Hej hopp - snögalopp!!!

 

Hamingja i FINA ametist-tränset, som är till salu! (INTE hästen!!!)

Idag hann jag rida i dagsljus och satsade då på (nästan) "Nya Torrbergsrundan" där Hamingja fick "bränna ur systemet" med många galopper! Oftast gör hon nu fina galoppfattningar - båda varianterna - vilka till att börja med ger galopp med trevlig bärighet. Och i höger galopp kan jag oftast också underhålla eller ibland t o m återställa bärigheten vid behov! 

Men i vänster galopp är det MYCKET svårare... Även där börjar det bli en trevlig galopp direkt i starten, men ofta märker jag ganska snart hur hon börjar bli spänd, för att sedan korta upp nacken allt mer och "dra åt handbromsen"... "Framåtbjudningen är allt - för utan den har du inget att rida på!" har man ju så många gånger hört från olika instruktörer - och det är förstås inte utan anledning!

Både Sylvia och Atli är också överens om att när Hamingja blir spänd går detta bara till viss del att lösa genom lösgörande övningar. För att hon helt ska slappna av behöver hon även en tydlig inramning och - f f a - få ta i och ARBETA. Det är något jag successivt börjar "få kläm på" i övriga gångarter, men det är så mycket svårare i galopp... I höger galopp börjar jag alltså kunna inverka på henne lite försiktigt, men i vänster galopp leder minsta försök i den vägen i regel till att hon blir ÄNNU mer spänd så att hon helt tappar galoppen... I det läget blir hon dessutom så obalanserad att jag saktar av till skritt för att inte riskera att hon slår sig, vilket blir en ofrivillig indirekt belöning... 

Problemet i vänster galopp tror jag har VÄLDIGT mycket med framåtbjudning - d v s brist på framåtbjudning - att göra... Och det sätt jag hittills hittat för att skapa tillräcklig framåtbjudning utan att störa henne är att främst rida vänster galopp i uppförsbacke eller på hemvägen. 

Så idag när jag följde Torrbergsvägen in till vänster red jag trav, tölt och höger galopp längs sträckan fram till vändplanen. När vi sedan vände hemåt igen fattade jag vänster galopp - och nu var det VERKLIGEN inget fel på framåtbjudningen!!! Efter en stund vågade jag mig dessutom på att smacka en gång, vilket gav ytterligare en REJÄL katapulteffekt! 

En lång stund kändes det sedan som att hon bara ökade farten mer och mer, så jag hann börja fundera om jag skulle kunna bromsa innan hon skulle vika av 90 grader åt höger för att ta stigen tillbaka hem... Men när hon nu VERKLIGEN "tänkte framåt" ville jag låta henne galoppera på till dess jag kände någon antydan till att hon själv ville sänka tempot igen. Och strax innan skoterleden till Ale valde hon själv att ta ner tempot och då räckte det att vissla lite för att hon skulle sakta av till skritt.

Därmed hann vi också med en kortare sekvens i tölt där jag - i motsats till under galoppen - fokuserade på att hålla ett lågt tempo. Som vanligt hade jag god hjälp av halsringen för att få (hyfsad) ordning på min sits och när jag kommer i håg att låta "halsringshanden" vibrera när jag gör förhållningarna så lyssnar hon riktigt bra! Och när hon lyssnar på mina viktsignaler och inte lägger sig på i handen så klarar jag bättre av att sitta avslappnat men samtidigt hålla om med skänklarna. Vi skapar en god cirkel m a o!

Nyligen insåg jag att jag behöver bli bättre på att kontrollera tempot även i trav (något Sylvia bara sagt till mig en miljon gånger eller så...!!!) Och när jag under hemvägen idag gav travsignal och Hamingja som vanligt satsade på racertrav gjorde jag direkt flera riktigt tydliga förhållningar "med hela kroppen". Och plötsligt förvandlades en stor del av den initiala skjutkraften istället till bärkraft och jag kunde belöna genom att vara neutral i sadeln en ganska lång stund innan jag behövde göra en ny halvhalt. 

WOW - ibland HAR Hamingjas matte faktiskt tur när hon tänker!!! Att Hamingja på detta sätt fått "landa" i lugn (men ändå kraftfull) trav visade sig sedan också ha väldigt god inverkar på nedvarvningstölten, då det var mycket lättare att bibehålla ett lugnt tempo medan hon fick sträcka ut på längre tyglar - fast vi var på hemväg!