Hamingjamys!

 

När jag åkte till Mariebäck efter jobbet idag hade jag förhoppningar om att det tunna lager snö som kommit skulle innebära ett skonsammare ridunderlag. Men när jag klev ur bilen kom precis Sylvia hem och hon berättade att hon låter sina hästar vila helt nu i väntan på mer snö, eftersom det är så oerhört hårt att det stjälper mer än hjälper att rida dem. Typiskt...! Jag bestämde mig för att ändå ta in Hamingja i stallet för att pyssla med henne en stund och när jag gick med henne över gården blev det väldigt uppenbart att Sylvia hade rätt, för det klapprade lika högt från hovarna som när man går över riktigt hårdfrusen barmark. 

Som tur är tycker Hamingja om att mysa och bli ompysslad! Lára AVSKYDDE ju när man tog i henne, eftersom hon var så kittlig, så enda sättet att umgås med henne var att rida. Men är det bara tillräckligt lugnt i stallet så att Hamingja kan slappna av tycker hon det är supermysigt att stå med huvudet i min famn medan jag stryker henne över mulen, eller med huvudet på min axel när jag kliar henne i öronen. Så vi fick en stunds mysig samvaro innan hon fick gå tillbaka till sin flock igen. 

All ljusterapi behövs verkligen!!!

Bästa lyckoterapin!!!

Trött, trött, trött är jag hela tiden... Åh, vad jag hoppas att jag tillslut kommer att få remiss till en endokrinolog för att utreda min låga ämnesomsättning ordentligt... (har haft dåliga värden sedan 2003 men hittills har man inte velat inleda behandling och någon endokrinolog har jag inte fått träffa ännu...) Och då var det ju EXTRA värdefullt att få komma ut i solskenet idag för en rejäl dos ljusterapi spetsad med lika mycket hästterapi!!!

Atli brukar kalla övningen öppna för "att man rider på volt fast rakt fram" och den senaste tiden har jag (igen) upptäckt hur bra det är att "tänka volt med kroppen" när jag vill ge signal om en öppna - då blir övergången så mjuk att det närmast känns som om Hamingja läser mina tankar! (Lättast hittar jag den känslan genom att först inleda på volt innan jag med vikthjälperna "tar med mig" Hamingja ut i en öppna.) Och mjukheten förstärks dessutom när jag kommer ihåg att efter varje signal från mig som ger önskad reaktion först belöna genom att under ett kort ögonblick försöka vara neutral i sadeln innan jag ger ny signal. Det finns alltid så mycket att lära i ridningen - särskilt när man uppenbarligen behöver lära sig samma saker igen och igen...! 

Idag hörde jag inga jakthundar och såg inte heller någon enda jägare, så iförd gul reflexväst bestämde jag mig för att rida "Nya Torrbergsrundan". Det är REJÄLT fruset i marken nu och den negativa sidan av det är ju att det blir ett väldigt hårt underlag... men längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen låg bitvis lite snö längs mittsträngen och/eller ute på kanterna så där passade vi på att värma upp i tölt där jag också "tänkte öppna" och höll en lätt sits men vid behov gjorde förhållningar med sätet. 

När vi red över kalhygget hade vi istället STOR glädje av att det är så hårdfruset att isen på alla de blöta partierna gott och väl höll för en häst. Inte ens vägsträckan på hyggets bortre sida där det var så blött hela förra vintern att vi fick försöka ta oss fram i snåriga och steniga skogen på sidan av vägen var något problem nu utan i hjulspåren låg tjock is som höll! 

Men det är verkligen stor skillnad mot förra vintern, då blev det aldrig blev någon tjäle i marken eftersom snön kom så tidigt och bildade ett tjockt, isolerande lager innan det hunnit frysa till. Medan det i år i o f s inte varit kallt men ändå hunnit frysa till riktigt hårt eftersom vi knappt haft någon snö. Så det blir ju jättebra längre fram i vinter att veta att man kan rida i djup snö utan att riskera att hästen trampar igenom någonstans!

Längs Torrbergsvägen avverkas det nu mer skog - och det blir genast lite svårare med orienteringen trots att jag ridit där så mycket under åren. Men skoterleden mot Ale är ju väl utmärkt så den hittade även Hamingjas matte (Hamingja själv hade nog hittat rätt ändå!) När vi hittade några sträckor med lite mjukare underlag passade vi på att träna samling i tölt, med varierande resultat. Mot slutet insåg jag att det är TEMPOT:t som ska vara min prio 1. Om jag inte först kontrollerar tempot så funkar inget annat heller. 

M a o det jag fick träna på så mycket på senaste Atlikursen: att smyyyyga över i tölt och redan efter ett par steg börja med förhållningar så att tölten håller sig i microtempo - och redan efter en kort sträcka sakta av igen för ny övergång till microtempo o s v. Som sagt: ingen brist på saker att träna på i ridningen när man uppenbarligen behöver "upptäcka" samma sak om och om igen...! 

Lördagsgymnastik och neutralitet!

Av "lördagsgymnastik" kan man också bli svettig!

Så HÄRLIGT väder vi haft idag!!! Och eftersom det varit minusgrader igen den senaste tiden tänkte jag passa på att rida någon av Torrbergsrundorna. Men direkt när jag klev ur bilen i Mariebäck hörde jag hundskall som från drivande hundar och ljudet kom just i riktning från Torrbergsvägen... Typiskt att de måste jaga just där idag...!!! 

När Hamingja var sadlad och klar - och jag utrustad med reflexväst för säkerhets skull - kom hundskallen fortfarande från samma håll... Jag bestämde mig i alla fall för att rida upp längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen och när jag kom till vändplanen avgöra om jag vågade rida in i skogen åt något håll beroende på varifrån hundskallen hördes då.

I samband med Atlikursen blev jag påmind om hur effektivt jag faktiskt kan inverka på Hamingja bara genom att använda vikthjälperna och det passade jag också på att nyttja idag när jag först började på en högervolt utanför stallet för att sedan genom att "ta med henne åt vänster" med vikten göra en mycket mjuk övergån till att rida högeröppna ut från gården. 

Dessutom mindes jag också Atlis betoning av de viktiga "belöningspauserna" som KAN vara väldigt korta men SKA vara väldigt många - genom att för ett ögonblick bli helt neutral i sadeln och därmed tydligt signalera till Hamingja när hon gör rätt. 

Under vägen upp till vändplanen red vi uppvärmningstölt där jag hela tiden höll en lätt sits, gjorde många pet med pisken på höger bak, bromsade upp genom förhållningar "med hela kroppen" när Hamingja ville dra iväg i tempo, kramade lätt i högertygeln alt ett snabbt "vänster-höger" för att hon skulle slappna av i nacken och sedan ett ögonblicks "neutralitet" i sadeln som belöning innan jag inverkade på henne igen. Och successivt började hon kännas allt mer avslappnad och takten blev allt bättre!

Framme vid vändplanen kunde jag konstatera att hundskallen fortfarande hördes i riktning mot Torrbergsvägen och de hade inte kommit närmare, så det borde vara säkert att låta Hamingja följa sin favoritstig in i skogen åt motsatt håll för att ägna oss åt en stunds terrängskritt innan vi skulle rida tillbaka hem. 

Det är verkligen väldigt tydligt hur roligt Hamingja tycker detta är - hon har ett härligt driv i steget när hon "ångar" fram i terrängen med spetsade öron!!! Så istället för att vända tillbaka där vi brukar bestämde jag mig för att testa om det gick att rida en längre sträcka parallellt med skogsvägen så att vi kom ut på skogsvägen längre ner, närmare gården. De senaste dygnens minusgrader skulle förhoppningsvis göra att det även gick att passera områden som normalt brukar vara väldigt blöta. 

Efter ett tag kom vi till ett dike som var ganska djupt och med endel vatten i och när Hamingja tvekade hoppade jag av och klev över själv först - och då följde hon efter. Och med en stubbe som uppsittningspall var jag snart tillbaka i sadeln igen. Denna procedur kom sedan att upprepas fyra gånger till, när vi stötte på nya diken. Skritt i terrängen är ju jättebra "gymnastik" för hästen - och jag konstaterade att tack vare dessa dikespasseringar blev det ju lite extra "gymnastik" även för mig!

Hittills hade vi följt lite olika små stigar som antagligen trampats upp av älgar, men sedan vi tagit oss över det femte diket kom vi fram till en liten (och ganska igenväxt) skogsväg som verkade leda i riktning ut mot "vägen bakom bommen". Jag tyckte att vi borde vara nära hem vid det här laget men när jag tog fram mobilens kartapp blev jag ganska förvånad... Det visade sig nämligen att vi genom att fortsätta i samma riktning bara en liten bit till skulle komma ut uppe på vändplanen igen! :-O 

I o m detta kunde vi sedan avrunda med att träna på samling i tölt medan jag försökte komma ihåg alla instruktionerna jag fick av Atli under kursen. Allra svårast tyckte jag det var att verkligen lyckas hålla om med skänklarna... Och Hamingja verkade tycka att det var svårast att bibehålla ett lågt tempo... Men ibland fick vi till kortare sekvenser där hon töltade långsamt och avslappnat och jag kunde återställa tempo och samling genom små förhållningar med sätet. Då försökte jag bli neutral i sadeln ett ögonblick som belöning till Hamingja - och successivt tyckte jag att vi också kunde hålla i dessa sekvenser lite, lite längre stunder. 

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att Hamingja faktiskt var ganska svettig, trots att vi ägnat så stor del av tiden åt att "bara" skritta. Men tack vare att vi gjort detta i kuperad terräng hade ju Hamingja fått rejäl styrketräning av hela kroppen "på köpet"! När jag sedan körde hemåt passerade jag mer än 10 beväpnade jägare längs vägen till Avan (en sträcka på 3 km) - bra att jag inte ridit åt det hållet!!!

"Lillördag" med favorithästen!

Mitt "lillördagsgodis"!!!

Efter jobbet "dopade" jag mig med en Cola Zero för att få en koffeinboost och åkte sedan till stallet för lite kvalitetstid med Hamingja! Det blev ett ridpass på banan med töltuppvärmning i lätt sits där jag vände kors och tvärs för ytterhjälperna. 

Sedan jobbade vi med samlingen i tölt medan jag försökte komma ihåg alla instruktionerna jag fick av Atli senast. Där ingick ju bl a att peta på henne med pisken OFTA så att det fortsätter att avdramatiseras. Det är inte så ofta hon VRÄKER sig iväg som hon alltid gjorde tidigare, utan för det mesta blir reaktionerna betydligt mer hanterbara. Men vid ett tillfälle idag tände hon till lite extra och slog bakut REJÄLT! "SLUTA PETA PÅ MIG!!!" Men jag kan inte låta bli att gilla hennes temperament - för när man får det med sig är det fantastiskt!!! 

Det blev inget långt ridpass för jag fick sådan kramp i ryggmusklerna så jag red in på en volt för att hon skulle få börja sträcka ut och varva ner i tölt. Men "varva ner" var vi inte riktigt överens om... Uppenbarligen hade jag lyckats få igång henne ordentligt, så nu blev det racertölt en god stund innan en miljon förhållningar med sätet tillslut resulterade i att hon började lugna ner sig och frusta. 

Lite trav hann vi också med - men då protesterade mina ryggmuskler så våldsamt att jag väldigt snart blev tvungen att sakta ner till skritt. Först då kände jag mjölksyran jag dessutom hade i benen - så det var uppenbarligen inte bara Hamingja som fått jobba ordentligt...! 

Fröken Kanonkula är i spökåldern...!!!

Idag har jag fått både häst- och ljusterapi i kubik!!!

Efter att ha morgonfodrat hästarna satsade jag på en riktig klassiker: "gamla" Torrbergsrundan medsols. Det senaste året har jag nog bara ridit den en handfull gånger, utan för det mesta valt "den nya" i kombination med skoterleden mot Ale. Men förr om åren har jag ridit den väldigt mycket, även mörka höst- och vinterkvällar med pannlampa. Sedan några år är en stor del av stigen vi rider tillbaka hem genom skogen omvandlad till kalhygge vilket gör det betydligt svårare att hitta vägen... så nu ville jag passa på att rida i dagsljus och friska upp minnet för att ha den som alternativ på kvällarna även denna vinter!

Min häst visade sig för dagen vara "Fröken Kanonkula i spökåldern"... Med bara två ridpass tidigare i veckan hade hon hunnit samla på sig överskottsenergi som närmast fick det att ryka ur öronen på henne - och skogen visade sig vara full inte bara av farliga monster utan dessutom FÅGLAR!!! :-O :-O :-O Det krävs definitivt en häst av Hamingjas kaliber, med blixtsnabba reflexer för att hinna parera alla attacker och ta sig levande ut på andra sidan...!!! Och hur ska man hinna ha något som helst fokus på matte när man måste koncentrera sig på att överleva??!!

All överskottsenergi gjorde att hon inte hade tid med att göra halvhalter och liknande tjafs, så det behövdes MÅNGA halter i tölten när tempot hela tiden drog iväg. Och vill matte göra halt måste det ju betyda att hon OCKSÅ ser monster, varför lilla fröken direkt förvandlades till en vilt spejande giraff med järnspetthals... 

De första 500 gångerna väntade jag till dess hon åter slappnat av och längt halsen innan vi gjorde ny övergång till tölt... Men sedan drog jag mig till minnes Atlis ord om att "hästens bästa belöning är att få vara ifred!" I fortsättningen försökte jag därför att först vara helt neutral i sadeln en liten stund innan förberedelsen för nästa övergång till tölt - och efter några sådana "passiva belöningar" började det gå liiite snabbare för henne att slappna av och bli kommunicerbar igen. 

Vi hann också med en vänstergalopp som precis som gårdagens hade trevlig längd på halsen inledningsvis. Och när hon sedan kortade upp nacken kunde jag ett par gånger faktiskt med drivning få henne att "step out of the hand" på samma sätt som jag fick göra i tölten i helgen - och därigenom "rida tillbaka" längden på halsen! Annars har det ju alltid varit ett problem att jag inte kunnat inverka på henne i vänster galopp utan att hon blivit spänd och därmed tappat galoppen... Det tar sig så sakteliga!!! 

Lördag med FANTASTISKT ridunderlag - och sol!!!

 

Tid och ork har bara räckt till ridning en gång hittills i veckan - så när jag körde till stallet idag kändes det som att jag inte kunde komma fram fort nog! Jätteskönt också att vi haft minusgrader ett tag nu och några cm snö gjorde dessutom ridunderlaget perfekt!

Jag hade bestämt mig för att testa "nya Torrbergsrundan" för att se om även de blötare partierna frusit till nu - vilket de sedan visade sig ha gjort även där det var blött hela förra vintern. Det måste vara tack vare att det i höst hunnit vara kallt ett tag innan snön kommit! 

I samband med Atlikursen påmindes jag om hur smidigt och avslappnat jag kan få Hamingja att "gå undan för skänkeln" bara genom att flytta vikten. Något jag också nyttjade idag! När vi ridit upp till vänster bakom vägbommen fick vi till en riktigt, riktigt bra fattning av vänster galopp ur en halt (efter samling i högersluta) och Hamingja galopperade direkt med låååång hals och trevlig bärighet! 

Jag fick dock inte njuta av den galoppen en särskilt lång sträcka, innan hon uppenbarligen "fick vittring" på något i skogen som fick henne att spänna sig och tappa galoppen... Detta kom sedan att upprepa sig ett antal gånger: d v s bra fattningar, galopp med lång hals och bärighet, men sedan spänning som fick henne att tappa galoppen igen... Det var bara att försöka se saken från den positiva sidan: dessa upprepade "giraffvarningar" innebar att vi fick rida många "första galoppsprång" vilket ju är vad som stärker och utvecklar galoppen allra mest!

Framme vid stora kalhygget visade det sig sedan att marken verkligen var så pass frusen som jag hoppats! Hamingja trampade aldrig igenom, inte ens i den lilla backen på hyggets bortre kant där det fortsatte att vara blött genom hela förra vintern. (Men då kom snön tidigare innan det hunnit frysa på ordentligt under.) "Terrängskritt" som den här över stora hygget, är något Hamingja tycker mycket om. Och det är också garanterat en viktig anledning till att hon musklat upp sig så bra i bakdel och rygg under det senaste året, vilket Ingebjörn kommenterat vid de två senaste behandlingarna!

Framme vid Torrbergsvägen var det dags för omsadling och sedan bestämde jag mig för att följa vägen till vänster. Där ägnade vi oss sedan åt töltuppvärmning sär jag försökte hålla en lätt sits medan jag åter nyttjade vikthjälperna för att sidföra fram och tillbaka över vägen. Vi fortsatte så ända fram till vändplanen, där jag passade på att vända för ytterhjälperna kors och tvärs. 

Tillbakavägen inledde vi med två högergalopper varav den första fattningen gjordes från halt och den andra från tölt. Sedan hann vi även träna lite på samlingen i tölt innan vi red samma väg över stora hygget tillbaka hem. Efter ännu en lång "terrängskritt" satsade Hamingja ordentligt i "Solvallatrav" innan hon fick sträcka ut och (försöka) varva ner i tölt. SÅ HÄRLIGT ATT RIDA!!! Och prognosen inför morgondagen säger att både sol och temperatur ska hålla i sig - och då bör ju det suveräna ridunderlaget bestå även i morgon! (Till veckan "hotas" det med plusgrader och ett par dagar med regn... hoppas det hinner ändra sig!)

Torsdag - när snön gnistrar på marken!

 

...blir det ju SÅ mycket ljusare i novembermörkret!!!

Jag har behövt ovanligt många vilodagar efter ridkursen, men idag var jag TILLSLUT tillbaka i sadeln för en första repetition av övningar från i helgen. Därför blev det ett pass på ridbanan, där jag fortsatte att använda lätt sits i tölten under uppvärmningen. Och sedan övergångar från samlad skritt till tölt medan pisken fick "kittla" på bakdelen i övergången. 

Sedan jag även kommit ihåg att ställa inåt i vänstervarvet samt "renoverat" halvhalterna genom ett par halter "med hela kroppen" så fungerade det successivt allt bättre. Men allra viktigast var nog att jag kom ihåg att ge många belöningspauser då jag försökte hålla mig neutral i sadeln. Förhoppningsvis blev det ett ridpass då Hamingja fick känna sig duktig! När hon sedan börja sträcka ut och varva ner på volt frustade hon i princip oavbrutet en lååååååång stund. Och tillbaka i stallet kunde jag konstatera att hon var rejält svettig trots att vi bara ridit ca 30 minuter, så jag hade nog lyckats aktivera hennes bakdel ganska bra! 

"Jag är inte orolig, du KOMMER att lära dig!!!"

Ännu en dag med strålande sol - typiskt Atlikursväder m a o! Hamingja var riktigt speedad när det var dags för lektion så under uppvärmningen fick jag verkligen jobba för att hon skulle lugna ner sig. Enligt Atli hade det varit många hästar som var extra pigga idag - med ett par minusgrader tycker de väl att det äntligen är svalt och skönt!

Vis av gårdagen var jag idag extra uppmärksam på om Hamingja kändes stum i högertygeln. Då flyttade jag in högerbogen m h a tyglarna och försökte även att vara SNABB med eftergiften när hon lyssnat! I vänster varv behövde jag flytta över pisken i ytterkanten för att kunna förstärka med den på bogen ett par gånger.

Under uppvärmningen behövde jag bromsa upp henne ORDENTLIGT med hela kroppen (både i trav och tölt) så att hon nästan gjorde halt, sedan släppa fram och berömma men direkt bromsa upp igen när hon åter ville öka tempot. 

Sedan fick vi ta plats på spåret för halt, rygga, samlad skritt och övergång till låååååångsam tölt. Atli påminde om att jag måste tänka på sitsen: fram med höfterna och bak med axlarna och överlivet. Göra tydliga förhållningar med hela kroppen (som under uppvärmningen) när tempot börjar dra iväg, följt av STOR eftergift. VIKTIGT att sedan bli neutral i sadeln som belöning innan nästa förhållning. "Hästen behöver inte bli klappad eller få godis, allt den behöver är att få vara ifred en liten stund!!!"

Utöver allt annat måste jag också komma ihåg att hålla om med skänklarna och DRIVA mot bettet för att få henne att ”trampa ut ur handen” för att sedan bli neutral i sadeln. "Det behöver inte vara en lång paus, men den ska komma ofta!" Jag behövde också ställa mer inåt i vänster varv för att få vänsterbogen på plats. 

Efter att Atli hjälpt mig med en ny förberedelse och igångsättning i samlad tölt fortsatte han att springa bredvid och peta med pisken för att vi skulle kunna bibehålla samlingen en längre stund. När jag sa att jag önskade att han ALLTID kunde springa med undrade han om inte Johan (som stod utanför ridbanan och fotograferade) kan springa?!

Som avslutning på lektionen så påminde Atli: ”Kräv inte för mycket, du ska belöna hästen redan när den TÄNKER göra rätt! Och ge den dagar/moment när den bara behöver göra sådant den kan så den får känna sig duktig! Vi ska inte kräva allt hela tiden, aldrig testa hur långt man kan rida samlad tölt utan alltid sträva efter att avbryta =belöna medan det ännu går bra!" 

Han tipsade även om hur man kan använda samlingen i tölt till att förbättra andra gångarter. "För dressyrhästarna säger man att den samlade traven är nyckeln till att lära hästen piaff och passage. För islandshästarna är den samlade tölten nyckeln till ALLT!" Han förklarade hur man dels kan utveckla traven genom att rida trav efter samling i tölt, så "får man med sig" samlingen till traven. Och på motsvarande sätt får man den bästa galoppen efter samlad tölt! 

När det var dags att avrunda helgen med vår sista lektion sammanfattade Atli helgen: "Förberedelserna för samlad tölt gör du väldigt bra nu, både ryggningen och den samlade skritten. Övergången till tölt gör ni också bra. Men när du sedan behöver fylla på med energi och petar till med pisken "snedtänder" Hamingja och KASTAR sig iväg... du behöver hitta vägar att komma förbi det problemet...och där kan jag inte ge dig något "facit" utan du får helt enkelt pröva dig fram!'

Sedan vi värmt upp på sedvanligt sätt och jag gjort halt ute på spåret inför den samlade tölten justerade Atli hur jag höll pisken för att jag skulle kunna använda den på bakdelen utan att behöva flytta handen så mycket. När vi ryggat och jag började rida fram i samlad skritt påminde han än en gång om att jag behövde ställa henne mer inåt för att få innerbogen på plats - och direkt jag gjorde det kom en trevlig längd på halsen! 

Jag hade låtit pisken kittla lite på inner bak redan under den samlade skritten och lät den fortsätta med det i övergången till tölt. "JÄTTEFIN övergång!!!" ropade Atli. Och jag kom faktiskt ihåg att belöna genom att bli passiv i sadeln! Fast vi hade inte hunnit många meter när Atli ropade att jag måste kontrollera tempot... Och jag upptäckte att jag behövde göra lika kraftiga (och många) förhållningar med hela kroppen som behövdes i morse för att ta kontrollen över speedtempot när vi värmde upp. Jag fortsatte också med att påminna med pisken OFTA - för då blir reaktionerna i regel mer hanterbara än om hon hunnit få en liten "piskpaus".

Vi fick göra ytterligare några igångsättningar och rida ett antal töltsekvenser men sedan tyckte Atli att Hamingja redan varit så jätteduktig att det var hög tid att låta henne börja varva ner. "Ta GOD tid på dig att ta hand om henne nu, så att hon verkligen får avsluta ridpasset med en riktigt lugn känsla!" Innan vi lämnade ridbanan sa han också: "Jag har sett det så många gånger nu, att de som lärt sig rida riktigt bra samlad skritt - som du gör nu - också lär sig att rida riktigt bra samlad tölt. Så jag är inte orolig - du KOMMER att lära dig att rida samlad tölt! Men hur många år det tar innan du gör det vet jag inte...!" Skönt att höra att det finns hopp för framtiden!!!

"Glöm inte de viktiga belöningspauserna!!!"

När man trampar under sig med bakbenen!

Idag hade jag en tidig morgon i stallet med morgonfodring och sedan jag även utfodrat mig själv hann jag ligga och vila en stund innan det var dags för dagens första lektion. Atlis "medskick" inför denna var betydelsen av belöningspauser då man blir neutral i sadeln. "Det är jätteviktigt att ge hästen belöningspauser OFTA - inte minst när man har en så temperamentsfull häst som du har!" och innan lektionen var slut skulle det visa sig hur rätt han hade...

När jag inledde uppvärmningen i skritt resp trav kändes Hamingja lika lösgjord och följsam som igår. Inför uppvärmningstölten samlade jag henne lite i skritt först och sedan försökte jag hålla en lätt sits medan vi töltade runt kors och tvärs på alla möjliga böjda spår och i ett varierat tempo. "Takten är bra!!!" sa Atli, så uppenbarligen fungerade den lätta sitsen idag också!

Sedan var det dags att träna samlingen i tölt. Jag fick först börja på egen hand, med att göra halt, rygga, rida samlad skritt följt av övergång till tölt. Det gick ganska bra, men det var sedan Atli ställt sig bredvid och "petat in" Hamingjas bakben i ryggningen som jag fick känna den riktigt häftiga töltkänslan. WOW!!! 

Och det krävs inte bara en hel del för att åstadkomma denna grad av samling, det krävs också väldigt mycket för att bibehålla den, så jag lyckades aldrig längre stund än ca 1/2 varv... (Så här i efterhand tänker jag att jag inte höll om tillräckligt med skänklarna...) Men vi hade i alla fall sekvenser här och där då Atli tyckte att det blev riktigt bra! 

Mot slutet av lektionen, när vi arbetat med samlingen ganska länge och jag petade till Hamingja med pisken för att tillföra extra energi så blev hon ARG. När det händer fortsätter jag alltid att peta på henne till dess de häftiga reaktionerna slutar komma - vilket numera inte brukar ta så lång tid. (Jag vill ju inte belöna ilskan genom att sluta när hon blir arg.) Men denna gång gick ilskan inte över utan hon blev bara mer och mer arg och tillslut drog hon iväg runt ridbanan i högt tempo innan jag lyckades återta kontrollen. 

Då fick hon först bara stå stilla till dess hon börjat lugna ner sig igen. "Nu måste vi backa lite - det blev uppenbarligen FÖR mycket press!" sa Atli. "Man får lära sig läsa sin häst för att bli allt bättre på att avgöra när man närmar sig gränsen." Det tog sedan en god stund innan fröken tillslut kunde skritta lugnt på volten. Då sa Atli att vi bara skulle ta en sekvens tölt till. "Och vääääldigt försiktigt så hon inte blir arg igen - hon behöver få avsluta med en positiv känsla!" 

När jag red ut på spåret hann jag bara göra halt innan min ambitiösa häst började samla sig själv och studsa med framdelen. "Rid fram i tölt direkt, innan hon jagar upp sig ännu mer!" sa Atli. Och jag lyckades faktiskt göra en övergång till ganska långsam tölt och försökte sedan hålla mig passiv och behaglig i sadeln. Och när Hamingja efter en stund började slappna av gick jag in på volt igen och lät henne sträcka ut och varva ner läääänge.

När det på eftermiddagen var dags för lektion två var mitt huvudfokus att rida övningarna från morgonen, men ge belöningspauser oftare för att Hamingja inte skulle fortsätta att jaga upp sig. I det stora hela gick det också bra. Fast vid ett tillfälle bet hon även nu fast i högertygeln och drog iväg en bit, men nu återfick jag kontrollen betydligt snabbare än i morse. ”Stanna till en stund och fundera på vad du kunde ha gjort annorlunda!” var uppmaningen jag då fick av Atli. 

Först blev jag lite ställd, men efter en stund insåg jag att det inte bara var Hamingja som bitit fast i högertygeln, jag hade reagerat genom att själv bli stum i högerhanden och därmed "hjälpt till" genom att erbjuda något för henne att ”hänga” i… Jag behöver VERKLIGEN bli mer observant på min högerhand!!! 

Utöver denna gick lektionen ganska bra. Jag krävde aldrig lika mycket samling som på morgonen och gav dessutom många små belöningspauser så Hamingja skulle få en positiv upplevelse av samling i tölt.

Som avrundning sa Atli: "Man ska ALLTID avsluta medan det känns bra! Väntar man till dess det hinner bli sämre belönar man ju det dåliga! Om du får jobba för att rida samlad tölt i 10 meter ska du INTE försöka med 12 meter! Visst måste man ibland spänna bågen för att komma vidare, men det gör du inte förrän du märker att hästen utan problem klarar det du bett den om hittills!"

"Hästen ska trampa sig ut ur handen!"

We´re back!!!

Atli är tillbaka i Mariebäck igen och vi får ladda upp inför vintern med årets sista ridkurs! Jag har ridit ovanligt lite i höst och inte orkat rida alls sedan i söndags, vilket inte kändes som en optimal förberedelse… men det visade sig faktiskt att vi hade vilat oss i form! Och min MAGISKA häst var så "taggad" att hon ivrigt småsprang in på ridbanan med spetsade öron och hela hon utstrålade: "JAAA, VI SKA JOBBA!!! Atli kallade henne också: Din pärla!” Och då höll jag ju på att spricka av stolthet!

Hon kändes också oerhört mjuk och följsam när vi värmde upp i skritt - jag behövde i princip bara flytta vikten lite åt något håll för att hon skulle "följa med". Och när jag övergick till trav på volten sa Atli: "Hon har verkligen RIKTIGT fin trav!!!" 

När det sedan var det dags att även värma upp i tölt sa jag till Atli att jag tycker det är så SVÅRT eftersom det jag tidigare fått göra alla år: tölta på volt i lång, låg form gör Hamingja väldigt passtaktig... Atli brukar säga att jag behöver ha henne "mer mellan hand och skänkel" redan från början av uppvärmningen för att hon inte ska vänja sig vid att gå passtaktigt. Men hur mycket är "tillräckligt mycket" utan att jag kräver för mycket samling innan hon är uppvärmd?!  

Men sedan vi nu kommit igång enligt hans instruktioner och jag hittat vad han tyckte var "lagom/tillräckligt mycket" tror jag att poletten trillade ner för mig tillslut! Jag ska rida det jag nog skulle beskriva som "vanlig mellantempotölt"! Och den aha-upplevelsen skulle sedan följas av ännu en!  

Atli instruerade mig först att "lätta lite med sitsen ur sadeln" och signalera till Hamingja att "närma sig traven". "Det är jättebra för passtaktiga hästar att tänka trav i tölten!" När jag tidigare fått göra så har det bara handlat om några steg, men nu sa han till min förvåning att jag sedan skulle FORTSÄTTA hålla en väldigt lätt sits i sadeln medan vi töltade längs spåret! Det kändes också väldigt bra, men jag kunde inte riktigt tro det förrän Atli ropade: "Nu är takten jättebra!!!" 

När vi fortsatt på detta sätt en stund, till Atlis glada tillrop, fick vi ta en skrittpaus för att sedan försöka göra samma sak igen. Jag hade svårt att tro att det skulle gå att upprepa... men till min förvåning och glada överraskning funkade det lika bra även denna gång! Det kändes verkligen som ett paradigmskifte av digniteten "jorden är platt - nej, jorden är rund"!!! 

Och sedan fick jag mig ännu en aha-upplevelse när det var dags för "själva arbetet" i tölt. Jag fick göra halt ute på spåret, Atli kom och ställde sig bredvid oss och uppmanade mig att be Hamingja att rygga medan han petade lite uppe på hennes kors med en pisk. Jag fick sedan rida några steg samlad skritt, göra ny halt och rygga igen - medan han fortsatte att peta henne uppe på korset. Efter en stund sa han: "NU vinklar hon bakbenen och trampar in under sig ordentligt i ryggningen!!!" 

Efter ett antal sådana omgångar fick jag hålla om med skänklarna och göra en slow motion-övergång till tölt i microtempo där jag hela tiden skulle hålla händerna stilla och reglera tempot enbart med vikt och säte. (Här hade jag mycket god hjälp av att hålla ett finger i halsringen!) Och så snart jag hade minsta lilla "i handen" skulle jag hålla om ännu mer med skänklarna, fortfarande med stilla hand, och driva ordentligt till dess hon lättade i handen. 

Han använde uttrycket "hästen ska trampa sig ut ur handen!" (efter engelskans "walk out of the hand") - vilket var helt nytt för mig. Men efter ett antal sådana sekvenser började jag förstå vad han menade: att jag på detta sätt "red tillbaka bakbenen in under hästen" (på samma sätt som när vi ryggade) vilket fick henne att lätta fram. Och när jag sedan gjorde kopplingen att man brukar säga "att trampa" när man börjar förbereda en häst för att lära sig piaff så fick jag en inre bild av hur jag skulle "rida tillbaka henne på bakbenen" m h a vikten och skänklarna så snart jag började få något i handen. 

"Det är viktigt att hästen är tillräckligt skolad innan man börjar med detta! Man får inte börja för tidigt - men din häst är redo nu!" sa han. Och under några sekvenser gav tölten verkligen en riktigt, riktigt häftig känsla av att Hamingjas överlinje var som en mjukt fjädrande pilbåge där hennes bakben fick framdelen att lyfta! Den häftiga känslan fick mig att bli ÄNNU mer peppad inför de kommande kursdagarna!!! Det är uppenbarligen inte så tokigt att "vila sig i form" trots allt!!!