Fröken Kanonkula är i spökåldern...!!!

Idag har jag fått både häst- och ljusterapi i kubik!!!

Efter att ha morgonfodrat hästarna satsade jag på en riktig klassiker: "gamla" Torrbergsrundan medsols. Det senaste året har jag nog bara ridit den en handfull gånger, utan för det mesta valt "den nya" i kombination med skoterleden mot Ale. Men förr om åren har jag ridit den väldigt mycket, även mörka höst- och vinterkvällar med pannlampa. Sedan några år är en stor del av stigen vi rider tillbaka hem genom skogen omvandlad till kalhygge vilket gör det betydligt svårare att hitta vägen... så nu ville jag passa på att rida i dagsljus och friska upp minnet för att ha den som alternativ på kvällarna även denna vinter!

Min häst visade sig för dagen vara "Fröken Kanonkula i spökåldern"... Med bara två ridpass tidigare i veckan hade hon hunnit samla på sig överskottsenergi som närmast fick det att ryka ur öronen på henne - och skogen visade sig vara full inte bara av farliga monster utan dessutom FÅGLAR!!! :-O :-O :-O Det krävs definitivt en häst av Hamingjas kaliber, med blixtsnabba reflexer för att hinna parera alla attacker och ta sig levande ut på andra sidan...!!! Och hur ska man hinna ha något som helst fokus på matte när man måste koncentrera sig på att överleva??!!

All överskottsenergi gjorde att hon inte hade tid med att göra halvhalter och liknande tjafs, så det behövdes MÅNGA halter i tölten när tempot hela tiden drog iväg. Och vill matte göra halt måste det ju betyda att hon OCKSÅ ser monster, varför lilla fröken direkt förvandlades till en vilt spejande giraff med järnspetthals... 

De första 500 gångerna väntade jag till dess hon åter slappnat av och längt halsen innan vi gjorde ny övergång till tölt... Men sedan drog jag mig till minnes Atlis ord om att "hästens bästa belöning är att få vara ifred!" I fortsättningen försökte jag därför att först vara helt neutral i sadeln en liten stund innan förberedelsen för nästa övergång till tölt - och efter några sådana "passiva belöningar" började det gå liiite snabbare för henne att slappna av och bli kommunicerbar igen. 

Vi hann också med en vänstergalopp som precis som gårdagens hade trevlig längd på halsen inledningsvis. Och när hon sedan kortade upp nacken kunde jag ett par gånger faktiskt med drivning få henne att "step out of the hand" på samma sätt som jag fick göra i tölten i helgen - och därigenom "rida tillbaka" längden på halsen! Annars har det ju alltid varit ett problem att jag inte kunnat inverka på henne i vänster galopp utan att hon blivit spänd och därmed tappat galoppen... Det tar sig så sakteliga!!!