stort område med riktigt tät sly. Tyvärr visade det sig att så mycket sly där fallit ner över stigen från båda sidor att det helt enkelt inte gick att ta sig fram till häst... När jag tänkte efter mindes jag faktiskt att det blivit så under vårvintern i år, men eftersom jag inte ridit här sedan dess hade jag helt förträngt det... Fick alltså planera om ridturen och började med att skritta tillbaka nerför backen för att galoppera upp igen - fyra galoppintervaller blev det. När vi skrittade ner ville Feykir gärna springa i slutet av backen, så då tränade vi "halt i backe" för att han skulle balansera upp sig med bakbenen istället för att försöka springa sig till balansen. Skrittade tillbaka på sidan om traktorvägen så att Feykir fick lyfta på fötterna och jobba med ryggen.





Nästan tillbaka vid vägbomen svängde jag upp i skogen igen efter en annan skogsväg. INTE särskilt populärt... Feykir trodde väl att han skulle få gå hem och äta sitt kraftfoder! Den vägen är inte så lång, men vi varvade trav och galopp till dess den tog slut och sedan tillbaka igen, så han fick jobba på ordentligt. Stannade och satt av en stund så att han skulle hinna hämta andan ordentligt. Passade på att fota min rimfrostiga häst i den rimfrostiga skogen! Kolla in hur fartvinden i galoppen tillsammans med rimfrosten "stajlat" hans pannlugg!









När Feykir hämtat andan och jag fotat klart gick jag med honom tillbaka till stallet. Har fått tipset att gärna gå själv sista biten hem, det blir som stretching för ridmusklerna och jag blir mindre stel efteråt. Förut gjorde jag ofta så för att ge hästen en belöning, men det är alltså bra för båda parter! Feykir var rejält svettig, så han behövde få stå inne och torka. En tjej som skulle ut med ett turridningsgäng lovade att hon kunde släppa ut honom i hagen igen när de kom tillbaka. Han är inte så förtjust i att stå ensam inne i stallet... men jag väntade med att ge honom kraftfodret till precis innan jag skulle åka, för att han skulle ha sysselsättning så länge som möjligt sedan blivit ensam. Han lämnade mig knappt med blicken medan jag fixade i stallet - var förståss orolig att jag skulle glömma det viktigaste: hans mat!

ÄÄÄÄÄCKLIGT!!!!

Jag har förvarat lite vinterridkläder i Josefshallen (vårt omklädningsrum i Mariebäck) över sommaren. Kläderna har legat i en väska som stängs med blixtlås. Idag var det så dags att plocka fram mina täckbyxor, så jag hämtade fram väskan och öppnade den. Överst låg den blå teamjackan och när jag lyfte på den hittade jag till min förvåning en rejäl laddning sockerbitar ovanpå täckbyxorna! Mycket konstigt, särskilt som jag aldrig ger hästarna socker så de kan ju inte ha ramlat ur någon ficka... Lyfte upp täckbyxorna ur väskan och får se ännu mer sockerbitar - samt MASSOR av råttskit!!! FY så äckligt! Råttorna måste ha hittat sockerbitar någonstans och lagt upp ett lager i min väska - samt definitivt tillbringat mycket tid där eftersom det var så mycket skit...





SPRANG ut på gården och tömte väskan (ja, råttskiten kunde helt enkelt inte komma bort fort nog) samt skakade av alla kläderna som legat i den. Hela tiden tänkte jag bara på sorkpest - vilken smittar genom att man andas in små, små partiklar av råttskit... Fy, så äckligt!!! Hade inget att tvätta händerna med, så jag knyckte faktiskt några våtservetter av Fia. (Förlåt Fia!) Nu har jag kommit hem och tvättat mig flera varv - sedan kläderna åkt i tvättmaskinen - men ändå känner jag mig fortfarande smutsig...





Har föresten ridit idag också. Feykir hade tyvärr vilat några dagar igen och då blir han inte så rolig... Mariebäcken var extremt farlig idag! Isen som bildats längs kanterna gör att det skvalpar och låter ovanligt mycket från den nu... Även sedan vi lyckats passera bäcken med livet i behåll var tillvaron dramatisk. Det var massor av tvärstopp och tvärvända hem... SUCK - jag blir verkligen less på honom när han håller på så här.! Fast egentligen är det ju mitt fel som inte ridit tillräckligt mycket. (Först Umeåresa och sedan förkylning - det var ingen bra kombination...) Red in i skogen för att låta honom "bränna ur systemet" genom att galoppera, men vi hade inte hunnit långt förrän vägen spärrades helt av en jättestor skogsmaskin. Gissa vem som höll på att få hjärtinfarkt av chocken?! (En ledtråd: det var inte jag.) Eftersom det inte fanns något utrymme att rida förbi maskinen på vände vi tillbaka en liten bit och red in längs en annan väg istället, men snart spärrades även den av en skogsmaskin.

Gav upp idén om galopp längs skogsvägar och återvände ut på bilvägen. Där red vi massor av tölt istället samt flyttade fram och tillbaka över vägen. Lät honom hålla igång och tölta nästan hela tiden för att han inte skulle ha tid och ork att spana efter monster. När vi hade vänt hemåt och började närma oss stallet tänkte jag att han borde vara rejält trött, så jag skulle låta honom avsluta med lite lugn, avslappnad trav. Men det tänkte inte Feykir, han laddade på med värsta Solvallaambitionerna. Kanske kunde han ge Lillhästens Stavs Move It lite tips?! När vi sedan skrittade av tyckte jag att han borde vara jättetrött. Men han var uppenbarligen inte tröttare än att han två gånger tvärvände och sedan skärrat stod och stirrade in i skogen... Kanske var det för att man kunde börja ana ljudet från Mariebäcken igen...

"Ni kanske tror att Mariebäcken, med Mariebäckus Odjurus, är det enda farliga här omkring? Om det bara vore så väl! Det finns porlande vatten både är och där - t ex på det här otäcka stället! Ni ser ju själva hur läskigt det är! "

Feykir, islandshäst med rabies (eller i alla fall vattuskräck.)

Har ni föresten tänkt på att när en riktigt skicklig ryttare, typ Nina K eller Atli, rider ens häst så krymper hästen och blir minst en meter kortare så snart de hunnit landa med rumpan i sadeln?! Jag tycker det är lika fascinerande varje gång! En liiiiten effekt åt det hållet får jag varje gång jag byter spöhand - då försvinner ett par dm på längden i alla fall, känns det som. Tyvärr funkar det bara i skritt dock - försöker jag byta spöhand i tölt så rusar han istället iväg som en galning. Jag undrar verkligen varför han har en sådan extrem respekt för ridspöt?! Jag är nämligen HELT säker på att han aldrig blivit illa behandlad på något sätt. Lika säker som jag är på att Reykurs tidiga upplevelser av människor på Island INTE var trevliga. Kanske var det när han fick sina jättefula märken i öronen som han övertygades om att människor är OTÄCKA till dess motsatsen bevisats.

Töltar i Trapalanda...

Har fått veta att Feykirs pappa är död - tydligen var det en olycka...

Tyvärr hade han - enligt mig i alla fall - hunnit få alldeles för få ston... Han tävlades aldrig av någon "kändisryttare" och då är det väl inte så lätt att konkurrera... (Tråkigt tycker jag, hade gärna velat träffa på några syskon till Feykir!)

Draumur var högst bedömda hingst i Sverige år 2000. Han var e Ótur frá Saudarkroki och den av Óturs avkommor som har fått högst bedömning (alltså även högre än sin mkt kända halvbror Orri frá Thufu.)

Ovanstående bild har jag lånat från hans hemsida, när det togs var han 15 år.

Via nätet har jag kommit i kontakt med en tjej som har en halvsyster till Feykir, ett jättefint skäcksto som heter Lilja. Ska höra om jag får lägga ut en bild på henne framöver. I ett nummer av Islandshästen i höst har det även varit en bild på ett nyfött föl efter Draumur, det måste alltså vara ett av hans sista föl.

Äntligen lite ridning!

Åkte till stallet före jobbet på morgonen. Är fortfarande förkyld, men nu kunde jag inte stå emot "Feykir-suget" längre! Riktade in mig på en ridtur där Feykir skulle få jobba så mycket och jag så lite som möjligt - så det blev mest trav och galopp längs vägen och i skogen. Tränade galoppfattningar genom att rida fyra galoppsprång, sakta av till trav, fatta ny galopp o s v. Varvade dessutom höger och vänster galopp. När jag gjorde fattningarna nästan bara som antydningar - genom att "tänka galopp med ena höften" så blev fattningarna väldigt bra. Men om jag "försökte vara tydlig" och gjorde en större sak av det hela blev det inte alltid rätt galopp... Less is more - definitivt i det här fallet i alla fall!

Efter ridturen var Feykir rejält svettig och jag stod fortfarande på benen, så det kändes som att jag lyckats med min plan! Det var ingen annan häst inne, så när Feykir ätit upp sitt kraftfoder blev han snabbt rastlös och ville ut igen. Bestämde mig för att släppa ut honom fastän han inte torkat helt - det var bara 0-gradigt och vindstilla så det kändes riktigt skönt ute. Han såg väldigt nöjd ut när han var tillbaka i sin flock igen. Det gällde föresten att hålla tungan rätt i mun - för vallackflocken och stoflocken har fått byta hagar med varandra. Vill verkligen inte råka släppa in min häst till de där sura "tanterna"!!!

Det är riktigt härligt med snö, föresten! Ja, vi har bara några ynkliga cm av den varan - men ändå blir det så mycket ljusare ute! Men nu är det ju töväder så man får väl se hur länge det ligger kvar... När vi red i skogen idag fick Feykir lite styltor vilket gjorde att han halkade lite när vi kom ut på vägen igen. Vågade mig ändå på att tölta lite och då flög klumparna ur hovarna ganska snabbt. När man väl red på vägen blev det inga styltor. Vid nästa skoning ska jag sätta i snösulor! Det dröjer, eftersom han är precis nyskodd, men när hovis var här hade vi ingen snö ännu och då går snösulorna bara sönder om man sätter på dem.

Snörvel, snörvel...

... här är det förkylt! Kom hem från en helg i Umeå igår och längtar sååå efter Feykir, men ska försöka hålla mig från stallet ändå idag för att förhoppningsvis kurera mig till i morgon. Drömde t o m i natt att jag inte hade kvar Feykir längre - utan var helt hästlös!!! :- o Tala om mardröm! I drömmen var jag och hälsade på honom i hans nya hem - han bodde i en stor bassäng tillsammans med ett gäng delfiner! (Har läst att den del av hjärnan som svarar för logiskt tänkande är helt inaktiv när man sover - det kan kännas ganska betryggande att veta!)

Har gjort en jättefin fotobok med bilder från förra sommaren då Johan och jag red med Reykur och Feykir i fjällen. Tycker fortfarande att det var en av de absolut mest fantastiska upplevelser jag varit med om! (Visst, kinesiska muren var inte tokig den heller - men då var jag ju tvungen att längta efter hästarna... men till Björkliden 2006 var både hästar och Johan med!) Kan verkligen titta på dessa bilder hur många gånger som helst - så det känns jättekul att ha en bok med dem liggande så lättillgängligt på soffbordet!

Skrev förståss om fjällresan i bloggen, men här kommer några favoritbilder i repris. Vill absolut inte riskera att någon nytillkommen bloggläsare missat dem!

På väg upp i Kärkevagge. (Nej, Johan fick inte rida Feykir - men här fick han fick gå och leda honom!)

Lunchpaus i Kärkevagge

Utsikt över Torneträsk - på väg mot Låkktatjokka.

I´m a poor, lonesome cowboy... (Jo, Johan fick rida Reykur.)