En gång till - men INTE baklänges!!!

Även idag orkade jag med en ridtur - vilken TUR att det går bättre att rida (skritt och tölt) än att gå - särskilt om det inte är helt plan mark. (Finns misstanke om rytmrubbningar på hjärtat då syreupptagning och lungfunktion vid test ändå verkat vara OK och att läkemedelsbiverkan som orsak kunnat uteslutas. Vi får se vad kommande undersökningar visar.) Av just den anledningen tyckte jag också att jag kommit på en bra strategi för att leta efter den flughuva som Hamingja på mindre än ett dygn lyckades ta av sig någonstans i beteshagen. Nämligen att jag skulle börja med att rida runt i hagen, så hon fick hjälpa till att leta! Detta - som lät så smart i teorin - visade sig dock inte lika enkelt i praktiken... 

För när jag m h a en upphöjning i hagen lyckats kravla mig upp i sadeln så fick jag henne bara att ta ett par steg innan hon totalt "frös fast" och vägrade röra sig ö h t... Inte ens höga smackningar fick henne på andra tankar, vilket var extra anmärkningsvärt med tanke på hur hon normalt kan studsa bara jag råkar fukta läpparna så att hon TROR att jag kanske ska smacka....! :-O 

Dessutom en oerhörd kontrast till den  "high-speed-lady" jag satt på igår så jag började jag faktiskt undra om hon hade ont någonstans... Hoppade av och ledde henne ut ur hagen för att se vad som hände om jag provade att sitta upp igen där vi brukar... Där hann jag knappt landa i sadeln innan jag hade min "speed-lady" tillbaka, vilket var skönt!!! Att rida i hagen var väl enligt Hamingja helt enkelt inte rätt!

Precis som igår började vi med terrängskritt i skogskanten resp nere i diket och precis som då handlade det om "racerskritt". Men när vi sedan svängde in på Hultetvägen kunde hon faktiskt slappna av tillräckligt för att efter en stund skritta på hellånga tyglar - ett steg framåt jämfört med igår! När vi började närma oss den första traktorvägen över åkrarna ville Hamingja istället svänga in på en stig på motsatt sida av vägen och jag lät henne få sin vilja igenom. När vi red där här om året blev det snabbt väldigt blött, men nu var det torrt och fint så att vi kunde skritta långt in i skogen innan vi tillslut vände tillbaka.

Både Hamingja och jag var skeptiska till denna skylt...!

Efter denna utflykt i terrängen fick vi även "känna på" tölten längs den första "åkervägen" där vi även idag fick till en ganska trevlig känsla även om den inte riktigt kom upp till nivån efter gårdagens inledande "katapultgalopp". Sedan hade Hamingja ro att skritta avslappnat på långa tyglar under hemvägen. Det blev väldigt mycket skritt idag, men skritt är ju faktiskt den gångart där hästen använder flest muskler! Så det som var lagom ansträngande för matte var alltså samtidigt bra för Hamingja! 

ÄNTLIGEN - IGEN!!!

 

Höbäcken är hästarnas paradis!

I förrgår kom Johan och jag hem från en trevlig semesterresa till Italien: Cinque Terra, Pisa, Florens och Milano. Och i rådande extrema värmebölja - temperaturen låg runt 34-36 grader - behövde vi verkligen inte frysa! I onsdags skulle det bli hela 39 grader varmt i Milano där vi tillbringade de sista dygnen - men i o  m att vi skulle flyga hemåt vid lunchtid hade vi hunnit ut till (den luftkonditionerade) flygplatsen innan det blev som varmast. Det har känts i kroppen att jag inte fått någon resa till varmt land under de två senaste vintrarna...men nu kan man ju säga att jag blev kompenserad med råge!!! 

Igår var jag ute i Höbäcken och pysslade om hästarna och när jag var tillbaka i morse orkade jag till min stora glädje rida också!!! Det var första gången för i sommar som jag red i Höbäcken och om jag var "taggad" så var det ändå inget mot vad Hamingja var!!! Hon är så oerhört lyhörd och tålmodig när jag i brist på uppsittningspall manövrerar henne ner i ett dike eller en grop för att jag ska lyckas kravla mig upp på hennes rygg med stela kroppen. 

Men sedan hann jag i princip bara TÄNKA att jag skulle ge en lätt signal med skänkeln för att hon skulle göra rena katapultstarten! Jag hade planerat att inleda med skritt i terrängen för att hon skulle få lite att tänka på... men det var nog den snabbaste speed-terrängskritt som någonsin skådats! Till att börja med fanns varken styrning eller broms heller - varvat med OERHÖRT snabba och kraftiga reaktioner på varje signal från mig - så vi fick fokusera en hel del på den saken...

När vi kom fram till asfaltvägen valde jag att rida längs med den men nere i diket för att det ojämna underlaget där skulle ge henne viss sysselsättning. Dessutom kör de flesta fordon så väldigt fort, den smala och ganska krokiga vägen till trots - inte många håller sig till det skyltade 70 km/h - och i sadeln på en fröken kanonkula kändes det säkrare att ha större avstånd till trafiken. Lite distraktion fick Hamingja av detta men hon var fortfarande REJÄLT "i gasen" när vi svängde av in på Hultetvägen. Det är en grusväg, men nu var den hård och gruset är också ganska vasst, så jag fortsatte i skritt där jag varvade mellan lätt samling och att sträcka ut på liiiite längre tygel för att försöka hjälpa henne att slappna av.

Den stora fördelen med Hultetvägen är de traktorvägar som går från den mellan åkrarna och där ridunderlaget är HELT perfekt!!! När vi red in på den första tyckte jag det var dags för tölt, men Hamingja ville förstås dra iväg i racerfart när hon nu ÄNTLIGEN skulle få springa - så det blev till att börja med bara några steg i tölt innan jag fick ta ner i skritt igen och börja om... När vi kom till traktorsvägens slut och jag började vända KASTADE hon sig direkt iväg i galopp men som tur var visade sig bromsen ändå finnas kvar! 

Och denna sekvens katapultgalopp skulle visa sig ha gjort underverk! För när jag gjorde övergång till tölt istället var känslan att jag satt på en häst med MINST åtta bakben som alla jobbade nästan lika mycket uppåt som framåt och som jag mjukt kunde reglera genom små förhållningar med sätet! En helt MAGISK känsla!!! Efter all vila och med stora gräsmagen flåsade Hamingja REJÄLT av ansträngningen i värmen, men än en gång visade hon att hon mår som bäst när hon verkligen får jobba genom att samtidigt frusta och frusta och frusta så nöjt!

När jag sedan försökte göra om samma sak (minus katapultgaloppen) på nästa traktorväg kändes Haminjga aningen mattare så bärigheten var inte riktigt lika bra samtidigt som det var lite svårare att hålla nere tempot...men med tanke på all vila som vi/hon haft var den definitivt OK! Och när vi sedan skrittade tillbaka hem längs grusvägen kunde hon faktiskt efter en stund t o m skritta avslappnat på hellånga tyglar! Med tanke på hur lite jag orkat rida de senaste månaderna var jag så GLAD att jag orkade idag! I o m att jag har problem att ens gå uppför en liten, kort backe... Att rida trav skulle jag definitivt inte ha klarat och knappast galopp heller - men då är det ju TUR att jag har en töltande häst!!!

ÄNTLIGEN!!!

Bundisen Litlamin blev VÄLDIGT upprörd när Hamingja fick åka på en utflykt hem till Mariebäck idag, då var ju Litla HELT ensam i Höbäcken. (Nej, de andra hästarna räknas inte!!!) Men hon blev ju desto mer nöjd när Hamingja sedan - mot alla odds - faktiskt kom tillbaka! Hamingja hade VÄLDIGT bråttom att komma  när jag ropade - det var som att hon kände på sig att det var något kul på gång!!! Det var dags för en "date" med hovslagaren och just att bli skodd tycker hon väl inte är särskilt märkvärdigt. Men efter att hon gått med tappsko i tre veckor skulle detta innebära att vi ÄNTLIGEN kunde börja rida igen!!!

Jag brukar säga att en tappsko aldrig kommer lämpligt, men just i det här fallet gjorde den faktiskt det! Det hade nämligen varit en lång period under våren när jag bara orkat rida max en gång i veckan. Jag hade verkligen FÖRSÖKT att inte ha dåligt samvete för detta, men det är ju lättare sagt än gjort... Särskilt som jag visste att de kommande veckorna fram till semestern skulle innebära VÄLDIGT intensivt arbete för min del så orken till att rida skulle knappast bli bättre... Vi skulle dessutom snart flytta hästarna till sommarbetet i Höbäcken och då brukar jag ju försöka att t o m rida mer än vanligt eftersom att min fröken har så lätt att gå upp i vikt. Så denna gång blev jag faktiskt bara lättad när det visade sig att Hamingja lyckats trampa av sig ena framskon för då KUNDE jag ju faktiskt inte rida.... Och det kan väl klassas som force majeure?!?

Men nu var det alltså dags för nya skor på alla fyra hovarna - och eftersom jag precis börjar semestern hoppas jag snart orka rida lite mer igen! Jag förstod ju att lilla fröken vid det här laget hade hunnit samla ihop VÄLDIGT mycket överskottsenergi, något också hovslagaren konstaterade när Hamingja inte stod lika stilla som hon brukar göra. Och det blev sedan ÄNNU tydligare när jag sedan tömkörde henne på ridbanan. 

Att ha ro att skritta någon längre stund när vi tömkör har aldrig varit Hamingjas starka sida så jag brukar behöva göra halt VÄLDIGT ofta när hon är på väg att gå över till trav. Men idag var det övergång direkt från halt till trav som gällde och sedan hade hon inte riktigt tid att trava heller utan fattade galopp! I o f s ville jag ju att hon skulle få "springa av sig" och ur det perspektivet skulle ju galopp vara effektivt. Men i o m att hon inte riktigt hade balans att hålla galopp på volt någon längre stund övergick det snart till stressig passtakt...

Så det blev ÄNNU fler halter än vanligt innan hon slappnade av tillräckligt i traven för att börja frusta och jag kunde låta henne trava längre stunder. Men det fanns fortfarande MYCKET överskottsenergi kvar när jag avslutningsvis bytte gjord och tömmar till sadel och tyglar för att rida lite tölt. Då var det istället övergång från halt direkt till att rusa framåt som gällde, så även nu blev det MÅNGA halter innan vi hittade någon skritt. Och när hon tillslut hade ro att skritta så var det fortfarande "full sula framåt" som gällde så snart jag bad henne göra övergång till tölt... Men nu är vi i alla fall igång och förhoppningsvis kommer jag att orka rida mer framöver och då ska vi nog på lite mer ordning på saker och ting!